Döden & Co av Lukas Moodysson

Nu har jag precis läst sista sidan. Och jag tycker precis som jag skrev i halvtid att Döden & Co är mycket läsvärd. Jag gillar språket som upprepar sig liksom i tankar som inte vill släppa loopen. Jag vet exakt hur det känns. Lucas far har gått bort och inget blir som det var. Jag gillar hur Moodysson beskriver sorgeprocessen  och minnena som vävs ihop, eller snarare hur minnena blir en del av sorgeprocessen. Den desperata längtan efter att förstå varför allt blev som det blev, och rädslan att få veta detsamma. Identitetssökandet i och med att någon går bort är så på pricken beskrivet liksom den idoga kampen att överleva samtidigt som viljan att dö aldrig varit större. Dubbla känslor så stora att de riskerar att förgöra hela personen.

Något får mig att tänka på Lars Noréns dagbok. I sättet att beskriva vardagen, arbetstyngd konstnär söker mening och sätt att hantera det kreativa trycket över bröstet. Men också det så kallat manliga geniet som tror sig se världen på ett unikt sätt, urskulda sina fula tankar om oskuldsfulla objekt till kvinnor, som något djupt djuriskt och ofrånkomligt, till och med för ett geni. Jag blir väldigt trött på de ständiga ältandet om näpna flickansikten, bara skuldror och mitt i allt ihop dåligt samvete för just ältandet. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är värre att kommentera sig själv som gubbsjuk när man är det än att bara vara det.

Oavsett mina känslor kring medelålders män som drömmer om unga kvinnor håller jag Döden & Co som en intressant och fin roman som jag är mycket glad att jag läst, och säkert kommer att tänka en hel del på i framtiden.

0 svar på ”Döden & Co av Lukas Moodysson”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *