Herr Arnes Penningar av Selma Lagerlöf

th[7]Det är 1500-tal i Sverige och under den kallaste vinternatten i mannaminne rånmördas den förmögne prästen Herr Arne och därtill hela hans hushåll. För att dölja brottet anlägger mördarna en brand innan de flyr. Grannarna upptäcker dock elden i tid och hinner släcka. Bland de döda kropparna finner de pigan Elsalill vid liv, hon har undkommit banemännen som i sin hast inte upptäckt henne. Mördarnas spår i snön leder till en vak i den frusna Vänern och det antas att de under sin flykt gått under isen.

Fiskarmånglaren Torarin som har vägarna förbi gården förbarmar sig över den förtvivlade Elsalill och tar med henne till sin mors hus i Marstrand. Kölden är bitande även här, båtarna ligger fastfrusna i isen med sina besättningar som har ”dödtråkigt”. (Jag älskar att Selma redan omkring förra sekelskiftet använder ordet ”dödtråkigt” förvisso utan ett s efter död, men ändå.) Elsalills fasor är inte över, efter några dagar på den nya orten uppenbarar sig hennes mördade fostersysters vålnad med en varning om att Elsalill är i fara, att kanske mördarna inte gått under isen utan finns i Marstrand!

Selmas Lagerlöfs klassiska roman gavs ut 1903 och har ibland fått epitetet detektivroman. Inte helt fel, men enligt mig är det framförallt en skräckroman och en hejdundrandes skickligt utformad sådan! Inte ett onödigt ord, driv obehag och spänning! Vad hon kunde skriva Selma, så fick hon också Nobelpriset 1909 och blev som första kvinna invald i svenska akademin 1914. Men hon skulle utan tvekan, så här drygt 100 år senare, passa helt perfekt som medverkande författare på deckarfestivalen Crimetime Gotland som går av stapeln 17-20 augusti i Visby dvs. denna vecka. (Breakfast Bookclub är på plats, vi kanske ses?)

Som sagt, underskatta aldrig en klassiker!

Böcker skrivna direkt för ljudbokspublicering – Storytel Original

39365[1]Ljudbokstjänsten Storytel har i sommar introducerat ovanstående alldeles nya koncept som jag gärna hade velat beskriva med några fyndiga formuleringar. Men det låter sig inte riktigt göras och jag antar att detta faktum är en eloge till Storytel, originalserierna är något helt nytt. Med inspiration från moderna tv-serier har man producerat ljudboksserier i avsnittsform. ( Fast man kan läsa också om man vill). Samtliga originalserier är nyskrivna för ändamålet av svenska författare.

Jag har under sommaren avnjutit Vargland av Björn Olofsson inläst av Lennart Jähkel, en serie i 10 avsnitt om ca 1 timme vardera. I trakterna runt Kiruna bor Johan Smith tillsammans med sina draghundar, ett antal Sibirian Huskys alla med ganska speciella namn. Han är en man med en del outrett inom sig, han håller sig för mest för sig själv och hämtar kraft och glädje av djur och natur. Sin försörjning får han genom ströjobb bl.a. inom fjällräddningen och som fjällräddare är han något helt utöver det vanliga, som en norrländsk, ska vi rent av säga, James Bond?

40951[1]Förutom fjällräddning halkar Johan in på diverse sidospår, räddar vargvalpar, tar hand om ungdomar på villospår, överlistar korrupta politiker och bekämpar terrorister. Det är visuellt och händelsedrivet, Johans karaktär belyses genom hans handlingar. Jag blev utomordentligt underhållen medan jag lyssnade, Johan är lätt att tycka om och jag älskar seriens fina naturskildringar. I skrivande stund har jag just börjat lyssna på serien Byvalla av Karin Janson inläst av Cecilia Forss, en feelgood i landsbygdsmiljö. Har bara hunnit med två avsnitt ännu, men än så länge gillar jag vad jag hört, känns rentav som om jag är fast. När jag skrivit klart ska jag ta itu med del nr 3.

Läs mer om Storytel Original här.

Norge – lilla turens* sista delsträcka

Det finns såklart många bra saker med Trondheim, men jag ska berätta om 3 bra saker med Trondheim**.

  1. Vädret. I Trondheim tar jag tricken upp mot Gråkallen. Den nästan milen långa spårvagnsturen visar hur långsträckt staden är, både i höjd och bredd. Villaområden blandat med natur för turer och bad. Jag sätter mig sedan vi Kyvannet för att läsa. Svinkallt däruppe några hundra meter över havet. Solen är varm, men vindarna iskalla. Nere i byn lyser samma sol, men här nere är temperaturen en bra bit över 20. Regnet störtar in lite senare. Och längs bergsidorna rullar dimman några varv. I Trondheim behöver man inte oroa sig för att man packar kläder för alla väder för en och samma dag. Man får allt.
  2. Fiken. I Trondheim kan man fika så goda saker och dricka så gott kaffe. Hela tiden, för caféerna originella och spännande, löper som pärlband genom byn. Jag dricker iste på Kafé Dromedar och kakan äts på Skydsstationen. Det är svårt att välja.
  3. Naturen bakom knuten. I Trondheim kan man stå vid en husknut, ett kafé eller klädbutik och vända sig om för att möta naturen. Allt är nära, omväxlande och vackert. Höga berg. Utsikt. Vidder. Sjösystem. Skogar och långa turvägar.

Min kompanjon i Trondheim är Ove i Trude Marstens Hem till mig. Jag följer läkaren Ove under 30 år och romanens tidshopp med flera år i taget är oerhört effektfull. Och även om jag ibland tänker men för fan Ove, så känner jag så starkt för honom och det liv han lever. Missa inte den här boken! Och missa för tusan inte Trondheim.

Hem till mig. Trude Marstein. Utgiven 2012, på svenska 2014 av Albert Bonniers förlag i översättning av Lotta Eklund.

– – – –

* Den lilla turen är en tur som sträcker sig mellan inte alltför många städer, berättar en amerikansk reseledare för mig i Ålesund. ”Just like you and your tour”, säger han glatt. Hans sällskap gör sin lilla tur på tio dagar och då innefattas såväl Stockholm och Köpenhamn. När jag skulle fråga om grand tour, avbröts jag av en ilsken amerikansk kvinna i sällskapet som ville byta hytt. Jag går alltså i ovisshet.

** Har du sett Johans fordon på svt? Gör det. Förklarar allt. Inklusive detta.

Golda sov här

Det är ilska och frustration som brusar fram över boksidorna. Konflikten om rätten till landet står i fokus men är kondenserad till familjerna som bodde i alla husen i de gamla arabiska kvarteren i Västra Jerusalem fram till 1948. Husen bär på sin historia och författaren berättar om släkter och familjer som byggde och bodde där i de vackra villorna. Barn och barnbarn frågar människorna som bor där nu om och om igen: ”Vet du vems hus du bor i? Mitt!!”

Det är uppgivenhet och längtan tillbaka som omger de fyra-fem familjer som det berättas om. Den sorgligaste är arkitekten som lade ner sin själ på sitt vackra hus och som fram till sin död bar den allt mer rostiga husnyckeln i sin ficka, för att ha tillhands den dag då familjen skulle kunna komma tillbaka. Men det gör förstås inte.

Jag hade längtat efter en roman som denna, som beskriver också de här delarna av Jerusalem som de ursprungligen var, som berättar om det som hände i romanens form. Men jag blir besviken. Inte över det ensidiga ställningstagandet, varsågod för det. Inte heller för berättelserna, de är berörande. Nej, det är just att det blir ett hjärtats dokumentär i stället för en fullödig och lång litterär berättelse som gör att jag fortsätter att längta.

Golda sov här. Suad Amiry. Utgiven 2015. På svenska 2016 av Tranan, i översättning av Anita Theorell.