Gale

Jag minns en tv- film om en kvinna som seglade ensam över Atlanten. Hon filmade sig själv med jämna mellanrum för att hålla modet uppe när stormarna hotade att kantra segelbåten.  Det kittlade lite och lockade – Jag mot Elementen, ni vet. Men mest blev jag imponerad av henne. Ensamsegla, det är stort. Jag tänker på henne när jag börjar läsa Gale och idén att segla båt över Atlanten.

Veckan innan orkanvarningen blåses av är hamnen i Santa Cruz fullpackad av långfärdsbåtar. Teneriffa har blivit en flaskhals för segelfolket, en plats där båtarna sammanstrålar och besättningarna umgås. Tusentals båtägare och besättningsmän väntar på klartecken.

Att ge sig ut på en Atlanten-segling – varför gör man det? Gale och Devan längtade efter äventyret och när de nu nyss gift sig kunde en resa från Teneriffa över det stora havet vara en fantastisk idé. Men de vill ha med sig två till i besättningen. Daniel lämnar något outtalat i Sverige med svartsjuka och kanske misshandel, tillbakablickarna är osäkra. Seglingen blir ett sätt att vara i nuet och han funderar inte så särskilt på vad som händer när han kommer fram. Den fjärde personen är Matthias, en van seglare som vill ha ett avbrott i tillvaron.

Segla fyra personer i en trettiotvåfotare, jag ryser vid tanken. Att komma överens, ha ett fungerande schema som alla sköter, känna tillit till varandra. Det är mycket som ska fungera. Ombord på Venja brister det nästan på en gång. Irritation över skepparens beslut, trötthet, vattenbrist gör att när de kommit bara en liten bit så är splittringen ett faktum. Då har de många dagar och nätter kvar. Den klaustrofobiska känslan är stark när jag läser. Och just genom att författaren låter tillbakablickarna på Daniels gamla liv sippra in då och då ökar oron för vad han egentligen är för en människa.

Gale. Karl Eder. Utgiven av Natur och kultur 2013.

Själamakerskan

IMG_1199 kopiaMaria, själabarn. Två gånger född. Först av sin mor Anna Teresa Listru som adopterar bort Maria då pengarna tryter. Sen av sin själamor Tzia Bonaria som tar om hand. Uppväxten i den lilla byn på Sardinien är kärleksfull och god. Maria får göra något så ovanligt som att gå i skolan, år efter år. När hon ibland kommer till Anna Teresa för att hjälpa till med bak eller matlagning delar hon frikostigt med sig av sina kunskaper. Den gamla familjen tar inte tacksamt mot, men Maria berättar ändå.

Men Tzia Bonaria har en hemlighet. Om nätterna när Maria sover går  kvinnan ut till de behövande och ger dem hjälp att dö. De sjuka, orkeslösa som inte vill leva, inte kan mer. Hon ger dem den sista lilla stöten över gränsen. För att själen ska lämna kroppen. Från en medmänniska till en annan. Också det en gåva av kärlek. Jag tycker det är vackert.

Maria skulle inte hålla med mig. När den unga grannpojken dör förstår hon hur allt lägger till och ställer sin själamor till svars. Ingen ska leka gud, säger hon upprört.  I ilska lämnar Maria ön. I byn sladdras det och skvallras och pratas som vanligt. Knappast för evigt, knappast för evigt. Och de får rätt. Maria kommer tillbaka för att försöka hjälpa sin själamor vid hennes dödsbädd. Men på sitt sätt.

Själamakerskan. Michela Murgi. Utgiven av Brombergs 2012.

Promenaderna i Dalby hage

DALBYEn promenad kanske? På eftermiddagen för att få lite frisk luft. Lägenheten i Lund är så instängd, nästan dammig och tungandad. Bakom dörrarna till sovrummet ligger Mam kvar och kvider. För vad, vem kan veta? Så, tack snälla pappa för att du tar ut din dotter Marta på promenaderna så att alla kan andas.

Nu är Mam borta och berättaren rekonstruerar henne med hjälp av brev och osända vykort. Hur var det med de där promenaderna? Vilka var egentligen med?

En kort roman, 78 sidor, uppbyggd som ett musikstycke med början i ett preludium och fortsättning i ett antal satser. Det rör sig kring den allra sista promenaden i allt snabbare takt. Berättelsen är stundtals tillknäppt och outtalad. Men säg det då, tänker jag, då det känns som att se någon stor skådespelare från fel håll av scenen. Man förstår att något viktigt sägs men kan inte höra vad. Och så hunden. Lilla stackars Tic-Tac som Marta leker med på gränsen – eller över– till djurplågeri.

Men när sista punkten sätts förstår jag. Nog.

Promenaderna i Dalby Hage. Hanna Nordenhök. Utgiven av Norstedts 2011.

Miss Jean Brodies bästa år

För mig betyder uppfostran att dra fram det som redan finns i elevens själ. Miss Mackeys metod består i att proppa i eleven en massa upplysningar, min består i att dra fram kunskaper och det är sann uppfostran.

edinburghVi är i Edinburgh och Miss Brodie är lärare på flickskolan Marcia Blaine. Det här är år nittonhundratrettiosex. Ridderlighetens tid är förbi. Miss Brodie vill att flickorna ska lära sig helt andra saker än vad skolämnena ger. Hon lär sina flickor att konst är passion, religion står högt över naturvetenskapen och filosofin är livets luft. Hon förser dem med delikata berättelser från sin ungdom, om mannen hon älskade så hett men som dog i kriget. Hon vårdar och tuktar sin flickor som rosor men oroar sig för att de kom alltför sent i hennes omvårdnad.

Om ni hade varit mina när ni var sju år, skulle ni ha varit la crème de la crème.

Flickorna slickar i sig hennes berättelser och skriver fan fiction i smyg och när Miss Brodie börjar umgås allt intimare med en av lärarna briserar lust och längtan i dem. Skolledning fasar och vet inte hur de ska göra för att få iväg Miss Brodie från skolan.

Romanen utspelar sig på flera tidplan och vi får reda på vad hur det går med alla, inte minst vilken enorm påverkan Miss Brodie har på flickorna. Den är skriven tidigt 60-tal och jag tänker ganska snart på Robin Williams som John Keating i  i Dead Poet Society. Men där Keating uppmuntrar sina elever till självständigt tänkande vill Miss Brodie ha kopior av sig själv. Hon manipulerar dem in i sina fållor och förnedrar den som inte ställer upp på hennes regler och ideal. Boken  känns lätt och luftig att läsa, ganska rolig bitvis. Språket är likadant. Spirituell är ett ord jag sällan använder, men för den här romanen passar det.

Är den bra då? Tja, aka-porr är alltid roligt och trots Brodie-gängets rätt puckade medlemmar och Miss Brodies förkärlek för Mussolinis mål och metoder är det underhållande läsning.

Miss Jean Brodies bästa år. Muriel Spark. Utgiven 1961. Min svenska utgåva är en e-bok utgiven av Modernista 2012.

____

Missa inte Lyrans härliga kreativa bakgrundsteckning av Miss Brodie!