Himmel över London

Min plan att starta sommaren med att åka till London gick i stöpet. Som tröst skaffade jag mig Håkan Nessers Himmel över London och fick hundratals sidor med Londonreferenser vilket kändes fint. Jag har läst ett par böcker tidigare av Nesser, och imponeras av såväl språk som komposition.

Nu hade jag förväntat mig mer  kriminalroman , men det här blir något annat. Till London kommer Leonard med sin livskamrat Maud för att fira sin födelsedag. Han arrangerar det hela på en tjusig restaurang och bjuder in Mauds vuxna barn och två personer till. Till saken hör att Leonard inte bara firar. Han är också svårt sjuk och man förstår att något avgörande kommer att presenteras för deltagarna på födelsemiddagen. En gul anteckningsbok med Leonards 60-tal där han träffar och förälskar sig i den mystiska Carla är en viktig del av romanen. Romanfigurernas perspektiv berättar historien växelvis tills plötsligt en tvärvändning sker och en ny person kliver in på arenan. En romanskribent som skriver på en roman om London. Häpp!

Jag blev både besviken och fascinerad. Fascinerad över att hela berättelsen håller samman och att kompositionen är så originell och väl genomförd. Besviken för att det blev en annan sorts berättelse och för att jag då tappade ett visst intresse för romanfigurerna. De blev som marionetter. Samtidigt – det här är en bok som man vill läsa till det sista bladet. En bladvändare, en nagelbitare och ett kryss i min bingoruta med rubriken Suspense.

Himmel över London. Håkan Nesser. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

Huset Longbourn av Jo Baker

Longbourn är herresätet där Elizabeth Bennet, hjältinnan i Jane Austens klassiska roman Stolthet och fördom, växer upp.  Jo Bakers roman, baserad på denna klassiker, är dock något annat än de populära ”travestier” som jag tidigare skrivit om här.

Ett av Jane Austens främsta kännetecken är att hon aldrig skildrar något eller någon utanför sin egen sfär. Hon är en mästare på att låta sina romanfigurer avslöja sina karaktärsdrag genom rappa dialoger, dock skriver hon  aldrig en dialog där inte en kvinna deltar. I förlängningen nämns jungfrun Sarah bara i förbifarten då hon hjälper huset Longbourns unga damer med kamning, hushållerskan Mrs Hill  förekommer mer, men förmodligen mest därför att Mrs Bennet skriker efter henne i tid otid. Det är kring Sarahs och Mrs Hills liv som romanen Huset Longbourn kretsar.

Tjänstefolket på Jane Austens tid levde i en hård verklighet helt beroende av sina husbondars välvilja. Om någon tvivlat på att tvättmaskinen är den mest nödvändiga hushållsmaskin någonsin uppfunnits kommer hen inte längre att tvivla efter att ha läst om Sarahs bykdag. Elizabeth som inte drar sig för leriga promenader, (ni minns kanske hur hon promenerade till Netherfield eller hur Mr Darcy genskjuter henne i parken runt Rosings), är helt beroende av att Sarah ser till att hennes underkjolar är fläckfria. Elizabeth är förmodligen inte alls medveten om tvätteriets vedermödor. Inte helt bekvämt för undertecknad som alltid sett upp till Elizabeth.

Romanen tar oss långt bortom Longbourn,  skildrar livsöden som Jane Austen inte ens låter oss ana, trots dess vidd så ställer jag mig frågan om man som läsare inte har en klar fördel av att kunna sin Stolthet och Fördom ?

Alla minns Mr Darcy, men hur många uppfattar det motsägelsefulla i att Mr Collins faktiskt nedlåter sig att konversera med tjänstefolket eller det humoristiska i att han berömmer dem för att dörren till hans gästrum är ”lättöppnad”?  Jag ler i mjugg när Sarah funderar över om Mr Darcy härstammar från en ”ätt av jättar”. Men det vrider sig i magen då Wickham dyker upp i Longbourns kök och ger lillpigan karameller.

Om ni funderar på att läsa romanen för Mr Darcys skull lär ni att bli besvikna, han är nästan inte alls med, lite som tjänstefolket i Austens ”moderroman”. Finns en viss bitande Austensk ironi i detta, i alla fall enligt mig.

Jag tyckte väldigt mycket om Huset Longbourn, inte minst därför att Jo Baker avslutar sin roman, om än väldigt annorlunda, så minst lika vackert som någonsin Jane Austen gjorde.

Huset Longbourn är utgiven på Wahlström & Widstrand 2014 och är översatt till svenska av Molle Kanmert Sjölander.

Säsongsavslutning för bokfrukosten – Över havet

Säsongsavslutning. Det är ett fint ord tycker jag. Något som pågått en tid,  avslutas tillfälligt eftersom en viss säsong är över. Sen kommer en ny säsong! Och då är det uppstart, början och inledning. Härligt.

För Breakfast Book Clubs del säsongavslutades bokfrukostarna i tisdags. Boken för morgonen var Över havet av Colum McCann. Hans Världens väldighet är en av de bästa böckerna jag har läst. Där sätter han samman en berättelse genom flera parallella historier som alla utspelar sig den 7 augusti 1974 då Philippe Petit kliver ut på linan han spänt upp mellan de två tvillingtornen i New York. Kanske är det därför som mina förväntningar på Över havet var skyhöga.

I Över havet finns också parallella berättelser, alla förlagda till USA och Irland och med havet som förenar. Men här utspelar de sig i olika tider och berättas inte kronologiskt. 1919 flyger Brown och Alcock ett litet plan över Atlanten. Med på planet finns en postsäck, och i sista sekund kommer journalisten Emily med ett brev och ber dem ta med det också. En slav i frihet, Frederick Douglass, inspirerar en ung tjänsteflicka Lily att ge sig iväg från Irland till USA. Det är Emilys mor. Senator George Mitchell får ett avsnitt om fredsarbetet i Nordirland. Så rör sig berättelserna i tid och rum och brevet får en allt mer central plats.

Boken är välskriven, inget snack om saken. Men den blir för spretig och omfattar för mycket. Jag hade önskat att avsnitten om de olika personerna inte varit så långa, för jag tappar helheten. Det blir för löst sammanhängande historier och därför mindre intressant. Senator-historien, varför var den ens med? Kanske spelar mina förväntningar in för mycket, för styng av besvikelse finns ändå när jag avslutar boken.

Runt frukostbordet på Vetekatten varierar åsikter och uppfattningar.

Det finns ingen plot. Jag fick skriva ner alla personer för att koll på den när de återkom i senare avsnitt. En bok att läsa sakta och fundera över. Jag gillar när karaktärer kommer igen under olika tidsperioder. Boken är som en samling lösryckta skrivarkursgrejer. Den var seg fram till sidan 184. Det var tråkig, tror det beror på att det var så pass lite dialog. Marie tyckte sista kapitlet var sämst, jag tyckte att sista kapitlet var bäst. Världens väldighet,  tyckte att den var bättre. Någon gillade att han är en så finurlig författare, någon tyckte inte om finurliga författare.

. Boken är slut. Säsongen är slut.

Men alltså: ny säsong – uppstart och inledning! Sigtuna litteraturfestival den 24 augusti ses vi för nästa frukost.

Över havet. Colum McCann. Utgiven 2013. På svenska av Albert Bonniers förlag 2014

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker

Kärlek och umbäranden i en fattig by i Burma under mitten förra seklet låter kanske inte som en feelgoodroman, men det är precis vad Sendkers roman är!         Julia Win har nyligen tagit sin juristexamen då hennes far försvinner spårlöst under en affärsresa till Asien. Julia som är född och uppvuxen i New York inser med bestörtning att hennes far aldrig någonsin berättat något om sitt liv före han kom till USA som ung burmesisk invandrare. Hon frågar sig vem han egentligen är och om han dolt något för världen under åren som framgångsrik New York advokat.

Ett, av en slump, upphittat brev, leder Julia inte bara till Burma, utan till en helt annan värld. På ett slitet tehus i en avlägsen burmesisk by, blir hon tilltalad av U Ba. Han vet hennes namn och säger sig ha väntat på henne. Han har inga direkta svar på var hennes far är och vad som hänt utan börjar i stället stilla berätta en historia. U Ba berättar om den blinde pojken som tillägnat sig förmågan att höra hjärtslag och om flickan som var hans vän och ledsagare. Julia är förvirrad men sugs in i berättelsen och återvänder till det förfallna tehuset dagligen för att lyssna till U Ba.

Konsten att höra hjärtslag är en vemodig och vacker roman om kärlek, omtanke och värme mellan människor som lever under små förhållanden. Den vackra skildringen av Burmas oländiga natur får mig att längta efter att besöka detta för mig väldigt okända land.

Jan-Philipp Sendker är en tysk författare som under flera år arbetat som korrespondent i Asien. Boken är översatt till ett flertal språk och har varit en stor succé i sin engelskspråkiga översättning.

Fast här undrar jag lite? Varför är texten översatt från engelska till svenska då den från början är skriven på tyska? En översättning blir väl alltid bäst om den görs direkt från originalspråket? Säkert finns det en bra förklaring, men jag hoppas ändå att uppföljaren som på engelska heter ” A Well-Tempered Heart” blir översatt från originalspråk om den nu också ska översättas till svenska.

Konsten att höra hjärtslag är utgiven av Forum Förlag.