Jag minns ett tankeexperiment som jag uppmanades att göra. Det var en kurs i hur jag skulle bli en bättre arbetare genom att klargöra mina mål och hitta konkreta handlingar som måste göras för att uppnå målet. Jag skulle börja från målet och sedan handling för handling backa mig tillbaka till där jag befann mig nu. Och tada: en handlingsplan var klar! En simpel uppgift. Men mycket svår att göra. Inte minst för att framtiden inte alltid är förutsägbar och det är svårt att veta om det ena leder till det andra.
Och åt andra hållet? Vad är den utlösande orsaken till att något händer? I Fjärilseffekten tar Karin Alvtegen utgångspunkt från en svår trafikolycka och därifrån berättar hon om tre personer. Bodil som just fått besked om en svår sjukdom, hennes dotter Viktoria som drastiskt vill ändra sitt liv och Andreas som fick sitt liv förändrat och inget hellre vill än att få allt tillbaka som det var. I väl utmejslade personporträtt och med knivskarpt språk letar författaren sig fram genom nät av orsak och verkan till den där allra första punkten som fick något att hända. Fjärilen. Riktigt obehagligt. För om det är lustfyllt att sitta och målformulera roliga saker i ens liv så är det inte trevligt att spekulera sig bakåt och tänka på saker som gjorts och vilka konsekvenser det har fått. Jag vet inte hur det är med er, men inte alla beslut och handlingar i mitt liv har varit genomtänkta och kloka. Vilken betydelse fick det?
Samtidigt går det inte att älta. Livet ser ut som det gör. Jag tror inte heller det är poängen med Alvtegens bok. Kanske istället tvärtom, en uppmaning att ta tillvara det som är och inte minst de man har kring sig. De tre personerna i romanen tiger still, och det är just det som nästan blir deras undergång.
Fjärilseffekten. Karin Alvtegen. Utgiven av Brombergs 2013.
____
Läs en frukostintervju med författaren. Fjärilen på bilden kommer från Mornington Stravaganza, det fina Göteborgs-hotellet.
Tills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.
Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation. Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.