Yxmannen av Ray Celestin

Utan åthävor förflyttas jag till den smältdegel av folkslag och kulturer som var New Orleans år 1919. En hård stad, präglad av fattigdom, våld och segregering. Tonerna av den tidiga jazzen ljuder i bakgrunden och regnet faller obarmhärtigt romanen igenom.  Skildringen av staden med sitt subtropiska klimat, omgivande träskmarker, och myller av människor golvar mig totalt. New Orleans är kanske bokens huvudkaraktär.

Persongalleriet i denna historiska deckare är vältecknat ner till minsta bifigur och via dem för vi uppleva livsvillkoren i Louisiana USA för nästan 100 år sedan. Yxmannen som gett boken dess namn har funnits och de fasansfulla brev som återges i boken tros vara skrivna av den riktige mördaren.

Man kan konstatera att deckartrötta jag ännu en gång har uppslukats av en historisk spänningsroman. Jag får nog börja fundera på om denna genre kanske är min grej? Yxmannen har nyss kommit i pocket och jag menar att den är en bok för många. Svenska deckarakademin utsåg Yxmannen till bästa översatta kriminalroman 2016.

Utgiven på Kalla kulor Förlag 2016. Översatt av Hanna Williamsson.

Ps. Jag besökte New Orleans på 80-talet, åkte precis som karaktärerna i Yxmannen spårvagn och hjulångare på Mississippi. Jag besökte jazzklubbar och när jag åkte vidare var det under en annalkande regnstorm. Måste nog åka dit igen…

Frukostintervju med Peo Bengtsson

Vi älskar hans humoristiskt allvarliga roman Min bästa väns fru ! Naturligtvis måste vi ta reda på vad han äter till frukost!

God morgon Peo! Vad äter du till frukost?
Kliver upp tidigt, helst innan resten av världen gör det, älskar tystnaden och ljuset, brygger kaffe, pressar apelsinjuice, hackar frukt i skål och äter med filmjölk. Jag tar frukosten på största allvar. Är vrålhungrig efter sömn, alltid.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Läser absolut ingenting till frukosten. Jag sitter vid köksbordet och stirrar rakt ut i tomheten. Ingen radio heller, inget brus. Uppskattar tystnaden. Men! Jag vaknar upp mitt i nätterna när jag läser något riktigt bra, drömmarna blir avbrutna, historien mellan pärmarna tar över och jag måste bara ta reda på hur det ska gå. Så jag läser innan frukost, kan man kanske säga. Och skriver jag på eget manus så tar jag ofta anteckningar medan kaffet brygger klart, annars går tankarna från sömnen förlorade, det har jag lärt mig med tiden.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Alltså en roman som passar särskilt bra att läsa på morgonen, menar ni? Jag föreslår böcker med kortare textsjok, romaner med flyt, destillerade noveller eller vacker lyrik.
David Levithan – Liten parlör för älskande (roman)
Claire Castillion – Insekt (noveller)
Anne Sexton, Tranströmer, Sylvia Plath, Bruno K Öijer. (lyrik)

Vad läser du just nu?
Den här veckan är det Melissa Borders ”So sad today” som betas av.  Förra veckan plöjde jag tre romaner av Marguerite Duras och nästa vecka vill jag läsa Anne Carson. Ja, det finns ett lässchema.

Vad använder du som bokmärke?
Mina döttrar tillverkar bokmärken åt mig på slöjdtimmarna! (Eller om det är pyssel som de ägnar sig åt efter skolan, blir osäker nu…) Vissa bokmärken har varit avancerade, med vackra teckningar på pappret och sedan laminerat för maximal läsglädje. Just nu har jag ett bokmärke som är vikt av tjockt papper. Det föreställer en emoji som blinkar med ena ögat och man ”hänger” bokmärket över sidan där läsaren befinner sig. Ja, jag vet inte om jag lyckas förklara det ordentligt. Man blir glad av det i alla fall.


En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Det finns två bokhyllor där hemma. Den största, som täcker en hel vägg, tillhör familjen gemensamt och där står allting sorterat efter färg på bokryggarna. Sedan finns det en mindre bokhylla lite undanskuffad i ett hörn precis vid min arbetsplats. I den är det bara jag som ställer böcker och där förvarar jag min favoritlitteratur, alltså böcker som har betytt mycket för mig genom åren av olika anledningar. Där är böckerna sorterade efter genre.
Den lilla bokhyllan innehåller så mycket kraft. Kanske är det bara jag som uppfattar hur mäktigt det är, jag vet inte. Men när det går trögt att skriva så ställer jag mig framför dessa bokrader och inbillar mig att orden hoppar från hyllan och rakt in i min bröstkorg. Det känns hoppfullt att tänka på det viset.

Underbart med din lilla bokhyllas kraft, för min inre syn kan jag se hur orden hoppar från hyllan och in i dig. Bra, för vi vill läsa många fler böcker av dig. Tack för intervjun.

Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout

Jag har alltid varit svag för böcker där huvudkaraktären berättar om något livsavgörande som hände för länge sedan. Här får jag mitt lystmäte stillat med besked. Lucy hågkomster är, trots avsaknad av romantik, vemodiga och bitterljuva. Hon berättar om en lång sjukhusvistelse på 80-talet då hennes mor, som hon inte träffat på många år, kommer till hennes sjukbädd. Lucy växte upp under små omständigheter, familjen hade knappt om pengar, torftiga relationer sinsemellan och levde i sin egen bubbla utanför gemenskap och sammanhang. Lucy tog sig mot alla odds vidare till college, därefter till New York City och blev författare.

Men då på 80-talet var hon ung och vilsen. Att hennes mor faktiskt tar sig ut på en lång skrämmande resa för hennes skull är en oväntad gåva. Jag tycker om Lucy, hon är skör men ändå stark. Hon är mild mot sina medmänniskor och tycks ha en naturlig fallenhet för försoning och kärlek. Hon är en vänlig själ och vänliga själar finns det alldeles för få av i litteraturen. En detalj för alla New York-nördar, Lucys rum på sjukhuset lyses upp av ljusen från Chrysler Building under dygnets mörka timmar. En ljuvlig detalj, eller hur?

Utgiven på Forum 2017. Översatt av Kristoffer Leandoer.

Lykttändaren av Pontus Ljunghill

Stockholm 1923, under midsommaraftonen invigs det nya vackra stadshuset. Bland besökarna på invigningen befinner sig Julia Ekengren, några timmar senare mördas hon i sin lägenhet på Tegnérgatan. Mordet framstår som en gåta och polisen börja nysta i Julias förflutna och ett tragiskt livsöde blottläggs. I denna Ljunghills andra roman återser vi kriminalaren John Stierna från den fina debuten En osynlig. En yngre och mindre luttrad Stierna kanske, Lykttändaren utspelas fem år före En osynlig.

En smula vemodigt berättad griper romanen tag. För mig är den främst historisk, jag fäste mig vid Julia och jag älskade skildringen av Stockholm runt förra sekelskiftet. Det är uppenbart att romanbygget har föregåtts av ett omfattande researcharbete, berättelsen är fylld av insiktsfulla detaljer från den världsbild som rådde då. Jag får mig en bit historia levandegjord genom att ta del av Julia liv som barnhemsbarn och fosterbarn. Hon växer upp i en av de första villaförorterna där hon tillhörde den tjänande klassen som fosterbarn till en fattig änka. Men deckardelen och skildringen av poliserna Stierna och Lydman är fantastiskt bra den också och mycket välförtjänt är Lykttändaren nominerad till Årets bok 2017. Jag som haft en solklar favorit till priset har börjat vackla.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2016.