Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Hastigheten av Jörgen Gassilewski, nominerad till Augustpriset 2017

I början av boken tycks texten bestå av fragment, en flicka (eller är det olika personer?) på villovägar i Rwanda. Språket byter skepnad gång på gång, jag är förvirrad men uppslukas av händelserna kring flickan, vars namn jag ännu inte vet. Jag är nära henne där i ögonblicket och förnimmer någonting dolt bakom orden. Texten har ett driv som gör att jag läser boken som en bladvändare. Språket är dock försåtligt, flickan växer och blir en kvinna och på skoningslöst, rakbladsvasst språk skildras Marie-Louise Hategekimanas liv under folkmordet i Rwanda 1994 och framåt.

Vem är Marie-Louise och kan jag någonsin förstå henne? Hur överlever hennes själ? Hur kan hon förmås till att handla som hon gör? Jag har sällan känt mig så ambivalent gentemot en bokkaraktär. Någonstans menar Marie-Louise att människan i vissa situationer bara är biologi och jag tar fasta på det. Jag förmår inget annat.

I del III ger författaren läsaren en nyckel, kanske nödvändig i detta enastående romanbygge, men inte desto mindre originell. Bokens struktur förklaras och kommande händelser avslöjas.
Jag undrar hur jag har kunnat missa denna fantastiska roman? Jag har ett vagt minne av att ha läst en recension när den gavs ut under våren 2017. Kanske jag avskräcktes av innehållets befarade fasa? Hur som helst, jag har nu läst fem av de sex böckerna i den skönlitterära Augustklassen. Ingen annan av de nominerade har gått mig tillnärmelsevis lika djupt till sinnes som Hastigheten.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2017 och nominerad till Augustpriset 2017.

Publicerat

5 tycker om deckare

Kärt barn har många namn – deckare/spänning/krim/thriller. Vi frågar vår panel om genren och ber om tips på en riktigt bra och avråd från en riktigt dålig.

Amanda: Jag tycker mycket om den genren. Oftast är böckerna ganska lättlästa, vilket jag kan behöva för att orka läsa t.ex. efter jobbet. På senare år kan jag tycka att många deckare blivit lite väl otäcka och att det är mycket fokus på blod och död och elände. Jag gillar när det inte blir för överdrivet eller för hemskt. Svårt att tipsa om bara en bra, tyckte väldigt mycket om norska författaren Samuel Björks debut Det hänger en ängel ensam i skogen som jag läste i våras. Även uppföljaren Ugglan dödar bara om natten är riktigt bra. Annars är mina favoriter serien om Hammarbypolisen av Carin Gerhardsen. Hoppas verkligen hon skriver en ny bok snart. Och som de flesta andra älskade jag Malin Persson Giolitos  Störst av allt, kul med något som var nytänkande inom genren. Märkta för livet av Emelie Schepp var däremot inte min kopp te. Helt osannolik historia med 100-tals mordoffer i lilla Norrköping och inget flyt i språket. Har svårt att bestämma mig för om det är den eller 50 shades of grey som är den sämsta boken jag läst.

Cecilia: Oj, här känner jag mig otillräcklig. Jag kan helt enkelt för lite om genren för att kunna rekommendera eller avråda från någon. Det händer naturligtvis att jag läser en bok inom genren men det är väldigt sällan. Jag gillade till exempel Kate Atkinsons böcker om Jackson Brodie, men de är väldigt snälla deckare.

Lars: Det blir nästan som avkoppling att läsa något inom den genren. Eftersom det brukar vara serier med böcker brukar man ha något nytt att se fram mot. Svårt att välja en favorit men Leif GW Perssons Samhällsbärarna blir den som jag tipsar om. Det kanske finns andra orsaker till min aversion men jag gillade verkligen inte Camilla Läckbergs Isprinsessan.

Alva: Hm, låt se. Det här är inte den genre jag läser mest ur. Men en författare som jag tycker om är Jo Nesbø som jag har läst en del av. Han har ett bra språk som inbjuder till läsning. Eftersom jag tycker om historiska böcker skulle det vara intressant att läsa en historisk deckare. Har ni några tips? Avråder från att läsa en bok gör jag aldrig. Om man läser en bok som är dålig så har man i alla fall skaffat sig så mycket på fötterna att man kan ha en åsikt.

Pär: Det kanske är en klyscha men krim/deckare/spänningsgenren är väl som bäst när den inte bara berättar en spännande historia som man läser för att veta hur det ska gå, utan också försöker säga något om den tid och det samhälle den utspelar sig i. En slev socialrealism gör väl deckaren, tänker jag. En deckare jag tyckte väldigt mycket om var Kerstins Ekmans Händelser vid vatten. För visst räknas den som en deckare? Jag läste Keplers första, Hypnotisören och gillade den inte alls. Har inte läst några fler av dem sedan dess. Vill minnas att det var något med det redovisande berättandet som gjorde att varken personer eller handlingen grep tag i mig.

Läs mer av vad vår panel tycker här.

 

 

Publicerat

Frukostintervjun: Helena Dahlgren

God morgon Helena! Vad äter du till frukost?
Det varierar lite. Kaffe är viktigast. Börjar alltid dagen med minst en, gärna två, rediga muggar så fort jag vaknat. Gärna i badet tillsammans med en god bok. Ibland blir det inte mer än så till frukost, ibland kan det bli mannagrynsgröt, smoothie och/eller ostsmörgås med marmelad. Jag gillar idén med frukost men vill gärna hinna vara vaken en liten stund innan jag äter. Älskar brunch, då går jag all in med äggröra, pannkakor och bellinis. (Detta sker tyvärr alltför sällan.)

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag brukar inleda dagen med ett morgonbad, då jag läser en roman. Kan verkligen rekommendera detta: extremt bra sätt att curla sig själv en aning så att man orkar med dagen sedan. Har helgprenumeration på DN, så lördag-söndag läser jag morgontidningen till frukosten.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Jag är morgonmänniska och läser och skriver gärna tidigt på morgonen. Tycker om hur alla sinnen är fräscha och utvilade – det är bara jag och min hjärna (och den där gigantiska kaffekoppen). Därför läser jag gärna lite mer utmanande böcker på morgonen. En klassiker, kanske, eller essäer eller prosalyrik. En bok som jag vet att jag läste på morgonen är Jenny Offills Avd. för grubblerier. Det var en fin morgonbok.

Vad läser du just nu?
Varvar The Most Dangerous Place on Earth, lovande amerikansk debutroman om en high school i Kalifornien, med en gammal Agatha Christie: The Mirror Crack’d From Side to Side. Och så ligger jag I startgroparna med Mare Kandres samlade pjäser, som utkom på Ellerströms nyligen.

Vad använder du som bokmärke?
Oftast riktiga bokmärken, t ex från English Bookshop eller Pocketshop. Jag var och pysslade med mina åttaåringar på bibblan nyligen och fick ett helt gäng fina bokmärken som de gjort åt mig. Är principiellt emot att göra hundöron i böcker men går ibland mot mina egna principer, om jag hittar ett citat som jag bara MÅSTE skriva av/fota/lägga på minnet.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Numera: inte alls. Jag flyttade från 180 till 66 kvadratmeter för några år sedan och har böcker ÖVERALLT. Nytillskott får snällt finna sig i att tryckas in där rum finns. Mina bokhyllor är dock i grunden sorterade efter genre, författarnamn och inbördes kronologisk ordning, men det är verkligen ett slags organiserat kaos som råder. Lite som romarrikets sista dagar…

Tack för intervjun Helena! Låt dina böcker pryda ditt hem ” som en trädgård av vilda blommor” som Golnaz Hashemzadeh Bonde uttryckte det i sin intervju.

Publicerat

En blå död av Mikko Porvali

Staden Viborg år 1920 i det ännu finska Karelen. En hård stad med många fattiga invånare märkta av krigen, både första världskriget och inbördeskriget. På gatorna driver föräldralösa barn omkring och på lönnkrogarna sups det som aldrig förr trots spritförbudet. Hit kommer den unge idealistiske polismannen Jussi Kähönen tillsammans med sin kollega Salomon Eckert, för att ingå i den polisstyrka som ska försöka stävja den eskalerande brottsligheten. Ingenting blir som Kähönen tänkt sig, han utvecklas dock till en sympatisk och skicklig polis vad det lider. Trots eller kanske tack vare vännen Eckerts streetsmarta och innovativa att arbeta. Kähönen, och jag med för den delen, är både förbluffade och förfärade över Eckerts metoder till en början.

Jag har kommit att storgilla i genren ”historisk kriminalroman” och En blå död lever upp till mina förväntningar med råge. Det är action och spänning men också en insiktsfull skildring av människorna och de livsvillkor de levde under. Enligt min åsikt, tenderar en historisk deckare att bli aningen smartare än en samtida. Att författaren kan berätta ur ett historiskt sammanhang medför att romanerna får ett annat djup och ett annorlunda perspektiv. Tänker att de alla gör sig utmärkta som bokcirkelböcker

En blå död utspelar sig mellan 1920 till 1923, vi får följa flera olika brott och människorna i kretsen kring de båda huvudkaraktärerna. Extra mycket tyckte jag om episoderna där polisen tar hjälp av de hemlösa barnen samt den allra sista smuggeljakten vid havet. Skickligast skriven är en skildring av en spårvagnsolycka vilken orsakats av att spårvagnsbolaget har fuskat med underhållet och skyller olyckan på de anställda. (Känns det igen från våra dagar eller?) Spårvagnarna är på frammarsch i Europas städer under denna tid och de skänker en udd av det nya Europa till det aningen gudsförgätna Viborg. Omslaget i blågrått är på pricken och även titeln är välfunnen, för min inre syn badar staden i ett dunkelblått ljus boken igenom. Viborg är mycket riktigt en av karaktärerna i boken.

Utgiven på Lind & Co 2017 och första delen i en trilogi kallad Karelen noir. Översättningen är gjord av Ann-Christine Relander.