Bokfrukost med Eric Rosén om hans bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”

Härommorgonen åt vi frukost med Eric Rosén och diskuterade hans bok Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. I centrum står relationen mellan Eric och hans pappa som hela tiden super och drogar. Kulmen nås när pappan blir dömd för ett mord på en bekant. Åtta års fängelse som tar det sista ur honom.

Boken är kärleksfull och inte dömande, rakt berättad om pappan. Och om mamman. Det var hon som sparade alla brev till Eric från pappan, som återges i boken. Pappans brev är autentiskt återgivna, endast innehåll som saknar relevans typ kanske ska jag få permission i oktober har strukits. Breven är väldigt välskrivna upplevde vi, pappan var en skrivande person precis som sin son som säger att han alltid haft lätt att uttrycka sig i text inte minst då det gäller uppväxten.

Vi undrade över brevens innehåll, pappan tilltalar ofta sonen som en annan vuxen. Eric anser idag att det var fel att skriva brev med detta innehåll till ett barn. Han upplever att han under brevväxlingsperioden var medberoende. Han började på allvar skriva på boken om sin far 2016.  Vi var nog alla ganska tagna av den här läsningen och så nöjda med att diskutera den med författaren. En allmängiltig skildring om att vara mycket ung när en förälder döms för ett våldsbrott.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.

Sommaren med Ava av Anna Lönnqvist

Någonting i Anna Lönnqvists romaner slår an en ton inom mig. Jag faller som en fura varje gång. Älskar alla hennes kärlekspar och det här sista paret i Sommaren med Ava är alldeles förtjusande sympatiskt. Fast boken skildrar inte bara den romantiska kärleken utan även kärleken till ett barn, kärlek till en mormor och människor som kärleksfullt tar sig an andra.

Ava, nyss hemkommen till Stockholm efter en utlandstjänstgöring, kommenderas upp till den fiktiva orten Sunnanby i Västerbotten av sin dominanta mamma. En vattenskada har uppstått i familjens ärvda hus och modern menar att Ava måste se till att det åtgärdas. I Sunnanby bor också Cornelia, Axel och Gittan som alla kommer att få stor betydelse för Ava, när hon bestämmer sig för att stanna sommaren ut.

Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. Anna Lönnqvist har dock visat att hon är värdig kravet på trovärdiga och sympatiska karaktärer, hon tillhör dessutom den fåtaliga skara författare som kan skriva fina och inte minst moderna sexscener.

Jag mådde väldigt bra under läsningen och eftersom jag gärna läser om kommer jag att återvända till speciellt utvalda avsnitt när jag behöver få i mig något livsbejakande. Gillar också att man från förlagets sida inte snärjt in sig i genreförklaringar utan rätt och slätt kallar Sommaren med Ava för vad den är, en kärleksroman. Och vet ni, alla människor mår bra av åtminstone en kärleksroman i månaden.

Utgiven av Louise Bäckelin förlag 2019. Recension av Anna Lönnqvist roman Julia och Jack här.

Bokcillen har besökt Helsinki Lit 2019!

Text av: Cecilia Brodelius Agemark

Förra helgen gick Helsinki Lit av stapeln för femte gången. Min vän Eva-Lotta och jag var på plats. Helsingfors visade sig från sin allra bästa sida med riktigt fint sommarväder och uppsluppen stämning. Parkerna och uteserveringarna fylldes av folk och på lördagen fanns food trucks parkerade längs hela Esplanaden. En riktig folkfest även utanför litteraturfestivalen! Med ett lite annorlunda upplägg och mindre format kändes evenemanget ganska intimt. Fredag kväll och lördag eftermiddag vallfärdade litteraturintresserade till Savoyteatern, majoriteten var självklart kvinnor.

De flesta av författarna kom från Norden men den anglosaxiska världen var också representerad. Tyvärr hade Sally Rooney ställt in sin medverkan, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt efter att ha läst Normal People tidigare i år. Engelska var genomgående samtalsspråket men med några undantag för svenska och finska. De senare fick jag skippa eftersom min finska är obefintlig.

På fredagskvällen välkomnades vi av konferenciern Jani Toivola, skådespelare och riksdagsledamot och festivaldirektör Philip Teir. Enligt min granne i publiken hade de festivalsansvariga varit väldigt noga när de valt samtalspartner till författarna. För mig var det inte några bekanta namn, förutom Teir. Som tur var gav det tryckta programmet i alla fall lite vägledning för att förstå kopplingarna.

Först ut var Pascal Engman i samtal med Li Andersson, även hon riksdagsledamot. Ett samtal som kom att handla bland annat om hotbilden mot kvinnliga journalister och andra i offentligenheten, något Andersson själv varit utsatt för. Därefter blev fredagens program en ganska uppsluppen historia med bland annat Kim Thúy, Nina Lykke och André Aciman. De två första väldigt sprudlande och roliga; Thúy intog scenen som en ståuppkomiker i en författares kropp. Publiken fick sig riktigt många skratt. Lykke bjöd på sig själv och ett antal dräpande betraktelser över den medelklass hon själv tillhör medan Aciman var mycket charmerande och flirtade med publiken. Det samtalet berörde både boken och filmen Call Me by Your Name. En publikfriande toppkväll! Jag tror alla gick därifrån med ett leende på läpparna. Kvällen avslutades sedan med en konsert med Astrid Swan, men vi valde att gå och äta en god middag istället.

Lördagens samtal kändes något allvarligare. Det började med Joakim Zander som pratade med journalisten Sato Vasantola. De uppehöll sig framför allt kring immigration. Därefter pratade Malin Lindroth om Nuckan, både boken och konceptet. Följde gjorde sedan publikmagneten Rachel Cusk med ett tämligen teoretiskt samtal tillsammans med Philip Teir om Brexit, narrativ och vad som egentligen är verklighet. Men absolut bäst på lördagen, enligt mig, var den något pillemarisk Sjón, som jag nu verkligen vill läsa. Hans Codex 1962 låter spännande, men den finns inte översatt till svenska än. Får kanske börja med någon av hans andra böcker så länge.

Genomgående var det ganska politiska samtal, kanske mer än vad vi brukar ha i Sverige med många intressanta och tankeväckande betraktelser. Jag tänker också att de i Finland höjer kulturens status genom att ha medverkande politiker.

Sammanfattningsvis var höjdpunkterna för mig Thúy, Lykke, Aciman och Sjón som alla verkligen bjöd på sig. Det korta och intima formatet på festivalen med lagom långa samtal tilltalade mig. Ett extra plus var att tiderna hölls perfekt. Nöjd lämnade jag Helsingfors med både laddat D-vitaminförråd och inspiration till sommarläsning. Jag kan absolut tänka mig att åka till Helsingfors fler gånger, både till Helsinki Lit och som turist.

För mer information om Helsinki Lit och titta på inspelningar av samtalen gå till https://helsinki-lit.fi/sv/framsida