Hennes familj ska vara som ett pulserande hjärta. En plats man vill komma hem till. En plats full av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.
Efter bara några sidor in i boken förstår jag att här har jag klivit in i hissen mot helvetet, även om jag först förleds att tro att trebarnsmamman Cecilia är en stressad småbarnsmamma med karriär och familj att balansera. Hon arbetar som psykoterapeut tillsammans med sin man . Till mottagningen kommer par med olika bekymmer. Problem som påminner om hennes egna. Cecilia lyssnar. Hon hjälper dem att lösa och knyta upp. Och hon sen går hem i en evig malande ström av självförebråelser och vaga önskningar.
Den här romanen blir något annat än en vanlig ”få-ihop-mitt-livspussel”-roman vilket gör mig lättad. Bit för bit krackelerar Cecilia. Hon kontrollerar sig själv hårt. Maten äter hon när hon vill, inte när hon är hungrig. Springer springer sig blodig för smärtans skull. Trycker oavbrutet undan det hon känner. Barnen blir något kulissartat som hon distanserar sig från.
Hon känner ett starkt obehag. Vad har hänt när hon och Josef varit borta? Hon vill inte veta. Orkar inte veta. Inte det här också. Inte fler problem. Hon ar fullt upp som det är . Sån jävla press hela tiden.
Det är möjligt att det handlar om en oförmåga att ta plats och stå upp för sina egna behov. Att anpassa sig för mycket. Om det räckte så! Hennes psykiska läge är så uselt och jag tänker: men plocka bort henne från barnen. Nu! Det här är inte en tröttkörd mamma pressad av samhällets omgivningens krav utan någon på gränsen till sammanbrott. Stackars barn! Jag vill införa examinationer och körkort och legitimationer för att föräldraskap. Varför ser ingen?
Det här är den första boken jag läser av författaren. Roman är drivet skriven och välformulerad. Gillar jag den? Njae, inte riktigt. Jag blir ganska snart trött på Cecilia vilket är en brist då hela boken handlar om henne. I någon recension läser jag att hennes utveckling känns tillrättalagd och konstruerad. Det håller jag just inte med om. Snarare tycker jag att det är berättelsens perspektivbyten till barn och make som känns konstruerade. Trots att jag tröttnar på Cecilia skulle jag ända velat att utsikten skulle vara henne konsekvent genom boken.
Jag skulle aldrig ljuga för dig. Moa Herngren. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.
Håller med om att berättarbytena inte känns helt rätt
Håller också med om att perspektivbytena inte var lika lyckade som resten, men resten var så lysande isande kusligt, mycket mycket kusligare än vilken deckare som helst, att jag gärna förlåter det mindre lyckade. (Hamnade här när jag ville se vad andra tyckt om boken, som jag lånade i tanken att det var en relationsroman à la Zweigbergk och så var det nåt helt annat (inget ont om Zweigbergk, det var det första namn jag kom på nu, för att exemplifiera). Dessutom var det så bra språk i den här, förutom de – som det verkar- numera oundvikliga felen på hans och sin.