Gånglåt, tadam tadam

Gånglåt, det är en lugnande och kontemplativ klang i ordet. Jag tänker Äppelbo, Mockfjärd och Skärsjödal. Fiol i lagom takt att lunka framåt dit man ska. Tillsammans med de andra som också knallar i samma takt.

ganglatMen en gånglåt kan bli något annat om den aldrig tar slut. En never ending story om man går i samma spår.  I Elin Olofsson senaste roman blir gånglåten just så där tröstlös på något vis. Systrarna Sonja och Gun-Britt. Komplexa och kantiga, var och en på sitt sätt och det tar lång tid för mig att begripa mig på dem. Sonja är sångerskan Salida, hon som lämnade gården och drog till stan och blev berömd. Gun-Britt, hon som blev kvar. Nu ska de gå där en hel sommar och dras med varandra när Salidas memoar ska nedtecknas.

Allt går då inte sin gilla gång. Det blir otakt och krockar om vartannat, långt ifrån kontemplativt. Man kan drista sig att tro att det handlar om avundsjuka på ett ytligt plan men det är lång mer än så. Det är så mycket som redan har gått förbi, och inte kan göras ogjort. Sorgligt och vackert. Landsbygdskildringen likaså. Är den sann och äkta? Ingen aning. Jag tror det. Jag har en skräckblandad förtjusning när det gäller landsbygden. Vacker att beöska. Men otäckt att bli kvar. Men vad vet jag. Gun-Britt blev ju kvar och utan henne skulle precis allting falla sönder. Precis allting.

Gånglåt. Elin Olofsson. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2016. Läs om författarens (forna?) frukostvanor

Middagsmörker

DSCN3420Middagsmörker. Ett vackert namn, en vacker företeelse. Det är när solen aldrig går upp och dagarna är alldeles blå. Till det ljuset, till mammas släkt i Idijärvi sameby tvingas Áili flytta då hennes pappa dör. Här ska hon bo hos sin morfar som hon inte känner, men här finns också gammelfarmor Rájjá som ömsint blir en krockkudde mellan Áili och det andra i byn.

Áili är en uddaafågel, men snart förstår hon att hon är utvald till något större. Det finns en annan värld och Àili blir den avgörande länken i ett krig som varit glömt men blossar igen. Det blir fantasy, portaler som öppnas och stängs, kraftmätningar, blod och död.

Det var den samiska magin som lockade in mig i den här boken, inte den samiska vardagen. Men trots att det är spännande att läsa om det magiska, blir det ändå det andra som håller mig kvar. Berättelsen om utsattheten för Sápmi och samerna, både då och nu är stark och berörande. Sann? Jag vet inte, men i allra högsta grad trovärdig.

Middagsmörker. Charlotte Cederlund. Utgiven av Opal 2015

To my Love av Karin Aspenström

To-my-Love-160x222[1]Det är 90-tal i London-stadsdelen Camden. Vännerna Love och Josefin har efter avslutad gymnasietid anlänt  hit  för att jobba och kanske plugga. I alla fall Love, Josefin vill mest komma bort och London är hennes drömstad. De hänger på de hippa ställena och snart sugs Josefin in i kretsen kring en wannabe-rockstjärna och blir totalt uppslukad. De glider sakta ifrån varandra och slutligen återvänder Love till Sverige för att aldrig mer höra av Josefin. Många år senare hittar Love ett blandband Josefin spelat in åt honom märkt To my Love. En gnagande känsla kommer upp till ytan inom Love, han måste få träffa Josefin igen, han måste veta vad som hänt henne, varför hon aldrig hörde av sig.

 Maggan: Jag trodde titeln betydde ” Till min älskade” men där hade jag ju fel. Kan inte hjälpa att jag undrar över en eventuell engelskspråkig titel? Vad kommer boken att heta då?

Ann-Sofie: Så trodde jag också. Jag har haft diskussionen med flera om den där dubbeltydigheten. För det skulle kunna vara både till min älskade och till min Love. Det utesluter ju inte att ha samma engelska titel. Många som har läst den tycker att det är så härligt att göra en resa tillbaka i tiden, både till London och till sin egen 20-årstid. Själv är den här London-tiden, 90-talet, inte alls min Londontid så där är det mer ”jaha”.

Maggan: Jag känner det som om jag ”missade” 90-talet. Fick barn och jobbade heltid, hann liksom inte med något annat. Jag gillar skildringen från Camden dock, men jag tror att samtliga huvudkaraktärer även skulle fungera i andra städer under samma tid. Men är det en spänningsroman egentligen?

Ann-Sofie: Jag gillar mycket med den här romanen, men jag tycker att den blir för mycket spänningsroman, ja. Det är onödigt. Allt det där mystiska med den försvunna vännen och letandet kunde ha blivit ännu bättre utan ond bråd död. Tycker nästan vissa delar av det är löjligt. I alla fall onödigt.

Maggan: Jag förstod inte Love, varför kunde han inte tala om för sin sambo att han måste få reda på var Josefin tagit vägen? Och Josefin, jag ville ruska henne och säga åt henne att hon måste ta itu med sitt liv! Kanske är det detta som gör historien allmängiltig, jag tror alla känner någon som aldrig kom igång med sitt liv, som aldrig blev riktigt vuxen. Jag håller med dig, tycker att författaren hade haft en utmärkt roman även utan spänningsmomenten. Men jag antar att boken automatiskt får fler läsare med den aktuella klassificeringen.

Ann-Sofie: En fin välskriven gripande intressant roman. Ja! Och allmängiltig, precis som du säger. Vi ska väl inte spoila slutet, Jag håller med dig om att det hade varit lätt att säga till sin partner ”jag har alltid undrat, jag måste få veta” Då hade det varit enklare. Men en dimension mindre i romanen förstås.

Maggan: Vi kan sammanfatta vår diskussion med att To my Love är en jättebra bok som vi båda rekommenderar eller vad säger du?

Ann-Sofie: Jag nöjer mig med en bra bok, så får du ta jätte. Och rekommenderar, det gör vi!

Utgiven på Lind & Co 2015.

Marie-Louise av Kerstin Norborg

13067025_O_1[1]Ett fiktivt livsöde skapat utifrån de brev konstnären Carl-Fredrik Hills syster Marie-Louise lämnade efter sig. Maja, som hon kallades, föddes i Lund 1852 och dog i Stockholm 1929. Även hon närde drömmen om att bli konstnär, men som flicka fick hon stanna hemma i småstaden Lund medan broderns studier vid konstskola i Paris bekostades av familjen. De två syskonen stod varandra nära, vilket innebar att när Carl-Fredriks psykiska sjukdom bröt ut och han hamnade på sjukhus i Passy var det trots allt Marie-Louise som fick ta tåget ner till Paris.

På Gare du Nord möts hon av broderns vän Vilhelm som kommer att bli symbolen för den kärlek och det konstnärskap som aldrig blev, en febrig dröm som aldrig kommer att ge henne ro. Hon gifter sig sedermera och lever ett bra liv med man och barn i Stockholm, men hon glömmer aldrig mötet med Vilhelm, (och sig själv), under de där veckorna i Paris.

Beskrivningen av 1800-talets Lund är intagande, syrenerna och körsbärsträden blommar överdådigt under våren. Maja tar sin tillflykt till Botan, (Botaniska trädgården?), för att tänka och drömma sig bort. Marie-Louise är en poetiskt skriven roman och den lilla nätta boken är så väldigt vackert formgiven med Majas handskrift tryckt på pärmarna. Jag är glad att Ann-Sofie uppmärksammade romanen på bokmässan i Göteborg och köpte den just till mig.

Utgiven på Norstedts 2015. Omslag av Lotta Kühlhorn.