Pojken som slutade gråta

Scen: Ett vackert hotellrum i Visby där en minst lika vacker kvinna ligger i den obäddade sängen. Hon läser intensivt på ett A4-stort papper som hon strax slänger iväg för att ta ett nytt ur pappersbunten hon har invid sig. Bredvid henne står en man och är ilsken. Han har nyss sagt några starka ord och knackat på klockan samt påpekat att det var kvinnan själv som sa att de skulle göra en stärkande promenad och att han därför stått med jackan på i en kvart. Kvinnan hummar nu och reser sig graciöst ur sängen men släpper inte taget om pappret hon håller i handen. Hon mumlar fram något som låter som ”jag ska bara läsa nästa sida” men mannen föser något bryskt ut henne i korridoren. Ett ensamt papper dinglar i luftdraget.

Finn tre fel, som Lotten skulle säga. Fler är det inte för jag sträckläser Ninni Schulmans nya roman och vill gärna veta hur det ska gå för alla människor i persongalleriet. Plus förstås veta vem mördaren är. För en sådan har finns i Hagfors och sätter skräck i invånarna. I Hagfors jobbar journalisten Madeleine som återvänt med sonen Nils efter sin skilsmässa. Här arbetar också poliserna Petra Wilander, tonårsmamma,  och Christer Berglund, singel sedan ungdomen men som nu träffat en trevlig kvinna.

Det här är en välskriven roman med både driv och eftertanke. Ibland måste jag stanna till och tänka: ”vem var det nu igen” för det är mycket folk som tar plats. Det jag tycker bäst om är att författaren så fullt ut gestaltar föräldraskap och framförallt ångesten när ens barn är olyckligt av vilket skäl som helst. Jag har inte läst Schulmans första roman, men läser Johanna Lindbäcks kommentar där hon säger ”brottsdelen” var mindre bra: ”varför tvunget ha med en deckarintrig? Kan vi inte bara fokusera på relationerna” skriver Johanna. Men så är det inte en den bär boken, tycker jag. Allt hänger samman till en helhet,  och jag skulle inte ha hets-läst den som jag gjorde om inte mord eller risk för mord fanns hängande över det vardagliga. Jag ser kort och gott fram mot flera Schulman-romaner.

Pojken som slutade gråta. Ninni Schulman. Utgiven av Forum bokförlag 2012

 

4 svar på ”Pojken som slutade gråta”

  1. Av din och andra recensioner att döma verkar detta vara en bok som kan falla mig i smaken. Föräldraskap, relationer och så lite spänning på det, är tre goda ting som lockar till läsning.

Lämna ett svar till Monika Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *