62 dagar

Springa med åror läste jag i tårar i vintras. För

”när boken slås samman kämpar jag med gråten för att allt är så sorgligt. Min tröst att dikten som löper som ett mantra genom romanen ändå gäller för Monika:”

Går världen under –
jag går icke under.

62 dagar är delvis samma historia om pojkstrecket som växte och blev något mycket värre. Men ur ett helt annat perspektiv, nämligen grannkvinnans yngste son. Och sommarlovets 62 dagar som skulle bli lätta och lediga blir tunga av skuld och saknad.  Ibland irriterades jag av jag-personens formuleringar inte passade hans ålder. Det var något vuxet som stundtals kom mellan och störde. Men sorgen och skulden, den var hans och jag kämpade likafullt med gråten den här gången.

62 dagar. Cilla Naumann. Utgiven på Alfabeta 2011

0–3 år

bebislasningI takt med att skaran av Alla Mina Barn växer får jag återerövra nya världar inom litteraturen. Jag är nu målgrupp 0-3 år. Ett fullkomligt gigantiskt litteraturområde kan man tycka då skillnaden mellan att vara 0 år och 3 år är enorm. Redan skillnaden mellan 0 månader och 3 månader är ofattbar.

Vi läser. Min läsröst är en högläsningsröst och något annat än när jag pratar i största allmänhet. Med den rösten och med boken i händerna blir vi Läsarna tillsammans. Det är väldigt trevlig! De senaste dagarna har vi läst:

Hej, sa Petronella och Det var så roligt.  De välbekanta låttexterna av Lennart Hellsing blir här väldigt tydliga och roliga när de i lugn takt kombineras med Charlotte Ramels bilder. Petronella-sången är dessutom positiv och uppbygglig för att bättre hantera somliga sommardagar. Allt blir faktiskt bättre med paraply, regnkappa och stövlar i samma färg.

Alla kläder på av Lotta Olsson och Charlotte Ramel är en berättelse på rim om en unge som ska få på sig alla sina kläder för att gå ut. Korta strofer och med humor och knorr i kombination med roligt oväntade bilder. Samma sak med Bilen säger brum som är en berättelse där ljuden tar plats. Poesins musik när den är som bäst. Dessutom är jag fascinerad när en sådan bebisbok också innehåller en blinkning till oss vuxna.

Utöver detta, hälsar bebisen, är boksidorna goda att slicka på. En nog så viktig litterär kvalitet.

Säsongsavslutning: Den man älskar

Säsongsavslutning på vårens bokfrukostar. Idag var det jag mot världen. Bra! sa jag och viftade med Den man älskar av Emily Giffin. Nja, eller nej eller läste inte ut sa de andra. Vad tusan!

Vi erkänner:  Marie och jag valde först genre och sedan titel. Chick lit: ”Genren har blivit utskälld för att vara ytlig och kommersiell, hyllad för att både avspegla kvinnors liv och erbjuda ett gott skratt i vardagen, och dödförklarad mer än en gång” skriver Maria Nilson och Helene Ehriander i sin bok med samma namn. För vår del var vi bara osäkra. Vi dammsög bokbloggar och specialistläsare för att hitta den bästaste bästa i genren. Vi ville ha bra läsning och bra samtal på säsongavslutningen.

Och det fick jag!  För här var en utmärkt underhållningsroman med bra driv rätt igenom. Karaktärerna är väl uppbyggda och komplexa. Andy och Leo blir mer än Den goda och Den dumma. Trovärdiga. Dessutom tyckte jag om klassperspektivet och stad vs land.

Så vad gillade inte mina fellow bokklubbare? Det var att storyn var trist och seg. Att Ellen var ett mähä. Att Leo och Andys handlingar var för lätta att förutsäga.

Men nej ni. Här får jag sista ordet! Visst finns det lite jaja i historien, men sammantaget tycker jag att det här var ett fint stycke chicklit.

Den man älskar. Emily Giffin. Utgiven av Forum 2009. Min pocketutgåva gavs ut av Bonnierpocket 2010

Sommarläsning

Här kommer  boktips för sommarläsningen från dagens frukostbokkubbare:
Austenland av Shannon Hale
God natt, oktober av Valle Wigers
Vägen mot bålberget av Therése Söderlind
Gigantens fall av Ken Follet
Aagat av Marlene Van Niekerk
Biografi om Richard Burton. (Här hittar jag ingen lämplig länk. Hjälp!)
Beethoven–biografin av Åke Holmqvist
Något av Selma Lagerlöf, t ex Jerusalem eller noveller
NW av Sadie Smith
Wallflower av Stephen Chbosky
Frihet av Jonathan Franzen
The Yellow Birds av Kevin Powers
Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe
Food Junkie av Mons Kallentoft
Transatlantic av Collum McCann
Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu
Stål av Silvia Avallone
Z av Zelda Fitzgerald

 

[Spännande] [deckartrio]

Det jag gillar allra allra mest med Anders de la Mottes deckartriologi om den halvkriminella HP och hans polissyster Rebecka Normén är de fantastiska vändningar som historierna hela tiden tar. I samma stund som jag tror mig räknat ut fortsättningen, eller i alla fall ser ett möjligt scenario tona fram så vänder berättelsen och tar en ny riktning. Fängslande och svårslutat är läsningen och jag sträckläser så pass att jag till och med drömmer mardrömmar att jag själv befinner mig mitt i böckerna.

Så läser jag att böckerna ska bli film och blir genast lite orolig. Jag tycker ofta att svenska deckare blir helt förstörda av att filmas. Ta bara Camilla Läckbergs deckare eller Stieg Larssons. Det blir liksom inte bra. Flera gånger tänker jag att ”HP” verkligen har potential att bli en ny ”Jason Bourne” och att böckerna verkligen skulle vinna på att bli tre påkostade bra långfilmer än som SF nu tänker, en film och kanske lite tv-serie av resten. Nej. Ge ”HP” och [Geim], [Buzz] och [Bubble] den plats de förtjänar på filmduken istället. Sälj rättigheterna till Hollywood!

Tillbaka till böckerna.
Jag gillar det egna språket som Anders de la Motte har och jag gillar att allting är nästan på gränsen till helt trovärdigt, precis som i Stieg Larssons böcker. Dessutom är jag imponerad över att författaren lyckas göra uppföljaren [Buzz] ännu mer spännande än debuten [Geim]. Alla tre böckerna har samma tvister och vändningar och samma rappa tempo.

Däremot har jag några funderingar och om du inte har läst böckerna och tänker göra det så sluta läsa nu för nu kommer det spoilers.

[SPOILERVARNING]

Hur många gamla avdankade spelare kan det finnas i världen egentligen? Författaren skriver att ”spelet” har hållt på hur länge som helst, långt innan mobiltelefoner och stora serverhallar. Han antyder till och med att Olof Palme-mordet var iscensatt av ”spelet” men det innebär att det springer runt en massa gamla avdankade spelare och hur i hela fridens namn kan spelledarna hålla reda på alla dessa? 
Om ingen vet något om ”spelet”, hur får ”spelet” sina uppdrag? Det måste vara ett begränsat antal personer som vet om det men man kan orimligt hålla ”spelet” i spel bara på dessa. Allting är inte helt trovärdigt. Eller? Det kanske inte heller måste vara det. 

Men den här uppgörelsen med Nilla? Var tog den vägen? Den glömdes bort? Och Micke? Hade han bara en likadan telefon eller vad?

[SLUT SPOILERVARNING]

Rekommenderar varmt dessa böcker till alla som gillar spänning, fart och dramatik! Läs de här tre böckerna i sommar.