Död i Garnethill

När vi skulle fara till Skottland i påskas dök tips om Denise Mina upp från olika håll, och allra särskilt de tre romanerna om Maureen O’Donnell. Eftersom vi skulle bo i Garnethill tordes jag inte ta med mig Död i Garnethill. Jag är lättskrämd. Men nu så.

Maureen O’Donnell. Jag gillar henne på en gång för hennes lågmälda, coola stil och blick för väsentligheter. En hel del problem i bagaget har hon, inte minst en pappa som utsatte henne för sexuellt våld när hon var barn. Efter en tid på ett mentalsjukhus fortsätter hon att gå på sina terapisejourer för att få rätsida på livet. Inte för att hon vill. Men för att familjen, med den alkoholiserade mamma Winnie i spetsen,  håller sig lugnare då.

Nu vaknar hon på morgonen i sin lägenhet i Garnethill. I hennes vardagsrum sitter älskaren Douglas brutalt avrättad. Den övriga familjen blir nu snarast en belastning än ett stöd, bortsett från fina brorsan Liam som ställer upp för sin syster. Sa jag att han var knarklangare? Nej, det är inte lätt för Maureen . Ändå är det hon som bit för bit löser mordet på Douglas. Med sin goda känsla för hur man närmar sig trasiga människor och hur man för sig i skitiga miljöer, benar hon upp brott som ligger långt tillbaka i tiden.

Det Glasgow som skildras i boken är mer slitet än nuförtiden men det är förstås alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Inklusive Garnethill. En bonus är att upplösningen sker ute på Isle of Cumbrae även om beskrivningen inte är särskilt lockande:

Ön är liten och består av ett taggigt sandstensberg med en platt landremsa runtom. Det är en semesterort som inte förändrats sedan 1950-talet och de viktigaste turistattraktionerna är en minigolfbana mitt i staden Millport, säregna klippformationer som målats så att de ser ut som djur […]

Men jag vet bättre om Isle om Cumbrae, jag. Den här romanen är alltså den första av tre. Och om Maureen läser jag gärna mer.

Död i Garnethill. Denise Mina.  Utgiven 1998. På svenska av Minotaur 2001.

När jag började älska Alice

Mitt tonårsuppror hade börjat lite försagt. Inget gap och skrik precis. Inga försenade hemkomster. Inga högljudda protester mot ”städa-ditt-rum-nu!”-krav. Så kom Alice Cooper.

Jag fick ärva Billion Dollar Babies som hade kommit ut några år tidigare. Den var repig men fullt lyssningsbar för att göra intryck. Och det gjorde den. Kraftfullt intryck. På väggarna åkte affischerna på barndomsidolerna ner och upp klistrades i stället närbilder på Vincent Furniers ansikte. De svartmålade ögonen. Jo, jag tycker fortfarande att de är enastående.

Så jag bestämde mig. No more mis Nice Guy. Om jag hade varit such a sweet, sweet thing skulle det bli ändring nu, slog jag fast i dagboken och började gå igenom text efter text på LP-skivan för att hitta svar på livets gåtor.

I love the dead before they’re cold,
Their blueing flesh for me to hold.
Cadaver eyes upon me see nothing.
I love the dead before they rise,
No farewells, no goodbyes.
I never even knew your now-rotting face.
While friends and lovers mourn your silly grave.
I have other uses for you, Darling.

Jag vet inte just hur uppbyggliga alla texter var, men jag tränade i alla fall hårt på att lära mig dem utantill för att humma fram dem i tänkbara och otänkbara sammanhang. Och jag älskade alltsammans.

Men långt innan Alice Cooper klev in i mitt liv hade bandet existerat i åratal. Jag blir uppriktigt förvånad när jag läser Dave Thomsons biografi Welcome to my nightmare. Innan jag kommer fram till mitt år får jag ett långt stycke musikhistoria presenterad för mig om en tid då jag själv mest lyssnade på Gullan Bornemark. Den här välskrivna biografin får man inte missa om minsta intresse finns, inte bara för Alice Cooper, utan också för amerikansk musikhistoria kring 60- 70-tal.

Jag läser om hur bandet Alice Cooper startade på sena 60-talet, skapade sin image och utvecklade sin plats på rockscnen.

Work hard and be nice to people – det ger alltid utdelning och tjatet gör att Frank Zappa signade bandet för den första plattan Pretties for you, 69. Jag lyssnar på Spotify. Well…  Jag vet inte, jag.

Men inte alltid var det ”be nice to people” som gällde, skriver Thompson

Alice Cooper hymlade å andra sidan aldrig med att de ville bli berömda, att de ville tjäna pengar, och de gav blanka fan i vem eller vd de var tvungna att trampa på för att uppnå dessa mål.

1975 gjorde Vincent Furnier namnet Alice Cooper till sitt, lämnade bandet och startade sin solokarriär. Augusti 1975 spelar han på den hetaste scenen i Stockholm. Gröna Lund. Titellåten från Welcome to my nightmare får inleda rockshowen för att följas av No more, mister Nice Guy i konserttappning. Fansen skriker, de sjunger med, sträcker upp armarna mot Vincent Furier och väntar sig ett riktigt spektakel. Den första soloplattan, med samma namn som biografin, är försvunnen i någon flytt för många år sedan,  men på Spotify lyssnar jag på en favorit från den,  Only Women Bleed och tycker om.

Black eyes all of the time
Don’t spend a dime
Clean up this grime
And you there down on your knees begging me please come
Watch me bleed

Alice Copper fortsätter att spela och göra intryck. Jag vet inte om jag kommer att ta upp mitt lyssnande efter att läst biografin just. Men jag vet att Alice Cooper blev min trampolin in i tonårens storm und drang. Och det älskar jag honom för.

Welcome To My Nightmare. Sagan om Alice Cooper. Dave Thompson. Utgiven 2012 av Kalla kulor förlag.

Visst kan jag väl fira lite, va?

För ett år sedan firade jag sex år med OOOF bok . Några dagar senare flyttade jag mina kartonger hit till Breakfast Book Clubs lokaler. Det var för att få hänga med Petra, som jag länge hade beundrat lite i smyg sådär. Sju års bokbloggande, det trodde jag nog aldrig. Troligen för att jag inte riktigt visste vad det innebar. Ett är ju att läsa och skriva med böcker. Det andra är ju det roliga med att träffa så mycket trevliga människor. Så jag firar lite idag, tror jag. Köper en bok. Läser lite extra, ja ni vet.

 

Petra, som man kan säga är VD här på Breakfast Book Club, har varit på internet så länge att ingen längre kan räkna efter. Hon är en sån framkantsmänniska och bloggade redan innan det fanns bloggar . Själva Breakfast Book Club firade två i våras.

_____

Tycker ni sjuan är vulgärt stor? Jag har köpt bilden för mina egna pengar från Istockphoto och tycker den är så snygg och måste få en rejäl plats.

 

Jellicoe Road

Jag tittade beundrande på paraden med hurrarop som gled förbi.  Längst fram gick Johanna Lindbäck och hennes entusiasm var så stark att jag laddade ner den engelska originalutgåvan omedelbart till min iPad. Jag blev förvirrad. Engelskt förvirrad och tröttnade. När sen X Publishing berättade att översättning var på gång så tänkte jag: vi får väl se. Romanen var ju så überhajpad. Nog för att jag litar på Johanna Lindbäck i ALLA väder, men hyllningskörer gör mig nervös.

Häromdagen fick jag en sak att fira och det gör man bäst med en bok (samt champagne). Nu är det dags tänkte jag och stegade in på bokhandeln i Linköping.  Den började i samma förvirring och jag blev inte alls indragen i berättelsen. Men okej, Johanna, tänkte jag. För din skull fortsätter jag.

När jag efter sträckläsning lägger ifrån mig Jellicoe Road vet jag inte vad jag ska säga, tycka, göra. Jag vill tillbaka till den här romanen som så lurigt börjar i territoriekampens irrgångar för att gå över i något annat och bli något nytt igen. Det är faktiskt bara att ta copy-paste på alla hurrarop som ljuder världen över om den här romanen för jag kan tänka mig att jag skriver under på rubbet.

Det jag gillar: berättelsen, människorna, miljöerna och kompositionen. Plus det andra. Samt den lätt förvirrade inledningen som är solklar efter ett tag.

Så okej, maka på er i hyllningsparaden. Jag vill in!

Jellicoe Road. Melina Marchetta. Utgiven av X Publishing 2012