Franska barn kastar inte mat

I en ny bok påstås det att franska barn inte kastar mat, sover hela nätterna, inte gnäller och väntar snällt på sin tur och avbryter inte vuxna. Vilken mirakelmetod ska man använda för att få såna barn, tänker jag förtvivlat när jag trilskas med vinterkläderna den här kalla novembermorgonen med minusgrader.

Jag har fått möjligheten att läsa Pamela Druckermans bok Franska barn kastar inte mat och hade såklart höga förväntningar men tyvärr blev jag besviken. Pamela är amerikanskan som invandrat till Frankrike och som upptäcker stora skillnader i fransk vs amerikansk barnuppfostran. Druckerman menar mellan raderan att amerikanska barn är bortklemade och bortskämda jämfört med franska barn där det ställs hårdare krav. En del tveksamma metoder beskrivs som ”PAUS” som förespråkar att man ska låta barnen skrika, inte helt olik den omdiskuterade 5-minutersmetoden eller att barn förväntas acceptera vad vuxna säger utan förklaringar.

Såna barn vill jag faktiskt inte ha. Jag tror på att barn också är människor och att skrik och gnäll är ett uttryck för något som är min uppgift att tolka och ta reda på. Ökad vilja till självständighet, önskad trygghet. Det betyder inte att jag måste svara barnet i samma sekund eller plocka upp vid minsta pip. Jag vill att mina barn ska vara idérika och fantasifulla och förklarar istället med ord varför bordsskick och att sova bra är viktigt än att skrämma dem till det.

Dessutom är de flesta barnläkare i Sverige överens om att CIO-metoder (Cry it out-metoder) inte bör rekommenderas och Svenska barnläkarföreningen har offentligt gått ut och varnat för bland annat Anna Wahlgrens metoder.

Nu är de metoder som beskrivs i boken om de franska föräldrarna inte lika hårda men Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i sydvästra Skåne, säger till DN och Aftonbladet 2009 angående metoder att ignorera barns signaler:
– Jag tycker det vittnar om att man stödjer föräldrarna att bortse från sin naturliga hållning att lyssna på barnets signaler och vara inkännande.

Det som boken dessutom inte fokuserar så mycket på är att 70% av föräldrarna slår sina barn – så där kanske vi har den egentliga orsaken till varför barnen i Frankrike inte kastar mat.

Jag rekommenderar istället Martin Forsters bok Fem gånger mer kärlek!

Bumbum

bildDet är något visst med gosedjur i barnböcker (och i verkligheten). I flera böcker möter jag nu Bumbum som är ute på olika äventyr.  Sådana som är lagom för mycket små barn. Den där snögumman som försvann, vad hände egentligen? Eller när pappa åker kälke alldeles för snabbt!

Jag njuter av fotografierna. Många detaljer att titta på och prata om. (Och ja, jag vill vara under fotograferingen i kommande böcker! Hur får man Bumbum att göra som man vill?) Texterna är korta och jag läser med min högläsningsröst, den som är så alldeles särskilt bra.

Bumbum bygger en snögumma. Ann-Christine Magnusson. Utgiven på Olika förlag 2013.

Egenmäktigt förfarande

IMG_0771 kopiaOch vi känner igen oss. Vi har varit både Ester och Hugo under våra liv. Kanske skäms vi lite men bara lite för det man gjort i livet, det får vara.

När skribenten Ester träffar konstnären Hugo blir hon förälskad och det blir han kanske också. Men gör vi känsloskalor och pratar mest och minst så är det Ester som är mest. Förälskad – kär – passionerad – besatt. Mest. Varje ton och nyans i det Hugo säger och gör ska analyseras. Tolkas. Visst ville han? Nog längtade han? Och visst var hans varannanhelgsresor egentligen inget att bli upprörd över.

Här hon hämtat sig tänkte hon att det var goda nyheter. Att han teg om sitt distansförhållande, för det måste vara ett sådant han hade i Malmö, tydde på att det var under avveckling och att chansen för ett byte var stort.

Varje handling Hugo gör – eller inte gör – får samma uppslukande engagemang, upprördhet och sedan förstående förlåtelse. Ibland vill vi bara vråla till henne: Men förfan Ester, släpp taget, skaffa dig ett liv! Ibland tittar vi generat åt sidan. Inte en gång till. Och vi förbannar Hugo, hur kan du gå där och inte se vad som händer? Eller se men inte avsluta.

Med en språklig precision blottlägger författaren detta med att vara den som vill mest, älskar mest. Blyertsstrecken i marginalen blir många vid meningar som är värda att samla på. Och vi är tagna.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Lena Andersson. Utgiven av Natur&Kultur 2013.

Kodnamn Verity

– Jag ville säga åt dem: Sluta att flyga era flygplan!

Torsdag morgon och bokfrukost på Vetekatten om Kodnamn Verity. Jag har just erkänt att jag tyckte romanen var sådär och fått medhåll. Det är förstås bra att böcker är utmanande och man får jobba lite i sin läsning. Men alldeles ärligt blev Kodnamn Verity lite för mycket kämpande för min del. Men jag får mothugg av andra.

Kodnamn Verity utspelar sig under andra världskriget. En brittisk agent har blivit tillfångatagen av nazisterna när hon flögs in i Frankrike. Det är hennes berättelse vi hör inledningsvis, den som hon tvingas skriva ner för att liksom Scheherazade i Tusen och en natt fördröja sin död. Och hon skriver. Queenie skriver kanske också för att det blir meningsfullt att skriva. Om hur hon lärde känna flygaren Maggie, hur de samarbetade  och blev de allra godaste vänner.  Spänningen är där hela tiden, på det där viset som det blir när vi med facit i hand vet hur kriget utvecklades.

verityPå bokfrukosten är vi oense och mina anteckningar blir spretiga. Någon tycker att den var platt. Känslonivåerna var få och blir inte tillräckligt nyanserade. Kanske är det för att man vill skapa en viss distans till allt det hemska som berättas. Kanske är det för att visa Queenies  styrka och skicklighet att klara svåra situationer. Många pekade på detaljrikedom, och de subtila sätten att visa fram något som senare skulle bli väldigt viktigt. Den svarta humorn uppskattas av flera och framförallt att romanen tar sig fram längs vägar som inte kan förutsägas och först när boken är färdigläst förstår man allting med ett aha!

Okejda.

Så har ni läst? Svara gärna i kommentarerna om vad ni säger om boken.

Nästa frukost är den 21 november och då samtalar vi om Glaskupan av Sylvia Plath