Söndagstankar om klassiker

Höstens bokfrukostklubb avslutas med ett riktig pangverk – Mästaren och Margarita. Jag läste den för tusen år sedan och har dimmiga minnen. Nu läser vi den i Excess-format och jag måste säga att det formatet är som gjort för att ligga i sängen att läsa. Enhandsgreppet = perfekt.

En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.

Läs den! Tills dess bjuder jag det fina anslaget till filmen. I romanen har Holly kortklippt hår i många olika färger, apropå Hepburns eleganta håruppsättningar.

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie 2012.

Jag ringer mina bröder

Och vi drar med fingrarna på det vackra omslaget. Blundar och känner de blå-vita bandens relief.

Sedan talar vi om  den essä som skrevs efter terrordådet i Stockhom stad 2010. Den essä som så skarpsynt och briljant beskriver rädslan för den andre. Vår förmåga att andrafiera det som avviker och skrämmer för att med skrank och barriärer förhindra intrång i vårt.

Vi läser boken och hör essäns mantra Jag ringer mina bröder mana oss fram över boksidorna. Under ett dygn glider berättaren Amor runt i svallvågorna av Dådet. Låt oss dra oss undan, ber han, för vi får strax skulden och det är bra om vi inte är där och tar den. Låt oss sticka ut istället, skriker han i nästa stund. För hur man än väljer finns skulden där att lägga på den Andre. Vem är skyldig egentligen? Du, jag eller han?

Allt det som sägs så bra i essän. I boken får så många fler röster ta plats och ge sin syn på saken. Andra berättelser och strålkastarljus sveper fram och vi blir inte lika förtjusta som vi ville bli. Essensen vattnas ur. Vi säger ord som blaskigt och okoncentrerat.

Och vi suckar kanske lite lite grann.

Jag ringer mina bröder. Jonas Hassen Khemiri. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2012.

Premiären avklarad – Good Night Book Club

Den här boken skulle man inte kunna diskutera på morgonen. Det krävs något alkoholhaltigt till.

BarenHotell Kung Carl i Stockholm var platsen för vårt nattliga boksamtal och romanen var Claire Castillons Därunder ett helvete. Vi hämtar våra glas och tittar förväntansfullt på varandra. Är det någon som har fattat?

Berättarjaget förefaller inledningsvis vara en kyligt betraktande människa. Emotionellt störd och oförmögen att ta mot välvilja och vänlighet. Vi ställer oss på hennes utgångspunkt och ser på hennes man – Åsnan – med samma kalla blick till en början. Men när sedan berättelsen vindlar in i dåtidens förklaringar förstår vi att för den här kvinnan kommer det att gå käpprätt åt skogen. En välpolerad yta – men därunder ett helvete.

Barndomen vävs samman med nuet och vi rör oss mellan tidplanen som i rytmiska vågor. Visst  förstår vi att den tyranniska Mamman präglat hela familjen och rispat djupa sår som aldrig kan läkas. Men varför finns inte någon självreflektion hos berättarjaget? Varför blev Åsnan – som vi alltmer sympatiserar med – överhuvudtaget förälskad i den här kvinnan?

Frågetecknen staplar upp sig på bordet. Det blir mycket vi inte förstår i denna medvetandeström. Det begriper vi i allafall.

Därunder ett helvete. Claire Castillon. Utgiven 2008. På svenska av Sekwa 2009. Min pocketutgåva kom 2010

Jag har tidigare läst Castillons novellsamlingar och de rekommenderar jag mycket. De är lika svarta. Men mer skruvade och absurda.

_____

Good Night Book Club med svartmålade väggar, fördragna fönster och ett stråk av svårmod som ska omgärda den lite smutsigare litteraturen och den tyngre drickan i glaset. Och klockan ska vara 23.

Så skrev vi i somras. Nu har vi haft premiär! Nästa nattbokklubb kommer i februari.

Haren med bärnstensögon

Vi ordnar våra bord och stolar. Brer våra smörgåsar. Skjuter undan kaffekopparna så att böckerna ska få plats och jag räknar till tolv romaner denna morgon. Eller romaner förresten. Haren med bärstensögon är en alldeles sann familje-memoar om författaren Edmund De Waals anförvanter, familjen Ephrussi. Med utgångspunkt från den netsuke-samling som släktingen Charles skaffar sig i slutet av 1800-talet följer vi familjens och Europas öden och utveckling. Slutligen hamnar de små japanska figurerna i författarens egna händer. Det här blir en bok som sammansmälter i historia, essä och skönlitteratur.

Släkten är stor och historierna många. Förr att inte irras bort finns till läsarens hjälp ett släktträd i början. I min bordsgrannes bok ser jag extra-dragna linjer och hon säger att de visar hur de små japanska figurerna vandrar mellan släktens medlemmar. Parisavsnitten är mer faktalikt berättade men när släkten flyttar till Wien lever berättelsen tydligare upp. Någon pekar på att författaren verkligen har hört sin uncle Iggie berätta om allt det här vilket gör att att det researchen inte behöver hämtas lika tungt från arkiven.

Startsträckan var seg menar flera. Men håll ut så exploderar boken i något fantastiskt säger så gott som samtliga frukostätare.  Och vi ställer tillbaka borden på dess exakt rätta platser.

Haren med bärnstensögon. Edmund de Waal. Utgiven 2010. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Hela Netsuke-samlingen kan ses här. Boken är utgiven över hela världen med olika omslag. Jag valde den ungerska utgåvan.

____

Nästa frukost är den 18 december och då läser vi Mästaren och Margarita i nytt format. Mer info på vår facebook-sida.