Hyresgästerna av Sara Waters.

London i efterdyningarna av första världskriget. Frances Wray lever tillsammans med sin mor i ett större hus i en välbeställd förort. Kvinnorna Wray är ensamma kvar sedan familjens tre män, Frances bröder och far, dött under kriget. En sluten värld och ett ensligt liv fyllt av sorg, förenad med skammen över att familjens förmögenhet gått förlorad.

9789127141094[1]Frances är fångad i melankolins bojor, hon sköter hus, hushållssysslor och ekonomi och är oändligt mycket mer kapabel än sin mor som står handfallen inför deras nya livssituation. Utanpå är Frances lugn och behärskad, inuti är hon hjälplöst ursinnig. Hon har förlorat sina bröder, sin älskade och sin livslust.
Så flyttar hyresgästerna in, det unga gifta paret Barber och den nya tiden börja sakta smyga sig in Frances liv, hon börjar minnas vem hon en gång var. Hon börjar återigen älska och leva men ingenting är okomplicerat och jag sugs med kraft in i berättelsen och virvlar runt med Frances berättelsen igenom.

Sarah_Waters_-c-_Charlie_Hopkinson_hires[1]Sarah Waters är en rasande skicklig författare. Hon tar oss med in i Frances medvetande och spelar ut varje tanke, varje känsla till fulländning. Kärlekssorg, passion, lögner och bråd död ryms i den lilla värld av brustna drömmar som är Frances Wrays. Romanen spänner över genrer och är i sina många mänskliga insikter ett lysande verk.

Översättningen är gjord av Ylva Mörk, utgiven 2015 på Natur & Kultur.

 

 

 

 

Böcker som lämnat mig kall.

Det är inte ett dugg inspirerande att skriva om böcker jag inte gillat, men eftersom jag ofta är ganska entusiastisk i mina inlägg så måste jag nog också för min trovärdighets skull tala om vad jag inte gillat.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen. Jag veeet, hon skriver fantastiskt bra, hon är en fantastisk berättare, men hennes böcker är kyliga och hennes personer väcker inga känslor hos mig varken positiva eller negativa.

Lilla smycket av Patrick Modiano, fångade mig inte alls och eftersom det sägs att han skriver samma roman om och om igen kommer jag nog inte att läsa något mer. Fast något gnager i mig här, kan det kanske blixtra till? Karln fick ju faktiskt världens mest prestigefyllda litteraturpris.

Swing av Bengt Olsson, vilken utomordentligt tråkig roman, tycker annars jättemycket om Bengt Olssons texter, men det här var absolut ingenting för mig.

Erövraren av Dan Buthler & Dag Öhrlund, den femte delen om psykopaten Silfverbielke. Jag har förfärats och fascinerats av de fyra första böckerna fantastiskt inlästa av Stefan Sauk. Författarparet skrämde nästan skiten ur mig med den tredje och fjärde boken i serien. Men nu platt fall! Författarduon valde modigt väg i upplösningen av bok nummer fyra och det borde stannat därvid.

Utsuddade spår av Dror Mishani, en hyllad deckare som utspelas i Tel Aviv. Tyckte den saknade personlig ton och var inte ett enda dugg spännande. Fast jag gillade den unge polisen, bokens huvudperson.

Om ni vet med er att ni brukar avsky de böcker jag utgjuter mig positivt om ska ni definitivt läsa alla ovanstående böcker. Tror alla finns i både pocket och E-bok och på ett bibliotek nära er.

Schakalen av Frederick Forsyth.

9789100102722[1]Det är tidigt 60-tal i Frankrike, den franska terrororganisationen OAS genomför enligt ryktet flera misslyckade försök att mörda president Charles De Gaulle. Den unge journalisten Frederick Forsyth fick idén till Schakalen då han arbetade för nyhetsbyrån Reuters i Paris. Vad hade OAS behövt göra för att lyckas i sitt uppsåt? Forsyth kom fram till att man behövt leja en mördare utanför den egna organisationen.

Schakalen gavs ut 1971 och räknas idag som en klassiker inom thrillergenren och jag som aldrig har läst någonting av Forsyth är glatt, riktigt glatt överraskad. Har liksom alltid trott att Forsyth är en ”grabbig” författare men finner i stället att hans stil är ytterst detaljerat elegant. Schakalen tar oss med på en resa tillsammans med en lejd yrkesmördare under den fas då han minutiöst planerar sitt attentat. Vi uppslukas av skeendet trots att vi vet att Schakalen kommer att misslyckas eftersom Charles De Gaulle aldrig mördades. Frankrikes historia som kolonialherre i Algeriet och den franska främlingslegionens män spelar även dessa roll i intrigen. Förvisso saknas datastöd och mobiltelefoni i Schakalens tidsepok, men annars tycks polis, underrättelsetjänst och yrkesmördares verktyg vara sig nästan löjligt lika de som finns idag. Jag är speciellt förtjust i de stycken då Charles De Gaulle ska färdas i bil och säkerhetspolisens förberedelser samt genomförande av transporten beskrivs i detalj.

Inledningen är otroligt snygg, slutet är rentav fantastiskt. Men jag påminner mig om att det är en klassiker jag läser så varför är jag egentligen förvånad? Jag ska läsa mer av Forsyth i sommar eftersom jag tror att jag kan missat ett författarskap. Om ni tillhör den läsarskara som läser spänningsromaner på sommaren så rekommenderar jag absolut Schakalen som är nyutgiven som pocketklassiker på Albert Bonniers förlag.

 

Anna och den franska kyssen

IMG_4245Den var i sitt engelska original med mig i Paris men jag hann aldrig så långt. Nu finns Anna and the French Kiss i svensk översättning och jag läser den och låtsas att det är On location. För gillar man Paris så får man gott om platser och miljöer att känna igen eller längta till.

Men nu får man väl ändå säga att Paris är en kuliss, om än en mycket vacker sådan. För i fokus står ju en L-O-V-E S-T-O-R-Y där den amerikanska flickan Anna ska gå ett år på den likaledes amerikanska skolan i Paris. Omedelbart får hon några nya bekanta, inte minst Étienne St. Clair som är så trevlig och fin. Omöjligt att inte bli kär i honom förstås. Men i 3oo sidor roman måste en kärlekshistoria få både förvecklingar och konflikter och länge är det tveksamt om de båda kommer till skott.

Det jag gillar är att just kärlekshistorien får ta så mycket plats. Allt pirr, all längtan, alla blickar och undringar berättas ordentligt. Alla som varit kära känner igen sig i det.  Däremot blir upplösningen med bästa kompisen hemma i Atlanta lite för slappt överstökat. Här hade författaren kunnat jobba mer, tycker jag. Och presensberättandet i jag-form. Ogillar skarpt.

Nå nå, en fin kärlekshistoria, ett skimrande slut och parisiska miljöer. Tycker man om det så tycker man om den här boken. Vill du pröva? Hör av dig till redaktionen@breakfastbookclub.se så skickar vi vidare.

Anna och den franska kyssen. Stephanie Perkins. Utgiven 2010. På svenska, i översättning av Helena Stedman, hos Modernista 2015.

—–

Fiktiviteter älskar boken ända ner till tårna och Enligt O tycker den är ljuvlig