Ögonblicket

Jag älskar romaner därför att de är en konstruktion. Någon har hittat på historien. Tänkt ut miljöerna. Slipat dialogerna. Skapat karaktärerna och deras förtjänster och tillkortakommanden. Slutet är redan bestämt och klart. Jag kan om jag vill slå upp de sista sidorna och titta efter. Jag gör det aldrig. Men jag tycker om att det är så.

Sånt ligger jag och tänker på när jag läser Douglas Kennedy, författaren som levererar berättelser med omvittnade totalomsvängningar i berättelserna . Han stegrar spänningen och förväntningarna, gör ett eller flera lappkast och så kommer en upplösning på de sista tjugo sidorna när allt trillar på plats.

Det här kommer bli en väldigt bra läsning, tänker jag innan jag börjar med Ögonblicket i en förvissning om att jag ofta läser Kennedys böcker. Men…  när läste jag honom senast egentligen? Det var länge sedan visar det sig. Jag får bläddra i min läslista från pre-OOOFbok och ser att jag inte sen 2004 öppnat en Douglas Kennedy-bok.  Nästan tio år sedan!  Den andra kvinnan och Den gåtfulle fotografen och Ett alldeles särskilt förhållande. Alla lästes det året och var det inte så att jag aldrig gillade slutet på hans romaner? Kanske är det som Johanna Lindbäck skrev för massa år sedan att den lockande inledningen blir bara upptakt och bakgrund till något helt annat.

Ögonblicket startar med den ensam författaren Thomas Nesbitt som nyskild sitter i en stuga i Maine. (Redan där är jag fast. Människor som drar sig undan i stugor för att skriva gillar jag) Ett paket dyker upp med en ungdomskärleks namn som avsändare och som får Nesbitt att gå upp på vinden och hämta ett opublicerat manus som han gömt undan under alla år. Manuset tar oss till 80-talets Berlin och hjälp vad jag tycker det är intressant och spännande att läsa om den tiden! Nesbitt är då 24 år och åker till Berlin för att skriva sin andra roman. Han träffar  Petra – ”The Love Of His Life”. Men varför sitter han tjugofem år senare i en stuga i Maine, nyskild från en helt annan kvinna?

Det här gillar jag! Måhända att vissa delar med skrivböcker som återges i detalj är i mest överdrivna slaget. Men jag skummar de avsnitten och klämmer romanens 500 sidor väldigt snabbt. De plötsliga vändningarna är där men på ett bra sätt.

Och jag är inte besviken på slutet.

Ögonblicket. Douglas Kennedy. Utgiven 2011. På svenska av Forum förlag 2012.

_____

Bokbabbel håller med om det ordrika. Helena Dahlgren kom av sig men ger romanen en ny chans.

Förresten,  alla beskrivande ord på omslaget, varför är de där? Jag avskyr det. En romantitel räcker alldeles utmärkt, tack.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *