Petra Jankov Picha

Vi säger välkommen till månadens gästbloggare Anna Toss. Hon är välkänd här på Breakfast Book Club eftersom hon tidigare bloggat från bokmässan, Eurocon och tipsat om sina bästa Science Fiction-böcker här! Nu får hon starta vår nya kategori Månadens gästbloggare med tre recensioner.

Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami
Någon (vi kan kalla henne X) sa till mig att Haruki Murakami skriver science fiction, och att Kafka on the shorevar en väldigt bra bok. När jag läst den sa jag till en annan person (vi kan kalla henne Y) att jag inte riktigt fattade grejen, och att det var mer som manga än som sf.

Y höll med, men sa att Fågeln som vrider upp världen var mycket bättre, och mer science fiction. Nu har jag läst den, och sett filmen Norwegian Wood som är baserad på Murakamis bok med samma namn, och nu blir det inga fler Murakami för min del. Det är inte science fiction, och det är inte särskilt bra. Vad Murakami skriver, enligt min uppfattning, är en slags magisk realism med mycket sex. Gärna beskrivet med överraskande och opåkallat grovt språk. Populärkultur i ordets sämre bemärkelse.

Intrigen i Fågeln som vrider upp världen beskrivs så här av förlaget: “Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid med gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra värlsdkriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit.”

Fågeln som vrider upp världen är lång historia, på flera plan. Både på så sätt att det är en tjock bok (742 sidor) och att det är en långsökt intrig. Om jag hade orkat hålla reda på alla lösa ändar tror jag ändå inte att de hade visat sig sitta ihop i slutänden. Men framförallt är det en lång, omständlig historia som berättas fram mycket långsamt. Jag la ihop boken på sidan 639 och kunde sen inte förmå mig att öppna den igen på flera veckor. Eftersom jag verkligen gärna ville veta om herr Okada skulle få tillbaka sin fru igen så tvingade jag mig till att fortsätta. Jag kan inte säga att det var värt det.

En bloggare som är mycket förtjust i Murakami skriver uppskattande om Fågeln som vrider upp världen att “likt David Lynch´s bästa filmer, Mulholland Drive och Lost Highway, så fattar man egentligen inte vad man upplever”. Jag gillade verkligen inte Mulholland Drive, och jag föredrar att förstå handlingen i en bok, så det kanske förklarar varför jag inte gillar Murakami. Men smaken är ju olika.

Det är som sagt många parallella historier som berättas i boken, och många kinesiska (japanska?) askar med intriger inuti intrigerna. Ett återkommande tema är den japanska ockupationen av det kinesiska Manchuriet före och under andra världskriget, en mardröm som fortfarande plågar både kineser och japaner. De bitarna är antagligen intressanta om man gillar att läsa krigsskildringar. Tyvärr går Murakami till överdrift även där. Som om det inte skulle räcka med att skildra krigets allmäna grymhet, brutalitet och sorg måste han väva in de mest perversa våldshandlingar, in i minsta sadistisk detalj. Jag är tvungen att läsa det med halvt hopknipna ögon, alternativt bläddra förbi. Jag har inget alls till övers för såna excesser i äckel, det är bara billiga poänger som inte gör historien ett dugg mer intressant om man inte är en sadist eller en understimulerad tolvårig pojke.

Nej, Murakami-san, det blir sayonara från mig. Adjö för alltid.

PS – Björn af Kleen
När jag hade läst ut “Jorden de ärvde” var jag full av entusiasm och tjatade på alla människor att de skulle läsa den. Den var intelligent, avslöjande och rolig. Fräckheten med vilken den unge journalisten/författaren tog sig in i adelns innersta rum var beundransvärd. Samtidigt fanns det inget fräckt eller triumferande i rapporterna därifrån, bara exakta iakttagelser, fakta som talade för sig själva.

Dessutom kände jag mig personligen berörd av boken. Björn af Kleen har gjort sin reportageresa med sitt eget liv i bagaget, med sitt af-namn och sin uppväxt som helt vanlig dalmas. Han skriver om hur det känns att höra till och samtidigt inte. Att ha fått allting rätt utom färgen på strumporna, och bli nobbad därför. Jag vek många hörn i den boken och gjorde utropstecken i marginalerna.

Hans andra bok, PS; är inte samma aha-upplevelse. Det är en samling texter av ganska olika slag. Dels är det uppföljningen av “Jorden de ärvde“, berättelsen om hur en av de adelsmän som intervjuades bestämmer dig för att stämma både författaren och förlaget.  Dels är det många redan tidigare publicerade texter, krönikor, intervjuer och reportage. Till sist en hittills opublicerad text, ett reportage från inspelningen av dokusåpan “Paradise Hotel”.

Jag får en känsla av att förlaget har velat göra det mesta möjliga av uppståndelsen kring “” och samtidigt visa på bredden i Björn af Kleens författarskap. Ett PS till den första boken helt enkelt. Och jag tycker att det är gott så. Allt är inte lika bra eller spännande, men som helhet är det roligt att läsa. Björn af Kleen har en lågmäld men envis ton, han gräver som en liten mullvad och hittar små glänsande saker i varenda jordhög. Särskilt roligt är det att läsa intervjuerna med folk som verkar ha lite större ego än de har täckning för. En kritiker kallar Björn af Kleens humor för “milt överseende”. Jag tycker snarare att den är retsam, men finkänslig som mullvadens morrhår.

Still Life With Woodpecker – Tom Robbins
Tusen gånger har jag tänkt att jag ska skriva till min absoluta favoritförfattare Tom Robbins. Men hittills har det aldrig blivit av. Det som alltid stoppar mig är blyghet. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur kan jag göra hans böcker rättvisa utan att orden faller platt? Hur ska man tilltala de finslipade formuleringarnas främste framförare? Vad skriver man till kungen av konsonanter, vokalernas välgörare, meningarnas och meningfullhetens mästare, Allah av allitterationer? Denne man vars hjärna måste likna en karneval av fraktaler, en manisk malström av magiska drömmar? Denna gamla hippie vars tankar och visioner är mer kraftfulla än en atombomb i ett coctailglas? Tänk er Tage Danielsson på syra, hög som ett hus, strömmande ur en oljelampa; där har ni Tom Robbins. Vad säger man? Finns det något annat än att slänga sig platt på marken och kyssa hans tår (förmodligen i ett par slitna och leriga sandaler)? Hur skulle jag kunna förklara vad hans böcker har betytt för mig, på ett sätt som inte låter som den svenske kocken i Mupparna?

Jag ger upp tanken på ett beundrarbrev – igen – och försöker istället beskriva mina tankar om Tom Robbins bok “Still Life With Woodpecker” som jag läste ut för några timmar sen.

Kort bakgrund: Tom Robbins är nästan helt okänd i Sverige, men har skrivit 10 böcker sedan 1971 (han är född på 30-talet, så om jag inte får tummen ur och skriver det där beundrarbrevet snart lär jag få vallfärda barfota till hans grav som den usla syndare jag är (det vore förvisso mer passande att vallfärda naken. men vi får se hur det blir med det.)). Hans mest kända bok är “Even Cowgirls Get the Blues” som filmades 1993 av Gus van Sant, med Uma Thurman i huvudrollen.

Jag fick låna boken “Jitterbug Perfume” av en pojkvän 1978 (det slår mig nu att jag helt har glömt att lämna tillbaka den, förlåt J!) och blev helt förtrollad. Jag var 16 och var tvungen att slå upp säkert tio ord på varje sida: hans engelska innehåller ord från ordklotets alla hörn och har ofta dubbelmening; man får ofta känslan av ekvilibrism på hög nivå, som när en clown snubblar fram i rasande tempo på en lina: man måste vara oerhört skicklig för att få det att verka så lätt. Sen läste jag den igen, och igen, ungefär vart femte år, fem gånger. Till slut var det någon som frågade om jag kunde rekommendera någon av hans andra böcker. Hans andra böcker? Det hade inte slagit mig att läsa dem. Tänk om de inte var lika bra? Tänk om de inte innehöll månen, rödbetor, ångande sex, geniala servitriser, indigo och evigt liv? Till sist tog jag mitt förnuft till fånga och läste “Even Cowgirls …” (som var sådär) och “Skinny Legs and All” (som är helt fantastisk) och nu då, “Still Life with Woodpecker”, skriven 1980, fyra år före JP.

Den handlar om … Den handlar ooomm … oooohhm ahh ouummm … Den handlar om hur man får kärleken att stanna. Och om hur man överlever inuti en pyramid när den sprängs (i ett cigarettpaket). Den innehåller några praktiska, enkla recept på hemgjorda bomber. Den handlar om preventivmedel, om slipprigt sex mellan rödhåriga, om månens inflytande på revolutionen och om laglöshetens nödvändighet. Det är en kärlekshistoria och ett halsbrytande äventyr, som vanligt när Robbins fattar pennan (eller i det här fallet sin elektriska skrivmaskin). Huvudpersonen är, som ofta, en kvinna, och ibland är det svårt att tro att Robbins är en man.

“Still Life with Woodpecker” var inte lika bra som “Jitterbug Perfume”, nästan lika bra som “Skinny Legs and All” och alldeles, alldeles underbar.

Engelska Wikipedia har följande att säga om Tom Robbins: “His bestselling novels are often wildly poetic stories with a strong social and philosophical undercurrent, an irreverent bent, and scenes extrapolated from carefully researched bizarre facts.”

Och om du inte är på väg hals över huvud i detta nu för att låna eller köpa hans böcker så vet jag inte vad mer jag kan säga.

Anna Toss

{ 0 comments }