Kategori: Recensioner

Publicerat

Bloggosfären svämmar över av listor!

Vilken bok är din största läsupplevelse under året som gått?
Vilken bok var den största överraskningen 2015? Bästa ungdomsboken, sämsta kärleksromanen eller läskigaste deckaren?
Ni kan faktiskt inte ställa så svåra frågor till mig! För jag är en ”å ena sidan och å andra sidan-person” som kan vara ganska ombytlig. Vissa kallar det pragmatism, men jag vet inte jag, för andra kallar det att vända kappan efter vinden.

En fast ståndpunkt när det gäller böcker har jag dock. Man ska välja bok förutsättningslöst, för man vet aldrig vad som gömmer sig mellan pärmarna. Även om man vanligen inte roas av en genre så finns det alltid undantag. Här är bokcirklar fantastiska, någon annan väljer boken du ska läsa och du får höra lika många upplevelser av boken som det är deltagande medlemmar i bokcirkeln. Underbart!
Ett av livets stora glädjeämnen om ni frågar mig!

Under 2015 har jag sammanlagt läst 105 böcker. Då räknar jag endast de böcker som jag läst för första gången, alltså inte de jag läst om. (Jag kan nog kalla mig en benägen omläsareJ) Jag har haft många underbara läsupplevelser, ännu fler helt okej läsupplevelser, kryddat med ett par rejäla bottennapp. Jag är näst intill fjantigt nöjd över att ha lyckats läsa över 100 böcker på ett år! Allt sedan jag började föra läsdagbok har jag konstant hamnat på runt 95 böcker per år så ni förstår ju att 100 är ett magiskt tal.

Fast okej då, jag ska låta er ta del av några av mina favoriter! Klicka på titlarna nedan för att läsa recensionerna:

Hausfrau av Jill Alexander Essbaum

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Hyresgästerna av Sarah Waters

Brända skuggor av Kamila Shamsie.

En bok som jag inte recenserat är Oscar Levertins vänner av Martina Montelius som jag nog, ( i alla fall i skrivande stund), utser till årets ljudbok med anledning av den fantastiska författarinläsningen. Boel, en djup troende kulturtant, (hennes religion är kultur alltså), åker på författarkryssning och släpper loss. Martina läser den burleska historien med en alldeles utsökt avmätt stämma.

Som vanligt har jag läst betydligt fler kvinnliga författare än manliga. Om detta är medvetet har jag ingen aning om, inbillar mig dock att jag står över dylikt och väljer böcker skrivna av människor. Men å andra sidan, varför var jag en av de sista som upptäckte den fantastiske finske författaren Kjell Westöö och så sent som i somras upptäckte Conny Palmkvist?

Doerr_LVIS_3D-286x447[1]Men nu är det slut med mängdläsning för min del. Jag ska i stället ägna mig åt att läsa tjocka innehållsrika böcker! Eftersom jag så gärna ville nå över siffran 100 så har jag under slutet av året valt bort böcker över 500 sidor och ljudböcker över 15 timmar så jag har ett antal på vänt! Allra först ska jag sätta lurarna i öronen och lyssna till ljudboksutgåvan av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr på drygt 20 timmar.

Gott nytt läsår!

 

Publicerat

Himlakroppar – slutläsningen!

Nu ska vi – äntligen! – gå i mål med Himlakroppar. Vår sommarläsning blev höstläsning och avslutas som nyårsläsning. Vi spoilervarnar också, för nu diskuteras slutet.

Ann-Sofie: Att läsa 1100 sidor över ett halvår är inte min melodi. När vi efter #bbclon återupptog de sista 400 sidorna typ var det som att börja på en ny roman. Tack och lov för personregistret, det säger jag bara! När jag skriver det här har jag fortfarande hundra sidor kvar, men jag läser klart medan vi diskuterar. De blir kortare de olika kapitlen, och förklarar vad som har hänt tidigare.

Marie: Nog inte min melodi heller. Jag gillar tjocka böcker men de gör sig bäst i en läsplatta så man kan bära med dem överallt. Jag tror vi kom av oss när vi åkte till Crimetime Gotland i augusti. Och sen kom ju Louisiana Literature emellan och så var boken nästan bortglömd. Vi får väl tacka Londons alla boklådor för att vi är banan igen, det var väl inte en enda som inte hade boken i sitt sortiment, och dessutom väl skyltad?

Ann-Sofie: Hahaha! Ja, jag såg Himlakroppar även där det inte var boken själv. Överallt läser jag om att boken liknar 1800-talets viktorianska romaner, men brukar det inte vara mer kärlek där? Här finns knappt några kvinnor med. Det är Lydia, Anna och kanske några till. Det är mer en magnifik pusseldeckare och jag ser hur bit för bit trillar på – oväntad – plats nu. Ingen är snäll. Alla bär skuld. Utom en. Jag ska säga dig att jag trodde länge att Moody själv skulle vara den gode, den som skulle ordna allt från kaos till ordning

Marie: Jag tänker hela tiden ”cowboyhistoria”, måste vara persongalleriet, horor, whisky och vapen och nybyggarliv som gör det. Jag håller med om att det mer en pusseldeckare, bitar som faller på plats som personernas förhållande till varandra, att de faktiskt kände till varandra mer än man kunde tro till en början. Jag trodde också länge att Moody var en nyckelfigur i romanen men det är han ju inte. Men jag är grymt imponerad över hur hon knyter ihop det, att den slutar där den börjar. Allt går runt, precis som himlakropparna.

Ann-Sofie: Ja, konstruktionen kan man bli djupt imponerad av. På sitt sätt förstår jag att 1100 sidor behövs men samtidigt är det onödigt att med så många. Så jävla bra är den inte. Så det leder över till språket. Man kan kalla det rikt, man kan kalla det detaljerat och utförligt, man kan kalla det ”måste alla dessa ord skrivas”.

Marie: Många ord är det och detaljerat och utförligt men med fina person- och miljöbeskrivningar. Men jag tycker inte att det är för många ord, jo, på slutet när allt ska få sin förklaring blir det mycket och ibland svårt att hålla kolla på allt. Det går så fort här, i början gick det ju riktigt långsamt.

 Ann-Sofie:  Ja, och då tar vi slutet då. Ibland kan jag få lust att läsa om en bok för att se hur den hänger ihop redan från början. Så är det på sätt och vis med Himlakroppar. Eller snarare att backa tillbaka till början, eftersom det är dit man till sist återvänder.  En cirkelkomposition!

Marie: Den här boken skulle absolut vinna på att läsas om, med ett papper för att rita in alla himlakroppar (karaktärer) och hur deras förhållande till varandra förändras. Jag tror jag ska läsa om lite i början men sen väntar ju nya böcker. Och nästa sommar, en ny tjockis, säg ja! Men först en litterär helg i Amsterdam.

Ann-Sofie: Hm, jag säger nja till tjockis. Men jag är så himla glömsk så snart har jag glömt bort det jobbiga i 1100 sidor. Så räkna med mig!

Publicerat

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

burton_miniatyrmakaren_omslag_inb[1]Amsterdam hösten 1686, hamnen är fylld av fullriggade handelsskepp och hamnmagasinen är fulla av varor. Staden har blivit rik och mäktig på sin sjöfart, men livet för stadens fattiga är hårt och för de rika präglat av inskränkta regler. Hit kommer den 18-åriga Petronella Brandt som någon månad tidigare gifts bort med den dubbelt så gamle och mycket förmögne sjöhandelsmannen Johannes Brandt. Med några få tillhörigheter och en papegoja! anländer hon till Johannes hus för att påbörja sitt liv som hans hustru. Till hennes bestörtning är Johannes inte där för att välkomna henne, (de har ännu inte sovit tillsammans), utan hon tas emot av hans syster Marin och de två tjänarna Otto och Cornelia.

Marin är en kylig kvinna, full av motsägelser, oro och kontrollbehov. Huset med dess råkalla fukt och mörka vrår är skrämmande och när Johannes återvänder från sin resa tycks han inte speciellt intresserad av sin unga hustru. Inte förrän den dag då han kommer hem med en bröllopsgåva i form av ett dyrbart dockskåp, en exakt kopia av deras hus. Petronella sörjer, hon ser dockskåpet som en gåva till ett barn, inte till en hustru. Hon beslutar sig dock för att börja inreda skåpet och kommer i kontakt med miniatyrmakaren vars gåtfulla meddelanden och utsökta föremål har en skrämmande förmåga att förutse händelser i det Brandska hushållet.

Styrkan i Miniatyrmakaren är språket och miljöbeskrivningarna. Jag kan se myllret och mångfalden av människor hasta längs kanalerna med dess smutsbruna vatten. Jag kan känna den råkalla fukten och när det vattnas i Petronella mun vid besöken hos sockerbagaren, vattnas det i min med. (Varför heter det konditor numera egentligen? Sockerbagare är så mycket finare!)

Omslaget till Miniatyrmakaren är jättefint, jag tror att detta kan fälla avgörandet för den som velar vid val av julklappsbok. Men det är ett bra val, Miniatyrmakaren är bok som jag tror passar väldigt många, en historisk roman, men också en bladvändare. Hjältinnan Petronella är en sympatisk bekantskap som visar styrka i sin omöjliga situation. Fast någonting gnager, kanske är gestaltningarna aningen grunda? Men jag tror att brittiska Jessie Burton har tid på sig att rätta till det, för jag är ganska säker på att det kommer en fortsättning på Miniatyrmakaren.

Utgiven av Modernista 2015. Översatt av Leif Janzon & Charlotte Hjukström. Det vackra omslaget är skapat av Catrin Welz-Stein.

Publicerat

Det är något som inte stämmer

Sträckläsning av min första bok av Martina Haag. Och kombinationen fjällets ödslighet och hemmets upplösning är exakt rätt för min smak. (Till och med slutet som jag läser helt igenom symboliskt, annars hade det inte gått). Det är så väl skrivet om ett förhållande där den ena parten lämnade för längesen och den andra står och försöker lappa och laga något som inte längre finns. Så sorgligt.

Och denna Anders, han som lämnar, vafan är det med honom? Jag vill rusa in i boken och ruska om honom och bara få honom att skärpa sig, så frustrerad blir jag. Jag vet att man inte får göra som han gör.

Det gör fysiskt ont att läsa.  Men gör det, ändå.

Det är något som inte stämmer. Martina Haag. Utgiven av Piratförlaget 2015