Olika ger ut böcker om romska barn

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Illustratören Marcus Gunnar Pettersson tillsammans med författaren Marin Salto har tillsammans med Olika förlag gett ut tre spännande barnböcker där huvudpersonerna är romer. Men egentligen är det irrelevant. Böckerna handlar inte särskilt mycket om att barnen är romer eller om romers miljö utan om alldagliga och vardagliga saker.

I Dansbus & kaktrubbel ska Selma dansa och uppträda inför skolan på en stor skolfest. Hon är nervös och försöker hitta olika sätt att tackla rädslan. I Badbomber & simhopp våndas Mertsi över att han inte riktigt vågar hoppa från trampolinen men han hemskt gärna vill och kompisarna gör det. I camping och kurragömma leker Rosa och Emma kurragömma och gömmer sig nästan för bra emellanåt.

De två första böckerna vänder sig till lite äldre barn, runt 5-6 passar utmärkt. För oss var det perfekt att läsa dem eftersom vi brottats med samma oro här hemma. Att uppträda på skolavslutningen eller att göra saker som kompisarna vågar men inte riktigt man själv. Böckerna väcker både många tankar som man kan prata med barnen om och ger tröst och stöd till de barn som själva befinner sig i liknande situationer. De är lätta att identifiera sig med och dessutom roliga att läsa.

Den tredje kurragömmaboken är perfekt för treåringen som själv älskar att leka kurragömma och är också rolig med många detaljerade bilder.

Böckerna är fint och rikligt illustrerade och de är lagom långa. Tummen upp för Olika förlags tre nya böcker.

I Croissants till frukost av Annika Estassy slår hjärtan volter, när kärestan dyker upp.

Män kallar varandra för gamle gosse, barn är telningar och när någon inmundigat för mycket alkohol kan vederbörande bli full en kastrull. Annika Esstasys styrka som författare är hennes språk, hon broderar med metaforer som inte sällan stammar från 50–60-talens populära liknelser. Ger texten i denna feelgoodroman en extra charmig ton.

Gabriel och Cecilia, som båda fanns med på ett hörn i Annikas första roman Solviken, hamnar vid Frankrikes purpurkust mest av en slump. Paret har blivit ihop igen efter sin skilsmässa, Cecilia längtar efter barn men också efter förändring. Gabriel är orolig eftersom han fruktar att Cecilia kan lämna honom igen om drömmen om barn inte går i uppfyllelse. När chansen dyker upp tar Gabriel tillfället i flykten och spontanköper ett hus till Cecilia i födelsedagspresent! Skildringen av hur han uppvaktar henne på födelsedagsmorgonen är väldigt rolig. Han menar de ska bosätta sig i Frankrike och driva ett Bed & Breakfast, fast först behöver förstås huset han köpt viss renovering. Cecilia går med på projektet med viss tvekan.

Jag har personligen en ytterst realistisk bild av småföretagande och renovering av hus. Kanske har det med att göra att jag har tummen mitt i handen, men jag är övertygad om att bilden av att driva eget eller att renovera är romantiserad. Det är kanske därför jag skrattar så hjärtligt åt Gabriels vedermödor. Gudarna ska veta att han inte är någon Ernst utan en helt vanlig inte överdrivet händig karl, ungefär så som de flesta män (och kvinnor) är. Den nödvändiga feelgood-svärtan ligger i skildringen av karaktärerna, det finns mycket att bli sucka och bli ilsken över i skildringen av Gabriel och Cecilia. Jag skulle vilja påstå att de är två ganska omogna personligheter som faktiskt lite grand förtjänar varandra, fast jag gillade båda två tillräckligt för att hoppas att det ska gå bra för dem i fortsättningen och det är väl det en feelgood går ut på?

Jag gillar slutet på boken, mycket snyggt hopknutet vare sig man drömmer om att starta eget, renovera hus, eller om håret reser sig på huvudet bara av att tänka tanken! (Jag minns inte om liknelsen håret reser sig på huvudet finns med i romanen, men det kändes passande att skriva just så.) Annika Estassy var med och förgyllde Breakfast Bookclubs årliga bokresa tidigare i våras, då hon framträdde och berättade om sitt författarskap tillsammans med kollegan Josefine Linden. Läs om Josefines bok och om bokresan här.

Jag lyssnade på Croissants till frukost, inläsare är Kerstin Andersson. Ljudboken är producerad av HörOppSjälva boken är utgiven av förlaget Bokfabriken 2014.

Tre dagar – fyra böcker

tempSolen skiner och tjopp tjopp  så ligger jag i solstolen igen och läser läser sover och läser. Hjärnan går ner i ett lägre varv och ibland får jag läsa ord för ord i boken. Frågar ni mig kan det gott få vara 30.6 grader flera veckor. Det här är vad som hänt:

SLB uppmanar till novella-läsning. Vad är en novella egentligen? En kort roman eller en lång novell?  A.J Fikry säger att … novella i something of a grey area…  och jag tänker länge att det har med längden att göra.  Fikry skriver i sina samlade skrifter hursomhelst  att Den röda ponnyn av John Steinbeck är en novella och min bibliotekarie går till magasinet och hämtar det tummade exemplaret. Det lustiga är att Den röda ponnyn består av 4 kortare texter, typ noveller. Är det där som vi närmar oss novellan? Har ni någon bra definition? Pojken Jody spelar i olika åldrar huvudrollen i samtliga texter  Det är landsbygden och det är jordbruket och hästskötseln. Det handlar om förtroende och vänskap, om leda och att bli vuxen. Inte sällan brutalt, i synnerhet för mig som är känslig för när djur far illa.

Från röd till gul när det handlar om omslag och äntligen läser jag Ryssar är sådana som gillar björkar av Olga Grjasnowa. Halva boken så bra och intressant! Andra halvan ganska trist eller i alla fall inte lika bra. Jag tycker om Maria, Masja, som bor i Tyskland efter att familjen lämnade Azerbadjan efter 90-talskriget. Hon är vilsen och när ytterligare en tragiskt sak händer i livet drar hon iväg till Israel. Det är fram hit jag tycker om det, ser blir det lite segt. Det tycker inte Johanna L på bokhora.

När jag ligger där i stolen märker jag plötsligt, eller okej successivt, hur armen känns helt överansträngd. Jag förstår att nästa bok jag läser måste vara lätt (läsplattan glömd hemma). Det blir pocket och det blir Kärlek är ett blandband av Rob Sheffield. Den var däremot svår att läsa i lugn och ro. Boken bygger på ett antal blandband/låtlistor som författaren satt samman genom livet. Hela tiden ville jag lyssna på Spotify eftersom 75 % av låtarna hade jag inte hört (talas om). Och den mentala tröskeln att ta sig upp ur solstolen… Sådant tar tid. Innan jag börjar lägga ut orden om min stora kärlek till blandband*, eller numera de låtlistor på Spotify som folk sätter ihop, måste jag förstås säga att boken framförallt är en berättelse om Robs fru Renée som dog mycket hastigt. Det handlar om deras kärlek, hans sorg och hur musiken och alla de här blandbanden var så centrala i deras liv. Varning för tårar.

Den fjärde boken googlade jag fram i sökningen ”Paris skönlitteratur”. Den förtrogne av Hélène Grémillon. Här lönar det sig sannerligen att ligga still och läsa i ett svep, för det är lätt att gå vilse i vem som berättar vad för vem och när. Men i-ett-svep-läsning är ju den bästa läsningen. Jag är lite misstänksam mot berättelser som startar med ett brev som innehåller något avgörande. Här är det Camille som efter sin mammas död får ett tjockt brev, ja inte bara ett förresten, som berättar en spännande historia. Men det funkar bra, romanen är lyckad i kompositionen med flera oväntade vändningar.

Sen klev jag upp.

——–

* 90 minuters blandning på kassettband är inte samma sak som låtlista på Spotify, som kan göras oändligt evighetslånga. Hela Spotify är ju som ett enda blandband om man hanterar det på fel sätt. 90 minuter kräver att man väljer ut rätt låtar med rätt längd och fogar samman dem med eftertanke. Så när jag sätter ihop mina låtlistor: ”producera för helvete”, ”ta det lugnt” och ”cocktailmusik” försöker jag tänka nittio minuter. Nästan.

 

Tiden går så långsamt när man tittar på den

Gästbloggare: Petra Jankov Picha

Josefine Lindéns debutroman är en riktig bladvändare. Det är ingen thriller, det är ingen feelgood. Det är heller ingen chic lit. Det här är nånstans mitt emellan och jag gillar det. Den handlar om ett par som efter många försöka och mycket längtan får ett barn, men mamma Caroline hamnar i förlossningsdepression och kastar sitt barn från balkongen. Sen är det många vändningar fram och tillbaka. Ska hon få tillbaka sitt barn? Hur går man vidare? Kan man förlåta? Barnet överlever men hur skadat är det?

Språket är drivet och rappt och framförallt fångande. Man vill bara fortsätta läsa, aldrig sluta. Det är otroligt spännande utan att innehålla några biljakter eller egentliga cliffhangers. Man. Bara. Vill. Inte. Sluta. Läsa. Och trots det allvarligt temat är det aldrig nattsvart utan emellanåt finns en glimt humor här och där utan att bli raljant eller slå över.

Berättarspråket påminner en del om tv-seriesberättandet, berättandet är indelat i tydliga episoder. Ibland kanske det blir lite ytligt men vissa saker går väldigt fort men i det stora hela gör det ingenting.

Jag längtar efter att få läsa mer, vad hände sen? En uppföljare är eventuellt planerad om några år men just nu skriver Josefine på annat. Så länge rekommenderar jag  varmt denna Tiden går så långsamt när man tittar på den till alla att läsa i sommarsolen!