För tre veckor sedan var vi inbjudna till wärdshuset Ulla Winbladh på Djurgården, för att få veta mer om pekbokstjänsten Lookibooki. Grundarna, Kim Dahlin och Daniel Johansson, var så klart på plats och gav oss bakgrunden till Lookibooki och hur arbetet med tjänsten utvecklats. Förutom information bjöds vi också på magiska snittar, fint bubbel och musik av Anna Maria Espinosa.
Lookibooki går ut på att göra sin egen pekbok, med egna bilder och egen text. Bladen är tjocka precis som det ska vara i en pekbok och storleken på färdig bok är lätt att hålla i handen för ett barn. Tanken är att den som vill, ska kunna göra sitt eget fotoalbum på ett enkelt smidigt sätt. Framför allt är idén grundad ur behovet att barn med familj, bonusfamilj, extraföräldrar, platssyskon och och mor- och farföräldrar i olika delar av världen, ska kunna bära med sig alla kära vart det än går. I dag ser det ut på ett annat sätt än det gjorde för tjugo år sedan. Det räcker inte med en sida familj och bästa vänner att hänga i plastfickan på dagis. Det behövs en bok. En fin och kärleksfylld bok.
Tanken är bra tycker jag. Resultatet är inte lika bra. Nä, det blir liksom inte så fantastiskt som jag önskat. Mallarna är för få och för tråkiga i formen. Möjligheten att vara så personlig som jag skulle önska är inte många. Egentligen känns bladens tjocklek som det enda som är unikt för LookiBooki. Men vill man göra en fotobok till en barnkompis är den här tjänsten så klart ett alternativ. Ett helt ok sådant.
Vi har ett gäng rabattkoder för dig som vill prova tjänsten! Hugg en kod här:
uaV9AQ för 20% rabatt
TiqUDW för 10% rabatt
2DENgj för 10% rabatt
ckt6d8 för 10% rabatt
sXPJxG för 10% rabatt
Först till kvarn! Berätta gärna i kommentarsfältet om du använder en kod och vilken.
Jag vill bara tipsa er som inte lyssnat på författaren Karl Ove Knausgårds sommarprat att göra det. Precis som i hans texter ger Knausgård även i sitt radioprogram oss tid för egna tankar. Nästan meditativt, trots att ämnet är allvarlig, personligt och livsviktigt. Och det är just det där livsviktiga som känns hela vägen genom huden, köttet, in i hjärtat. Väldigt väl värd en lyssning, eller rent av två.
Det viktigaste först. Den här boken kommer att säljas i miljoner exemplar. Och den kommer att älskas av lika många.
Förmodligen många fler. För alla er som fängslades av mystiken i Da Vinci-koden (Dan Brown) och romantiken i Lyckan, kärleken och meningen (Elisabeth Gilbert) med livet är Julia (Anne Fortier) ett måste. Ni kommer att svälja den hel med rodnande kinder och pulsen dundrande i bröstet.
Julie Jacobs är en tjugofemåring med båda fötterna på jorden. Så har det alltid varit. Inga utsvävningar. Därför blir arvet efter tant Rose, som uppfostrat Julie och tvillingsyrran Janice, en utmaning att ta emot. Till skillnad från Janice får inte Julie del i kvarlåtenskaperna där det stora huset med tomten i Virginia ingår. Istället får hon i hemlighet en nyckel till ett bankfack i Siena där deras döda mor levt de sista åren av sitt liv. Med nyckeln tätt intill sitt förvirrade hjärta beger sig Julie iväg. Mot Europa och den stad tant Rose alltid varnat för.
Kanske är det solen som strilar sig fram mellan bladen i linden vid härbret denna semester, att Pelle och Ebba (katterna)spinner vid min sida och att Henke (maken) serverar mig kallt Chardonnay-vin när eftermiddag närmar sig kväll. Kanske är det för att jag känner mig fri från måsten att tycka och tänka så himla mycket för en gångs skull. Och kanske är det de litterära referenserna. Hur som helst lapade jag i mig Julia på två dagar medan lästa blad flög över ängen där jag suttit. Aldrig uttråkad, bara då och då ojande över många floskler och enkla passager att vila i. Jag gillade varken Da Vinci-koden eller Lyckan, kärleken och meningen med livet. Men Julia kommer att sitta kvar. Som en förbjuden dröm som någon äntligen vågat sätta på pränt. Tack, Anne Fortier för det.
Så här en bit i brevväxlingen mellan Mistral och Ocampo måste jag säga OJojoj. Vilka hjältar! Det är makalöst hur enskilda människor från olika länder kan stötta varandra till samhällelig utveckling. År efter år utvecklar de strategier för hur de ska kunna få sina röster hörda, var och en i sitt land, eller inom sitt område. De var inte bara ensamma kvinnor i världar där bara män regerade, de var också spjutspetsar på sina domäner.
Nu ska jag läsa vidare. Och kanske skriva ett mejl till någon. Det är inte utan att jag blir inspirerad.
Nu ska jag äntligen ta tag i mig själv. I flera månader har jobbet tagit all min tid, och när jag äntligen har haft lite tid har jag inte
haft lust att läsa. Helt enkelt inte känt för att ta tag i något nytt. Nu däremot har jag kommit på det. Vad jag ska sätta tänderna i. Jag ska läsa på om fem betydande personer för litteraturen och politiken. Än så länge har jag bestämt mig för en bok om varje person, kanske utökar jag efter hand. Jag är galen av längtan och ska börja med att läsa boken om Sylvia Beachs Sheakspeare & company för andra gången. Brevväxlingen mellan Gabriela Mistral och Victoria Ocampo har jag också hemma, så den får bli andra boken i ordningen. Spännande, visst?
Sylvia Plath – The Unabridged Journals of Sylvia Plath, redaktör Karen V. Kukil
Sylvia Beach - Shakespeare and company av Sylvia Beach
Gertrude Stein - Allas självbiografi av Gertrude Stein
Selma Lagerlöf - Kära fröken Lagerlöf av Jan Verner-Carlsson
Victoria Ocampo – This America of Ours: The Letters of Gabriela Mistral and Victoria Ocampo
Jag är just nu inne i en period som är obeskrivligt stressig. Tiden jagar mig verkligen och varje gång jag sluter ögonen dyker en glömd eller kanske förträngd uppgift upp i huvudet. Att ha böcker väntande på en i högar ger inte direkt upphov till negativ stress. I alla fall inte samma som högar av arbetsuppgifter som alla har en deadline som snabbt närmar sig. Hur som helst har de där högar med böcker gjort mig nästan negativt stressad den senaste tiden. Jag kan liksom inte ta mig för dom. Istället har jag vilat hjärnan med tv-serier och tidningar. Eftersom jag dessutom jobbar på ett magasin känns det dessutom som att jag jobbar lite när jag förkovrar mig i den världen. Nu till midsommar tänker jag kanske i alla fall hänge mig åt en bok på lediga stunder. Har inte bestämt mig för vilken ännu dock. Kan ni rekommendera någon? Den får gärna vara snabbläst och engagerande, absolut inte sorglig. Nå, kära vänner, har ni tips att bjussa på?
Ett antikvariat öppnar snart mitt emot mig på Östgötagatan. Så himla fantastiskt att jag trots min grava förkylning har gått och hurrat lite för mig själv. Om ni, mot all förmodan undrar var jag håller hus, eftersom jag inte skrivit något på mer än en vecka, så har jag fastnat i tv-serien Brottet. Jag läser inget, och bara kollar på den hela tiden. Men nu är jag strax klar, och då blir det ordning på torpet igen (eller hur jag nu ska formulera det).
Vid en lägereld möts en grävling och en räv. Grävlingen säger: För sexton år sedan gav du och jag ut en bok med några vänner. Vägen, om det i konsten som är betydelsefullt. Jag har sedan dess grubblat och insett att vi egentligen bara talade om hälften av konsten; om själva efterklangen av den konstnärliga processen som manifesteras i verket. Räven svarar att han också funderat på detta, och att vägen till verket faktiskt fortfarande ligger outforskad. Och så håller de på, de båda djuren, bollar idéer och behov mot varandra i skenet av glöden.
Och så blev det en andra bok om just konstnärskap och “om att bygga luftslott, samt de ögonblick då det faktiskt händer”. Ernst Billgren och Jan Åman, en räv och en grävling, har ännu en gång samlat konstnärsbekanta (kuratorer, konstnärer, journalister) som fritt och personligt beskriver processer och infall som i vissa fall lett till färdiga verk, men i de flesta bara blir ett minne av något de en gång tänkte. Konstnärerna som deltar i antologin är bland andra Helene Billgren, Dan Wolgers, Sara Arrhenius, Miriam Bäckström och Jan Håfström. De har alla olika sätt att ta sig an beskrivningen av sina konstnärliga erfarenheter om hur ett verk blir till. Någon skriver i dagboksform, kortfattat och sakligt, en annan om en känsla från en sorglig period som aldrig vill lämna. En tredje beskriver leken som avgörande i den konstnärliga utvecklingen.
Jag har bara hunnit läsa fem av nitton texter ännu, och så här långt leder Susanna Slöör. Jag gillar verkligen att få ta del i hur folk tänker kring dessa så abstrakta frågor och ser mycket fram emot att sluka varenda en av texterna, även om långt ifrån alla är superintressanta.
Jag ska på bröllop i Italien om lite mer än en vecka och har haft en del frågor kring klädkoden som gäller. För första gången på väldigt länge har jag behövt hjälp med så kallad vett och etikett-kunskap. Inget ont om Magdalena Ribbing (alls), men jag har liksom en tro och ett hopp om att dylika regler inte ska behövas för att klara sig. Så dyker då plötsligt en ny (inte så ny men 2008, och i relation till många andra, känns den ny
) bok upp på mitt skrivbord, och bara för att den kom så lägligt blir jag nyfiken. Nya etikettboken tar upp saker som ställer hinder i vägen för oss som lever nu NU. Och som dessutom inte bryr oss så mycket om det som vi tycker “vett och etikett” innebär. Visst finns det oskrivna regler på hur man beter sig i olika situationer, hur vi formulerar oss och när. Men i vår tid, utifrån premisser som gäller NU. Så här skriver Sofia Larsson i förordet:
Jag tycker att ett bra riktmärke för när en etikettregel ska läggas på hyllan är när folk har stora problem med att komma ihåg hur det egentligen ska vara. Regeln utformades någon gång när den var vettig och naturlig. När den slutar vara det, slutar man komma ihåg den per automatik. Och den har då spelat ut sin roll.
Befriande skönt och jag blir supersugen på att fortsätta läsa. Ett annat smakprov är när Sofia radar upp samtalsämnen som ALDRIG funkar (med ingående förklaringar till varför): Långa haranger som mest liknar ett cv. Totalsåga någon på festen. Olika dieter du testat, särskilt om du testar en just nu som gör att du oartigt tackar nej till all mat och dryck. Berätta slutet på filmer- av uppenbara skäl.
Oj va jag ska briljera på bröllopet.
I torsdags såg jag Kalle Haglunds Brunnsgatanföreställningarna. Som vanligt oerhört stilsäkert, smart, skarpt, allvarligt och roligt. Om än lite ojämnt här och där. Helheten förblir dock en pärla värd att putsa upp trista dagar, när tron på människan sviktar. I samband med dessa fyra föreställningar ger Kalle Haglund också ut boken Mellanstadier. Samlade brev, sagor, tankar och idéer. Har man följt Kalle genom åren känns några av texterna igen, ibland har tankar utvecklats och bitvis är det helt nya alster. Breven till Åsa och berättelsen om hur Kalle ringde barnboksförfattaren Ulf Stark tillhör mina favoriter. Haglund är unik på många sätt. Som poet är bäddar han in diskbänksrealism i regnbågsfärgad romantik, hans sånger ger 70-talsnostalgin ytterligare en dimension och med tydlig självdistans visar han upp en person vars hela väsen vill göra skillnad, men där världens välbefinnande väger för tungt på de ensamma människoaxlarna. Verken är värda att läsas om och om och om igen. För varje gång märker man ett nytt sätt att se dem, kanske genom att förändra intonationen en aning. Samlingen är formgiven av Bold faces och finns att köpa i butik inom kort.
För tre veckor sedan var vi inbjudna till wärdshuset Ulla Winbladh på Djurgården, för att få veta mer om pekbokstjänsten Lookibooki. Grundarna, Kim Dahlin och Daniel Johansson, var så klart på plats och gav oss bakgrunden till Lookibooki och hur arbetet med tjänsten utvecklats. Förutom information bjöds vi också på magiska snittar, fint bubbel och musik av Anna Maria Espinosa.
