Manhattan Beach av Jennifer Egan är nominerad till årets bok 2019!

Manhattan Beach är en alldeles extraordinär läsupplevelse! Det är väldigt roligt att den blivit nominerad eftersom många fler läsare kommer att få njuta av en fantastisk roman. Vi gör da capo på vår recension. Varsågoda!

Först efter avslutad läsning förstår jag till fullo vilket fantastiskt snyggt första kapitel Jennifer Egan har skapat. Hon sätter tonen och kontexten när hon låter havet, Anna Kerrigan, hennes far Ed och gangstern Dexter Styles stråla samman vid Dexters magnifika villa några år innan bokens egentliga handling börjar. Även om det myllrar av intressanta och vältecknade karaktärer i romanen kan nog de fyra ovan urskiljas som mest signifikanta i denna historiska roman som utspelas i Brooklyn New York under 30 och 40-tal.

Anna Kerrigan är ung då hennes far försvinner spårlöst och hon tar över ansvaret för att försörja sin mor och handikappade syster. Kriget har brutit ut och hon får arbete på ett örlogsvarv i hamnen. Hon lägger snart märke till dykarna som iförda 100 kg tunga dykardräkter utför reparationer under vattnet. Det tar tid, kraft och möda men hon blir till slut varvets första kvinnliga dykare.

Mycket står mellan raderna i Manhattan Beach och jag sugs in i berättelsens stillsamma driv och melankoliska stämning. En känsla av fara finns närvarande i texten och jag har sällan läst en roman som så välförtjänt kan betecknas som en Noir. Jag fascineras av Anna, hennes styrka, mod och kärlek, inte minst till systern Lydia. Episoden när Anna tar med den allt svagare Lydia för att se havet är så vackert skriven. Förlaget har, på det så passande svarta omslaget, skrivit att ”Manhattan Beach är Jennifer Egans hyllning till det episka berättandet” och det är helt sant. Ordet episkt är så uttjatat att jag sällan väljer att ta det i min mun, men i fråga om Manhattan Beach är det rätt. Helt rätt.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Översättning av Niclas Nilsson.

Evelyn Hugos sju äkta män av Taylor Jenkins Reid

Det mörka blanka omslaget riktigt sjuder av 80-tal. Jag, som var med på den tiden, associerar direkt förpackningen som en hyllning till den genre av romaner som nedlåtande kallades för tantsnusk. (Det var Jan Myrdal som myntade begreppet, en på den tiden inflytelserik kulturman.) Jag blir inte besviken, precis som sina 80-tals-föregångare är Evelyn Hugos sju äkta män en lysande underhållningsroman som jag bara slukade.

Monique Grant, journalist med måttliga yrkesframgångar, har fått jobb på den glamorösa tidskriften Vivant. Hennes arbetsuppgifter är trista och hon blir därför mer än förvånad när hennes chef avslöjar att den legendariska Hollywoodstjärnan Evelyn Hugo, har kontaktat tidningen och vill bli intervjuad av just Monique. Det visar sig snart att intervjun bara är ett svepskäl. I själva verket vill Evelyn att Monique ska skriva hennes självbiografi.

Evelyns historia börjar på Manhattan där hon växte upp i det fattiga Hell´s Kitchen. Hon lyckades vid unga år ta sig till Hollywood och mot alla odds bli en lysande skådespelare. Hon berättar om sitt kärleksliv, sina sju äkta män och vem som egentligen var hennes stora kärlek. Hennes livslögn ska sent omsider avslöjas. Naturligtvis finns det ett skäl för att hon valt just Monique som skribent och jag trodde boken igenom att jag visste. Jag hade fel och blev både överraskad och imponerad, saken var helt enkelt mycket snyggare än så.

Utgiven på Louise Bäckelin Förlag 2018. Översatt av Birgitta Wernbro Augustsson.

Frukostintervjun – Christoffer Carlsson

I många år har vi med stor förtjusning tagit del av Christoffer Carlssons författarskap. Dock har vi aldrig kollat upp vad han äter till frukost. (Eller vad han inte äter till frukost)

God morgon Christoffer! Vad äter du till frukost?
God morgon. Jag är inte så förtjust i att äta på morgonen. Däremot behöver jag kaffe. Litervis. Det är nog ingen hälsosam kosthållning, egentligen, men det är den jag har. Att äta något före tio-elvasnåret känns onaturligt för mig.

Litervis med kaffe är en utmärkt start på dagen! Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Roman. Definitivt.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Vad det än är man läser för tillfället, är en god morgonroman. Romaner är inte dygnsstyrda, som tur är. Var de det skulle det inte bli mycket läst i det här hemmet, haha.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag faktiskt – ingenting. Det är en konstig och lite ovan känsla för mig. Romaner och läsning är oerhört luststyrt för mig och det var ett tag sedan jag såg en roman jag kände att jag innerligt måste läsa precis just nu. Men boken jag ska läsa färdigt så småningom är Don Winslows THE BORDER.

Tack för tipset, antecknar. Vad använder du som bokmärke?
Räknas hundöron? Ja, förlåt. Jag är en ”sån”.

Enligt dessa intervjuer är hundöron Sveriges vanligaste bokmärke. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?Alfabetiskt, givetvis. Jag är väl ingen extremist, heller. Hur skulle man annars kunna hitta någonting, någonsin?

Tack för intervjun Christoffer!

My Sister the Serial Killer av Oyinkan Braithwaite

Vikarie i dag är allas vår @bokcillen, Cecilia Agemark!

Tänk dig att du för tredje gången på relativt kort tid får ett samtal från din syster där hon desperat berättar att hon dödat ytterligare en man som hon har ett förhållande med. Precis detta händer huvudpersonen i My Sister the Serial Killer. Korede är en ordentlig och ansvarstagande sjuksköterska som än en gång får reda upp systerns röra. Ayoola är det vackra och populära syskonet som kan göra vad som helst utan påföljd. Men i det fördolda är hon en självupptagen, samvetslös och impulsstyrd sociopat.

Förhållandet mellan syskonen ställs på sin spets när Ayoola börjar intressera sig för en av läkarna på kliniken där systern arbetar. Det är en kollega som Korende själv är mycket förtjust i och skulle vilja inleda ett förhållande med. Så var ligger nu hennes lojalitet? Ska hon skydda kollegan och i så fall blotta sin systers tidigare brott? Eller ska hon riskera ännu ett mord? Är blod tjockare än vatten? Och finns det människor utan samvete? Detta är några av de frågor som ställs i boken.

Romanen marknadsförs som en satir. Det kan jag till viss del köpa, särskilt över dagens uppkopplade samhälle och de personlighetstyper som medier göder och förstärker. Men gestaltningen av de två kvinnorna blir tyvärr för stereotyp. Det är säkert ett medvetet grepp från författarens sida men det känns alltför förenklat med konsekvensen att trovärdigheten offras. Braithwaite gör det lätt för sig när hon ger den ena systern alla positiva drag och den andra utmålas som osympatisk, ytlig och osjälvständig. Syskondynamik är sällan så monokromatisk som den skildras här.

Det är likväl alltid spännande att läsa böcker som utspelar sig i andra delar av världen, den här gången befinner vi oss i Lagos. Det är slående hur liten världen har blivit. Medelklassen lever ungefär likadant där som här och de sociala medierna har intagit en väldigt stor roll i systrarnas liv (särskilt i Ayoolas som tjänar sitt levebröd genom att sälja sina produkter på olika sociala plattformar). I bakgrunden syns dock fortfarande mer traditionella företeelser som ett starkt patriarkat och tron på det övernaturliga. Det nigerianska samhället framstår i ganska dålig dager: korrumperat med ett orubbligt klassväsende och en polisverksamhet som inte fungerar som det ska. En utbildad kvinna som Korende ses som ett hot, medan en vacker kvinna som vet sin plats är det som uppskattas.

I början är boken riktigt rolig, eller snarare tragikomisk. De samhällskritiska delarna höjer omdömet och skildringen av livet i Lagos uppskattade jag verkligen. Men det som börjar som ett riktigt innovativt grepp blir till slut så långrandigt att jag till sist tappade intresset. Det är inte en särskilt lång berättelse men Braithwaite hade kunnat korta ned den ytterligare och fått ett slagkraftigare resultat. Sammantaget är jag kluven till romanen med den fantastiska titeln och det innovativa anslaget.

Mer information om boken finns här.