I en ny bok påstås det att franska barn inte kastar mat, sover hela nätterna, inte gnäller och väntar snällt på sin tur och avbryter inte vuxna. Vilken mirakelmetod ska man använda för att få såna barn, tänker jag förtvivlat när jag trilskas med vinterkläderna den här kalla novembermorgonen med minusgrader.
Jag har fått möjligheten att läsa Pamela Druckermans bok Franska barn kastar inte mat och hade såklart höga förväntningar men tyvärr blev jag besviken. Pamela är amerikanskan som invandrat till Frankrike och som upptäcker stora skillnader i fransk vs amerikansk barnuppfostran. Druckerman menar mellan raderan att amerikanska barn är bortklemade och bortskämda jämfört med franska barn där det ställs hårdare krav. En del tveksamma metoder beskrivs som ”PAUS” som förespråkar att man ska låta barnen skrika, inte helt olik den omdiskuterade 5-minutersmetoden eller att barn förväntas acceptera vad vuxna säger utan förklaringar.
Såna barn vill jag faktiskt inte ha. Jag tror på att barn också är människor och att skrik och gnäll är ett uttryck för något som är min uppgift att tolka och ta reda på. Ökad vilja till självständighet, önskad trygghet. Det betyder inte att jag måste svara barnet i samma sekund eller plocka upp vid minsta pip. Jag vill att mina barn ska vara idérika och fantasifulla och förklarar istället med ord varför bordsskick och att sova bra är viktigt än att skrämma dem till det.
Dessutom är de flesta barnläkare i Sverige överens om att CIO-metoder (Cry it out-metoder) inte bör rekommenderas och Svenska barnläkarföreningen har offentligt gått ut och varnat för bland annat Anna Wahlgrens metoder.
Nu är de metoder som beskrivs i boken om de franska föräldrarna inte lika hårda men Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i sydvästra Skåne, säger till DN och Aftonbladet 2009 angående metoder att ignorera barns signaler:
– Jag tycker det vittnar om att man stödjer föräldrarna att bortse från sin naturliga hållning att lyssna på barnets signaler och vara inkännande.
Det som boken dessutom inte fokuserar så mycket på är att 70% av föräldrarna slår sina barn – så där kanske vi har den egentliga orsaken till varför barnen i Frankrike inte kastar mat.
Jag rekommenderar istället Martin Forsters bok Fem gånger mer kärlek!
Det är något visst med gosedjur i barnböcker (och i verkligheten). I flera böcker möter jag nu Bumbum som är ute på olika äventyr. Sådana som är lagom för mycket små barn. Den där snögumman som försvann, vad hände egentligen? Eller när pappa åker kälke alldeles för snabbt!
Och vi känner igen oss. Vi har varit både Ester och Hugo under våra liv. Kanske skäms vi lite men bara lite för det man gjort i livet, det får vara.
På bokfrukosten är vi oense och mina anteckningar blir spretiga. Någon tycker att den var platt. Känslonivåerna var få och blir inte tillräckligt nyanserade. Kanske är det för att man vill skapa en viss distans till allt det hemska som berättas. Kanske är det för att visa Queenies styrka och skicklighet att klara svåra situationer. Många pekade på detaljrikedom, och de subtila sätten att visa fram något som senare skulle bli väldigt viktigt. Den svarta humorn uppskattas av flera och framförallt att romanen tar sig fram längs vägar som inte kan förutsägas och först när boken är färdigläst förstår man allting med ett aha!