Myteriet på Bounty

Skeppet lämnade England med sikte på Tahiti, för att  där skörda brödfrukt. Kapten William Bligh är ifrågasatt redan från början. Han är en tyrann som plågar sin besättning och utsätter dem för större straff än nödvändigt. Strax innan de lämnar Tahiti visar det sig att flera ur besättningen stannat kvar på ön i stället för att inställa sig. Bligh blir rasande. Motsättningarna eskalerar och snart vänds delar av manskapet mot kaptenen i det myteri på Bounty som berättats om så många gånger.

I John Boynes version av historien finns den unge pojken John Jacob Turnstile med ombord och det är genom hans ögon som läsaren får följa händelserna. Turnstile fick chansen att byta bort några år i fängelset mot en resa med Bounty som uppassare till kapten Bligh. Här möter vi en mer nyanserad bild av den okände kaptenen.  Det är en kapten som är noggrann, duglig och högst human. Men i livbåten hamnar han likväl. Vid hans sida finns förstås John, hans lojale tjänare.

Jag läser boken snabbt. Det är en klassisk utvecklingsroman men den oerfarne resenären som genom en serie händelser växer och mognar. Äventyret på sjön är intressant om än inte riktigt min grej. Det jag tycker bäst om är att få en välkänd historia berättad ur helt nya synvinklar. Det går författaren i land med på ett strålande vis.

Myteriet på Bounty. John Boyne. Utgiven på svenska av Bazar 2012.

Springa med åror

Livet på landet. Frisk och hälsosam luft. Och havet, jag säger bara det! Johanna och hennes fina familj köper en bit mark av Monikas pappa Ivan för att leva sommarliv. År efter år. Snart blir flickorna goda vänner och sommarloven får ett nytt innehåll. Sommaren är Johanna. Monika blir till i Johanna och lukten från lagård  och djur sipprar inte lika obönhörligt ur porerna.

Gränsen finns där ändå. Stadsflickan och lantungen. Genom att växla perspektivet mellan den unga Monika och den vuxna Monika ser jag hur skiljelinjen mellan dem lever kvar, fördjupas och fortsätter ner i pojkarna som föds. Monikas Lasse… en egensinnig pojke som oroar alla och Johanna drar upp riktlinjer för hur umgänget ska se ut mellan barnen.

En glasdörr är en glasdörr, tänker jag. Men den förändrar känslan i hela huset, upplöser den gamla lantliga gränsen mellan inne och ut som sitter som ett kastmärke i väggarna och talar om att ute är djur, skit och arbetsdagar. Och att inne är renskurat, mat, vila och söndagar.

Men vad gör en glasdörr egentligen? Allt är ju kvar ändå. Jag läser nära, ord för ord, för att språket är så vackert och  precist. Pappa Ivan skildras så ömsint. Oron för Lasse som inte är som andra är tung.  Och när boken slås samman kämpar jag med gråten för att allt är så sorgligt. Min tröst att dikten som löper som ett mantra genom romanen ändå gäller för Monika:

Går världen under –
jag går icke under.

Springa med åror. Cilla Naumann. Utgiven av Albert Bonniers 2012.

_____

Läs  frukostintervjun med Cilla Naumman och lyssna när Johanna Lindbäck samtalar med henne i Bokpodden.

Full gång med nanowrimo?

Igår startade skrivmånaden Nanowrimo – National Novel Writing Month. Idén är att under en månad, med deadline som press och inspiration, skriva minst 50 000 ord. Om det tryter med idéer kan t ex plotshot hjälpa.  Med lite god planering kunde man ha åkt norrut för att skriva, där Johanna Wistrand har ett skrivretreat  (det är inte försent än).

Jag brukar tänka på att delta men hamnar alltid i ”Åh, är det redan november, men nu har jag ju inte tid. Det får bli nästa år”. Men nu är det ju bara den andra november. Jag hinner faktiskt börja. Jag anmäler mig så får vi se hur det går.

Wien

Enligt O har en trevlig serie på bloggen som kallas Stadsbesök. Denna vecka handlar det om Wien och jag tänker: Har jag alls läst något om Wien?

Tomas Bernhard kommer till undsättning. Jag satt en gång på Bräunerhof café  och läste Undergångaren.

Glenn Gould är död. Wertheimer har tagit livet av sig. Tillsammans med Berättaren utbildade de sig i Salzburg av den enastående läraren Horowitz. Pianovirtuoser, det skulle de alla tre bli. Nu, trettio år senare sitter berättaren på ett värdshus i Österrike och minns deras första möte. Hur alla tre trodde att de var jämbördiga och lika fantastiska pianister. Men senare när berättaren och Wertheimer fick höra Gould spela Bachs Goldbergvariationer förstod de att Gould var geniet och att de andra två förr eller senare måste ge upp sina egna karriärer. Frågan var bara när. Och hur.

Det var en bok. Men flera? Tchoupitoulas – bloggen som tar mig till nya litterära himlar – får bidra med nummer två: Förbländningen av Elias Canetti. Den åker upp på vill-läsa-listan.

En tredje? Ja,förstås! November månads frukostbok. Haren med Bärnstensögon av Edmund de Waal.