Ett samtal om Välsignelser av Caroline Albertine Minor

Välsignelser är sju noveller som slingrar sig om varandra och blir som en roman, trots olika berättelser. En mamma, en dotter, en far och en älskade. Vi hittar dem alla här i samlingen skriven av danska Caroline Albertine Minor. Vad säger vi om den? Läslyssna här:

Ann-Sofie: Minor skrev inte novellerna i ordning men har förstås placerat dem på ett bra sätt, att vissa personer inte skulle behandlas i två texter efter varandra. Jag läste inte i hennes ordning faktiskt, eller jag läste första novellen eftersom den utspelar sig i Frankrike. Sedan hoppade jag runt. Tror du att det spelar någon roll?

Maggan: Ja, i just Välsignelser tror jag det spelar roll. Bitarna i Minors universum byggs upp novell för novell. Därmed inte sagt att läsupplevelsen blir bättre eller sämre, den blir helt enkelt bara annorlunda.

Ann-Sofie: Jag ville ha berättelserna fristående tror jag. Gick efter novellnamnet och valde efter hur de intresserade mig.Många säger att texterna handlar om sorg, Maria Såthe, den svenska förläggaren till boken, såg inte det utan menar att det gemensamma ”temat” snarare är relationer. Själv tänkte jag bara på förlust när jag läste.

Maggan: Temat är kanske sorg genom förlust? Novellerna skildrar ju den akuta känslan av förlust, inte sorgen över förlusten som kommer senare. I Village du Frances varseblir huvudkaraktären sin förlust först när hennes far blir sjuk. Hon förlorar honom inte då, hon har förlorat honom långt tidigare när hon insåg att det ända sättet för henne att få sin fars uppmärksamhet var att få en ovanlig infektion. ( Fadern är läkare och specialist på tropiska sjukdomar).

Ann-Sofie. Den novellen tyckte jag mycket om. Hur hon åker till pappan och han ändå inte är närvarande. Dubbel förlust. Dubbel sorg, ja.

Maggan: Jag greps djupt av Sorgens trädgård, den unga kvinnan vars man råkar ut för en bilolycka och tappar minnet. Senare när jag fick reda på att novellen är självbiografisk tyckte jag ännu mer om den, det avskalade i texten, inte minst den inledande meningen.

Ann-Sofie: Ja, den novellen tyckte jag också allra mest om. Vackert språk. Så otroligt sorglig berättelse. Jag tycker också att det är intressant att se alla bipersoner, hur det mycket ordentligt nämns vid namn trots att de inte har något egentlig roll. Vad var det Minor sa om det?

Maggan: Jag minns inte exakt vad hon sa, men hon skriver ju texter som är skildrar exakta ögonblick, vad som sker i just i den stunden. Och i stunden finns det ju alltid bifigurer? Men du, Caroline Albertine Minor är född så sent som 1988! Vilken mognad som författare hon ger prov på redan nu. Jag vill minnas att hon sa att hon skrev på en roman, längtar!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättare: Johanne Lykke Holm

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *