Fyra danska kortromaner, utgivna mellan 2008 och 2014, samlade i en bok. Under en period av 20 år får läsaren följa de fem karaktärerna i Sällskapet som turas om att berätta, främst om sig själva. Vi i frukostbokklubben var ambivalenta, ett par av oss tyckte väldigt mycket om boken, vi andra enades om att språket var utmärkt och att man fnissade till ibland, men att karaktärerna var ointressanta. Navelskåderi och självupptagenhet var ord som återkom när vi beskrev karaktärerna, Virginia Woolf inspirerad när vi diskuterade författaren och texten. Kanske hade läsupplevelsen varit annorlunda om man läst kortromanerna allteftersom de kom ut, dvs med ett par års mellanrum.
Några röster från morgonens diskussion:
Tyckte väldigt mycket om den när jag väl kommit in i boken
Citatvärdiga meningar, ointressanta personer
Gillade när de åkte runt och besökte platser där olika författare bott
Hände för lite, ingen plot. De kommer aldrig ut i verkligheten
Väntar fortfarande på att får reda på vad boken egentligen handlade om
Svårt att hålla reda på karaktärerna
Fin spänst med upplägget och varje person som berättar, finns en kärna
Konfunderad, vad handlar den om?
Tänkte på min egen tonårstid
Fina reflektioner om litteratur i texten
Inget driv, blev inte mer spännande allteftersom man läste
Började läsa men kom inte längre än till sidan 60
Författarens inlägg om litteratur i texten känns påklistrat och konstruerat
Kom inte ens igenom del 2 fångade mig inte
De olika berättarna gjorde att det saknades en egen röst
Roligt att ett par hette Camilla och Charles
Utgiven på Natur & Kultur 2017, översättning av Ninni Holmqvist.
Hon är 14 år, hennes dopnamn är Julia men hon kallar sig själv Turtle. Hon bor avsides i norra Kalifornien tillsammans med sin far och farfar. Enligt en av lärarna i skolan bär hon tecken på att någonting är på tok hemma. Turtle väljer dock att tiga, hon är sin pappas ”absolute darling” och hon vet inget annat. Hennes historia berättas med en sugande detaljrikedom som går in under huden och ner i magen på läsaren. Smärtsamt, uppslukande och fantastiskt välskrivet, såväl språk som psykologi. Gång på gång överraskas jag av de vändningar romanen tar, de fantastiska naturskildringarna som på något sätt underblåser det förtvivlade i Turtles situation. Jag är där med henne till fullo och jag gläds över att hon är en fighter.
En vilsekommen 300 år gammal tavla, spelar huvudrollen och berättar även delar av denna humoristiska bok. Vi befinner oss i Londons konstvärld tillsammans med en samling mer eller mindre excentriska karaktärer som får mig att skratta väldigt gott. Kort sagt, jag kan bara konstatera att det är ett otroligt skickligt romanbygge Hannah Rothschild presenterar i sin originella genreöverskridande komedi. En mycket brittisk roman som vann Wodehouse prize for fiction 2016, ni som läst P.G. Wodehouse eller sett Hugh Laurie och Stephen Fry spela Jeeves & Wooster på tv, kommer att känna igen er.