Maggan packar sin väska för Chicago, Illinois.

 ChicagoVilken bok ska jag läsa under den 8 ½ timmar långa flygresan? Ljudböcker är uteslutet då plan oftast är alldeles för bullriga. Skulle egentligen vilja läsa en roman som utspelar sig i Chicago, men hittar ingen förutom Divergent av Veronica Roth, men eftersom den handlar om ett framtida Chicago avvaktar jag. Tror jag ska klicka upp Donna Tarts Steglitsan i min letto i stället, känns både nutida och amerikansk storstad, även om den inte utspelar sig i Chicago.

Jag gillar verkligen att läsa på läsplatta i vanliga fal,l men på resa når min förtjusning och kärlek till läsplattan nästan extas. Jag kan ta med mig hundratals böcker, stora tunga tegelstenar utan att drabbas av övervikt eller föralldel, nackspärr. Jag har läst att den kommande generationen flygplan förutom att vara säkrare och bränslesnålare även är betydligt tystare, vilket är en fantastiskt nyhet för en ljudboksläsare. Jag vet att jag istället skulle bekymra mig om planens miljöpåverkan, men böcker och läsmöjligheter är alltid det som dyker upp i mitt huvud först.

Skickade i väg ett sms till mitt ressällskap och frågade vad hon stoppat i sin kindle. Visade sig att hon har stoppat i både Steglitsan och Divergent, två själar en tanke således.  Fast kanske jag ska stoppa ner en pocket också, i min bokhylla står ett vältummat exemplar av  Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru som utspelas i Chicago, en gammal favorit som  tål att läsas många, många gånger.

 

 

Att skriva om böcker jag inte gillat är sååå väldigt tråkigt!

Livet är liksom för kort för att ödsla tid på att skriva om böcker jag inte tycker om, (undantag för recensions ex. naturligtvis). Men faktum är också att jag relativt sällan tycker att en bok är riktigt dålig. Kan bara komma på en enda bok under det senaste året som jag tyckt vara så ruttet urkass att den saknade existensberättigande. Det var en känd person som författat och jag vill påstå att denna persons alster aldrig publicerats om det inte varit för kändisskapet. Sorgligt men sant.

Ni som är med i bokcirklar vet också hur otroligt olika man kan uppfatta en bok. Ofta eller i princip alltid efter en bokcirkels-diskussion har jag fått fler perspektiv på det jag läst. Jag hoppas att detta ger mig en mer ödmjuk inställning till att vara alltför tvärsäker i mitt tyckande.

Jag minns också väldigt tydligt ett förord till en bok som jag läste för nästan 30 år sedan, men som fortfarande står i min bokhylla. Det är den amerikanska författarinna Rita Mae Brown, som ger ett litet påpekande i sitt förord till romanen Söderns lust och olust (Southern Discomfort) från 1982.

                                                    Ett litet påpekande

Om ni inte tycker om min bok, så skriv en egen. Om ni inte tror att ni kan skriva en roman så borde det säga er någonting. Om ni tror att ni kan, så gör det. Utan att komma med några ursäkter. Om ni fortfarande inte tycker om mina böcker, så föreslår jag att ni letar rätt på en bok som ni tycker om. Livet är för kort för att man ska vara olycklig. Om ni tycker om mina romaner vill jag gratulera er till er goda smak.

 

Nä, just precis det Rita Mae, jag skulle aldrig kunna skriva en roman värd att läsa.

Fast nu när jag ändå är igång så måste jag ändå nämna några böcker som jag inte gillat, alla lästa i år. Att jag inte gillat beror i samtliga fall på att jag tyckte att boken var tråkig.

  • Ön av Lotta Lundberg. Intressant frågeställning, men berättelsen blir alldeles för konstruerad.
  • Alltings början av Karolina Ramqvist. Tror man ska vara i Karolinas ålder för att uppskatta till fullo.
  • Seating Arrangement av Maggie Shipstead. Äldre, rik, vit amerikansk man helgen före hans dotters bröllop, jag säger inget mer än så.
  • Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Underlig bok med flera olika berättelser som inte höll samman alls.
  • MemoRandom av Anders De la Motte. För lång eftersom jag listade ut ett av spänningsmomenten nästan direkt.
  • Mannen från Albanien av Magnus Montelius. Urtråkig huvudperson.

Och så gillade jag inte Läsarna i Broken Wheel av Katarina Bivald. Jag gillade inte heller Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut.

Dessa två sistnämnda tycks precis alla tycka jättemycket om!  Så bryr er inte så mycket om vad jag tycker, utan läs!

 

Inte riktigt enligt plan av Denise Rudberg och Hugo Rehnberg – Ljudboken

inte-riktigt-f-335x520[1]Jag behövde något lättsamt till öronen under min Mallorca-semester. Vid sökning på Storytel dök Inte riktigt enligt plan upp, inläst av författarna själva. Boken handlar om Paula och om Tom, ett par som skulle varit som klippt och skurna för varandra om de träffats i någon annan tid eller på någon annan plats än på Paulas bröllop.

Vartannat kapitel handlar om Paula och vartannat om Tom. Eftersom det rör sig om en författarinläsning så förstår ni kanske att det är Denise Rudberg som läser om Paula och Hugo Rehnberg som läser om Tom. Mycket lyckat grepp, ger extra personlighet åt karaktärerna.

Som alltid i Denise Rudbergs romaner bor personerna på Östermalm i Stockholm och har antingen goda inkomster eller en familjeförmögenhet. Kan nog irritera vissa läsare, men Paula och Tom rör sig i små cirklar av vänner och familj och jag tror att handlingen skulle fungera lika bra vart än i Sverige den utspelat sig, kunde faktiskt lika gärna varit Sundvall, Linköping eller Lund.

JPG_026_Denise_Rudberg_Hugo_Rehnberg-347x520[1]Jag blev rejält underhållen under lyssningen, handlingen är händelsedriven som ett filmmanus till en romantisk komedi och en rolig detalj är att man lagt sig vinn döpa varje kapitel med glimten i ögat. Det finns mycket ironi i texterna,( i alla fall enligt mig), jag skattade högt många gånger.

Så vill du ha en feelgood med situationskomik, driv och ironi – Lyssna på Denise och Hugo!

Inte riktigt enligt plan är utgiven av Lind & CO

 

 

Jag sägs påminna om Muminmamman när jag ler.

200px-Muumimamma[1]Bara några minuter efter att flygbussen passerade Tokyos stadsgräns fick jag syn på dem i ett skyltfönster. Där stod de och såg ut över myllret av människor, hela Muminfamiljen, Sniff, Lilla My och Snusmumriken. Jag kom plötsligt på att japanerna älskar Tove Janssons bilder och historier från Mumindalen lika mycket som vi nordbor.

Insikten om varför kom till mig några shintohelgedomar och japanska trädgårdar senare. Upplevelsen i att befinna sig i en helgedom av naturdyrkan är som att befinna sig inuti någon av Tove Janssons bilder eller berättelser. Ja, det låter flummigt jag vet, men Tove Janssons verk är för mig mycket förnimmelser, färger och känslor, jag kan sällan beskriva en bild eller citera en text, utan minns istället sinnesstämningen. Ofta ett stilla vemod, intensiva naturupplevelser, men även kärlek och medmänsklighet.

Berättelsen om hur Muminfamiljen tar hand om den lilla Ninni i Det Osynliga Barnet är en insiktsfull berättelse om ett barn som farit psykiskt illa. Den lilla Ninni har blivit osynlig av för mycket ironi men i  muminfamiljens vård blir hon sakta synlig igen. I Vårvisa sitter Snusmumriken och komponerar när han överraskas av en litet djur, så väldigt litet att ingen brytt sig om att ge det något namn. Men Snusmumriken ser den lilla varelsen, döper den och plötsligt har det lilla djuret fått visshet om sitt eget värde och börjar leva på riktigt.

Den Tove-bok som lyser starkast i min förnimmelsevärld är bilderboken Den farliga resan. Susanna kommer vilse och tvingas ut på en farlig resa som i en ond dröm. Hon reser genom ett dunkelt och förskräckande land där text och bild accentuerar så väl att även jag som vuxen dras in i boken och tror det hela är på riktigt. Bildernas ödesmättade färgsättning griper tag och skänker boken en farlig stämning. Det är alltid med lättnad jag slår upp den sista sidan för att mötas av en vackert, varmt färgat Mumindalen dit Susanna kommer när hennes resa äntligen är över.

Jag har hört sägas att många blev förtretade över att Tove Janson lät ett japanskt tv-bolag göra en animerad tv-serie av hennes berättelser från Mumindalen. Men för min del var det genom denna serie som muminvärlden verkligen införlivades i mitt sinne på allvar. Jag såg serien tillsammans med mina barn som liksom jag älskade den mytiska världen och de svenska rösternas varma, finska melodi. Att tala som ett mumintroll blev så väldigt fint i barnens värld, de lekte mumintroll och försökte tala precis så.

Vi åkte till Muminparken i Nådendal och träffade Mumintrollen och jag ångrar än i dag att jag inte köpte det fina kramdjur föreställande Muminmamma[1]Muminmamman som jag aldrig hittat efteråt. För mina barn menar att jag liknar Muminmamman när jag ler, förmodligen en av de raraste komplimanger jag någonsin fått. För hon är ju så fin Muminmamman, så jag tar åt mig med råge. Dessvärre har aldrig någon nämnt att mitt inre liknar Muminmammans, tyvärr måste jag säga för jag gillar verkligen hennes karaktärsdrag. Jag skulle också vilja vara en kvinna vars klokhet får ett skadeskjutet barn att bli synligt igen. Fast å andra sidan –  jag skulle förstås aldrig stå ut med hennes hemmafru-tillvaro eller med den självupptagne Muminpappan, framförallt inte som han beter sig i Pappan och havet.

 

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år.

De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel