Liknelseboken

Bokfrukost med Liknelseboken av PO Enqvist. Under ”första rundan”  hör jag:

Jag känner igen den norrländska mentaliteten. Hur präglas han av den stränga uppfostran? Navelskådning. Inåtvänt och inte allmängiltigt. Kärlekshistoria – jag tänkte kom loss nu, gubbe! Det är ingen berättelse – det är en utfyllnad kring händelsen med kvinnan på det kvistfria furugolvet. Jag lyssnade till när författaren läste – gör det ni också! Fantastiskt språk. Jag fick slå upp ord. Kanske enklare att lyssna –  det blir som talat prat.

Nej, nu ljug du PO, man har inte kvistfria furugolv. Det kvistfria använder man till möbler.

Själv kastade jag mig in i boken men stannade med en tvärnit. Språket – det kräver sitt. Men i den långsamma läsningen (som inte är min bästa gren) kommer rytmen och då blir det enklare att följa med i strömmen, fragmenten och nedslagen. Jag tycker mycket om den. Men det är inte hans bästa om du frågar mig. Jag älskar ännu Kapten Nemos bibliotek så att jag nästan går sönder.

Anna på bloggen och dagarna går har skrivit den vackraste recension jag läst om Liknelseboken.

Liknelseboken. Per Olov Enquist. Utgiven 2013 av Norstedts.

Herr Isakowitz skatt

Herr Isakowitz grävde ner en skatt på sin gård i en stad i Polen. Sen rasade världen.

Många år senare åker författaren Danny ner i Europa med sin pappa Gunnar och sin son Leo för att leta rätt på den där skatten. Men framförallt för att hitta sin släkthistoria. Resan är fem dagar, men boken gör utvikningar till platser och händelser långt utanför tidsspannet. Det är intressant att läsa om ett Europa som inte längre finns och konkret att göra det när det handlar om mormor Helga eller moster Ruth. Resan blir något betydligt större än de fem dagarna.

… vi, likt tre judiska musketörer, skulle göra en episk resa rätt in i vårt förflutna. En romantisk storslagen odyssé av den typ det skrivs sånger om.

Men det finns också en önskan att far och son tillsammans ska lära känna den historia som förenar dem. Så tänker i alla fall Danny. Dock blir deras vanliga tjafsande inte mindre för att de sitter i en bil i Polen.

Deras samtal om högt (vad är ont och gott) och lågt (rätten att lägga av en fis) är en nödvändig kontrast mot tunga berättelser om situationen i Europa kring andra världskriget. Men jag tröttnar på det och ibland vill jag bara plugga in öronpropparna och slippa höra deras tuggande.

Samtidigt hade det ju inte blivit den här boken utan just det. De två parallella berättelserna – bilresan och de sorgliga delarna av släktkrönikan – måste balanseras. Allra mest tycker jag om vardagshistorierna från författarens uppväxt, hur släkten samlades och åt mat, massor av mat, och hur systern varje år krävde att få ha en julgran inne på sitt rum. Det läser jag gärna ännu mera om.

Herr Isakowitz skatt. Danny Wattin. Utgiven av Piratförlaget 2014.

– – – – –

Apropå Stockholm Stories och Det andra målet fann jag att Danny Wattin 1996 kom ut med boken som är en ”Short Cuts-inspirerad irrfärd genom dagens Sverige.” Jag beställde den direkt från bokbörsen.

Om jag nu inte räknat fel är detta bloggy nummer 49 i #blogg100

47 – Projekt Rosie

Den inledande föreläsningen i genetik som Don Tillman håller visar att han är en skarp kniv i lådan och med klara ”brister i den sociala kompetensen”. Han, som många andra, vill hitta någon att gifta sig med, men hur han än bär sig åt går det inte. Två vänner: kollegan Gene och hans fru försöker hjälpa honom. Som den strukturerade, logiske akademiker Don är tänker han gå grundligt och vetenskapligt tillväga. Projekt fru. Så träffar han Rosie, som naturligtvis inte passar in i mallen alls men är rätt ändå.

Det jag gillar:

  • det konsekvent vetenskapligt hållna språket och sättet att betrakta världen. Tänk Sheldon Cooper i Big Bang Theory i något äldre  förpackning. Så låter det.
  • Don Tillman, love him. Han är välvillig och god trots att han krockar med omvärlden.

Det jag tröttnar på

  • det blir lite för mycket av det goda med missförstånd och skruvade samtal. Vill hellre se boken som film.

Projekt Rosie. Graeme Simsion. Utgiven 2013. På svenska av Forum förlag samma år. Min pocketutgåva kom 2014.

 

”Och himlarna ska falla

himlarna ska falla

himlarna ska falla

när du rör vid mig”

Som en refräng i en rocklåt lyder titeln på Emma Karinsdotters debutroman. En roman om brinnande, passionerad ung kärlek som hotar att förgöra.

Jonna, bokens berättarjag, jobbar i rockbranschen som turnéledare. Vid en spelning i Oslo träffar hon den amerikanska trummisen Nikki och de inleder en passionerad kärleksaffär. Men Nikki sviker och Jonnas sår blir djupt. När berättelsen inleds har ett par år förflutit och Jonna är sambo med den varma, trygga Elin.

Jonnas sorg efter affären med Nikki har dock aldrig ebbat ut och när Nikkis namn börja nämnas i samband med ett nytt skivsläpp, flyter Jonnas besatthet upp till ytan igen. Jonna har aldrig anförtrott Elin sin tidigare kärlekssorg och hon lamslås av de våldsamt starka känslor hon varken kan förmedla eller undertrycka.

Och himlarna ska falla… är skriven på lyrisk prosa eller kanske som en enda lång rocklåtstext, framförd av Patti Smith, Emmylou Harris eller Nina Persson med skör självutlämnande smärta. Det är en text om ung kärlek, men det är också allas vår historia om den du aldrig fick, den som svek och sårade dig så.

Jag tror att Och himlarna ska falla skulle fungera bra som bokcirkelbok. Det finns mycket outsagt mellan raderna och jag tror det finns lika många tolkningar av texten som det finns läsare. Jag skulle vilja höra vad andra tror om Jonnas sammanbrott och höra om det inte är någon mer jag som rent ut sagt blir förbannade på henne. Själv skulle jag vilja ta ett stadigt tag om henne, se henne i ögonen och säga:” Hon är för helvete inte värd det! Ta vara på din Elin för guds skull!”  Fast bokens inledande citat av Edit Södergran säger egentligen vad jag ser och förtvivlar över, hos Jonna:

”Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta sen jag började längta efter dina smekningar”

Och himlarna ska falla är utgiven på Sadura förlag 2013.

 

Gästbloggare: Margaretha Weimar