Ljus Ljus Ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen.

vilja_tuulia_1_foto Jyrki NisonenDet är 1986, den ödesmättade sommaren efter att kärnkraftverket Tjernobyl exploderat. Bokens berätterska Mariia upplever både sin första kärlek och sin första sorg.

Mariia talar direkt till sina läsare och det tycks som om hon för första gången verkligen berättar om sommaren hon aldrig glömmer, sommaren då man i Finland ännu inte var medvetna om att det fallit ett radioaktiva regn utan fortsatte plocka bär och svamp som om ingenting hänt. Det var den sommaren då Mariia var fjorton år och levde i en familj full av tystnad, en familj där man ofta använde ordet: schh!

Jag tänker för mig själv att det nog inte är så vanligt förekommande för bokkaraktärer att leva i tysta familjer. Men Ljus Ljus Ljus är en sällsam roman. Sällsam för sin poesi och att huvudpersonen diskuterar direkt med oss läsare. En helt ovanligt underbar roman som riktar sig till unga men som trollbinder även mig som passerat de femtio. Jag färdas tillbaka till den bitterljuva känslan i att vara 14 år och jag känner så väl igen mig själv i Mariia.

Mariia förnimmer en stor sorg i sin älskade Mimis väsen, en bottenlös sorg omfattande så mycket, men framförallt sorg i att sakna trygghet. Mariia skriver att hon förstår att en av skillnaderna mellan henne och Mimi är att Mimi saknar botten medan Mariia har sin botten i mamma, pappa, storebror och katt. Jag grips av denna enkla men talande beskrivning av trygghet och kärlek. Flickorna är fulla av insikter och gryende vuxenhet. De dansar och älskar som vuxna men leker som barn och uppslukas av den stora allra vackraste kärleken. När hösten slutligen kommer finns ingen väg tillbaka, Mariia har för alltid lämnat barndomen och är vuxen.

Vilja-Tuulia Huotarinen fick Finlands Augustpris, Finlandia junior priset för Ljus Ljus Ljus 2011. Förutom ungdomsböcker skriver hon även poesi, något som är påtagligt i den vackert innerliga texten.

Ljus Ljus Ljus är översatt från finskan av Janina Orlov och utgiven av gilla böcker 2014.

Svarta Vatten av Attica Locke.

Svarta-vatten1-300x466[1]Staden är Houston, året är 1981, delstaten är Texas, landet är USA. Svarta vatten är förvisso en kriminalroman men också en skildring av miljöförstöring, arbetarklass och rasism. Attica Locke har arbetat som manusförfattare inom filmindustrin och det märks tydligt i denna hennes debutroman. Skickligt bygger hon upp en komplex historia med en filmisk dialog. Man kan i början av romanen förledas att tro att det rör sig om ännu en hårdkokt deckare av amerikanskt snitt men Svarta vatten är mer än så.

Advokaten Jay Porter får kämpa hårt för att få sin lilla advokatbyrå att gå runt. Han är en svart man på några och trettio, har fattig bakgrund, uppvuxen i ett område kallat Niggerville. Jay är gift med den unga Bernie vars far är predikant och aktiv i de svarta hamnarbetarnas kamp för bättre villkor.

Ingenting är enkelt för Jay, hans fru är gravid och han bär med sig en ständig oro för ekonomin. Hans svärfar och vänner tar för givet att han med sina juridiska kunskaper ska stötta sina gelikar i deras kamp. Vi förstår att han har en bakgrund som politiskt aktiv men att hans illusioner är krossade. När han av en slump blir indragen i händelsekedjan kring ett mord och trasslar han in sig i allt fler lögner och undanflykter. Ändå fortsätter han framåt såsom driven av en osynlig kraft.

Politik och lobbyism, fackföreningspampar och industrimagnater, en kvinnlig borgmästare och ett ruttet politiskt system bildar ram åt Jay Porters livsöde som förhoppningsvis inte är hugget i sten. Återigen slås jag av hur begränsade mina kunskaper om det enorma landet USA är, för den geografiska del samt de människor som Locke låter mig möta i sin roman, skildras sällan i den amerikanska litteratur som översätts till svenska.

Svarta Vatten är utgiven av Leopard Förlag 2014 och är översatt av Ia Lind.

Kanske är det allt du behöver veta: mina fem skäl att minnas den länge

kanskeBoken är full med vikta hörnor. Understrykning. Marginalklotter. Utropstecken. För språket är så vackert. Det är det första.

Här på den klippiga ön utanför Martha’s Vineyard bygger mormor och morfar Sinclair vackra hus med vackra namn till allesammans. Windemere till Penny, Red Gate till Carrie och Cuddletown till Bess. . Med ön som gräns finns alla möjligheter till familjedrama – vem bestämmer och vem ärver? Det är det andra

Cadence är där varje sommar med sin mamma och sina kusiner. Och så en sommar kommer Gat med ut till ön

Universum var gott för att han fanns i det. Jag älskade hålen i hans jeans och smutsen på hans nakna fötter och sårskorpan på hans armbåge och ärret som löptegenom ena ögonbrynet. Gat, min Gat.

Det är tredje.

Men vad händer den sommaren när Cadence hittas medvetslös och sargad nere vid stranden? Det som förändrar allt, som hon inte kan minnas och som hon bit för bit med anteckningar klistrade i taket försöker förstå. Det är det fjärde.

Så säreget berättad, så oväntat. Det är de femte.

Kanske är det allt du behöver veta. E Lockhart. Utgiven 2014. På svenska av Lavender Lit samma år i översättning av Carina Jansson

Norrut åker man för att dö av Ida Linde.

Vi åker rakt in i mörkret och när jag kommer till sista stycket i första kapitlet upptäcker jag att jag håller andan.

När domaren frågade Ben om varför han dödat så många oskyldiga människor satt han tyst. Domaren fick upprepa frågan. Ben lutade sig fram mot mikrofonen men sa det ändå mest för sig själv:
– Kanske finns det ondska i världen trots allt.

Det finns inte ett enda överflödigt ord . Ida Lindes språk är poetiskt vackert med sparsmakad exakthet. Hon är nära sina karaktärer, berättar lågmält och kärleksfullt om människorna vars livs samspelar med händelserna i romanens upptakt. I elva kapitel berättas om elva människoöden, människor som alla funderar över de snåriga stigar de kommit att vandra. Mitt hjärta snörs ihop, jag får en klump i halsen när jag läser om Simon. Jag gläds åt att Karim och Lávra i alla fall har varandra. Dessa människoöden jag möter i ett enda kort kapitel går mig djupt till sinnes.

Boken har kallats en norrländsk western, jag har hört den liknas vid Oliver Stones film Natural Born Killers och ja, det stämmer. Men i mitt huvud hör jag Monica Törnells hesa stämma sjunga sången Vintersaga med text av Ted Ström.

Det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en isande gråkall vind

Om ni frågar mig så tror jag på en Augustpris-nominering för  Norrut åker man för att dö utgiven av Norstedts 2014.