Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.

Jag vandrar Kafkas steg i Prag. Anstränger mig hårt för att det ska bli kafkaesque. Jag vill vara svart och svår! Jag vill irra och gå fel! I Prag är det lätt. Husen liknar varandra men ändå inte. En gata svänger av åt ett annat håll än kartan visar. När jag frågar pekar någon på en annan plats än där jag trodde att jag befann mig. Jag ser mig förvirrat omkring. Hur kom jag dit?

Kafka bor inte här längre

Från födelsehemmet till begravningsplatsen. Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen. Skriver egna svartsynta anteckningar på kaféerna. Snart hittar jag bra i Prag. Jag irrar inte och går inte fel. Jag är inte svart, inte ens i kläderna, inte svår. Kafkaesque blir avlägset.

Då hittar jag museet. I huset nere vid flodstranden visas förstås böckerna, textutdragen och fotografierna. Men det är också en installation av det kafkaartade -den mardrömslika realismen. Byråkratins irrgångar blir svartblanka rullboxar med okända namn i oändliga korridorer. Telefoner som ringer och när man svarar finns ingen där, och omedelbart börjar det ringa i en annan telefon. I bakgrunden slammer från maskiner och gnisslande mekanik. Till sist är jag ute ur labyrinten. Ett pianoanslag, en sorgsen violin, vatten som rinner. Några fällstolar står i ring. Jag sätter mig för att ännu en stund behålla känslan av det svarta, svåra, vackra. Några stolar längre bort sitter en man med en bok i knät. Han suckar svårmodigt, skriver några rader och suckar igen.

Sen reser han sig, går därifrån och glömmer sin bok. Jag säger ingenting.

Jag är på krigsstigen mot konstruktioner. Jag kommer in i ett rum och hittar dem liggande i ett hörn, bleka, i en enda röra.

Dagböcker 1909-november 1911. Dagböcker december 1911-1913. Franz Kakfa. Utgivna på svenska av Bakhåll 2004.

Det finns, säger Darling Wikipedia, 45 stater i Europa. Jag har varit i de fetade.

Albanien Andorra Belgien Bosnien och Hercegovina Bulgarien Danmark Estland Finland Frankrike Grekland Island Irland Italien Kosovo Kroatien Lettland Liechtenstein Litauen Luxemburg Makedonien Malta Moldavien Monaco Montenegro Nederländerna Norge Polen Portugal Rumänien Ryssland San Marino Schweiz Serbien Slovakien Slovenien Spanien Storbritannien Sverige Tjeckien Tyskland Ukraina Ungern Vatikanstaten Vitryssland Österrike

19 stycken. Det är inte så många om man tänker efter. Men jag ska nå den tjugonde nu, när jag packar väskan för Tjeckien och Prag. Vad tar jag med mig? Lonely Planets guidebok förstås. Med åker också En annan stad av Michal Ajvaz. Jag hoppas att kunna se åtminstone en del av platserna som Bokmania lockar med i sin fina bildguide om boken.

Sen var det det där med Kafka. Jag vet att jag kommer hasa runt i staden och leta landmärken efter min favoritförfattare. Men kommer jag hinna läsa om hans texter på plats? Så kommer jag på: Dagböckerna! Jag tar helt enkelt med mig den första volymen av de tre dagbokssamlingarna som kom ut i början av 2000-talet. Och tjoho: väskan är packad.

Hennes familj ska vara som ett pulserande hjärta. En plats man vill komma hem till. En plats full av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.

Efter bara några sidor in i boken förstår jag att här har jag klivit in i hissen mot helvetet, även om jag först förleds att tro att trebarnsmamman Cecilia är en stressad småbarnsmamma med karriär och familj att balansera. Hon arbetar som psykoterapeut tillsammans med sin man . Till mottagningen kommer par med olika bekymmer. Problem som påminner om hennes egna. Cecilia lyssnar. Hon hjälper dem att lösa och knyta upp. Och hon sen går hem i en evig malande ström av självförebråelser och vaga önskningar.

Den här romanen blir något annat än en vanlig “få-ihop-mitt-livspussel”-roman vilket gör mig lättad.  Bit för bit krackelerar Cecilia. Hon kontrollerar sig själv hårt. Maten äter hon när hon vill, inte när hon är hungrig. Springer springer sig blodig för smärtans skull. Trycker oavbrutet undan det hon känner. Barnen blir något kulissartat som hon distanserar sig från.

Hon känner ett starkt obehag. Vad har hänt när hon och Josef varit borta? Hon vill inte veta. Orkar inte veta. Inte det här också. Inte fler problem. Hon ar fullt upp som det är . Sån jävla press hela tiden.

Det är möjligt att det handlar om en oförmåga att ta plats och stå upp för sina egna behov. Att anpassa sig för mycket. Om det räckte så!  Hennes psykiska läge är så uselt och jag tänker: men plocka bort henne från barnen. Nu!  Det här är inte en tröttkörd mamma pressad av samhällets omgivningens krav utan någon på gränsen till sammanbrott. Stackars barn! Jag vill införa examinationer och körkort och legitimationer för att föräldraskap. Varför ser ingen?

Det här är den första boken jag läser av författaren. Roman är drivet skriven och välformulerad. Gillar jag den? Njae, inte riktigt. Jag blir ganska snart trött på Cecilia vilket är en brist då hela boken handlar om henne. I någon recension läser jag att hennes utveckling känns tillrättalagd och konstruerad. Det håller jag just inte med om. Snarare tycker jag att det är berättelsens perspektivbyten till barn och make som känns konstruerade. Trots att jag tröttnar på Cecilia skulle jag ända velat att utsikten skulle vara henne konsekvent genom boken.

Jag skulle aldrig ljuga för dig. Moa Herngren. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.

Dottern och jag fick chans att provläsa boken om Melvin, Elsa och Krokodilia av Ana Munyua och Johan Eriksson.

Melvin beskrivs som en mörkhyad Alfons Åberg, en huvudrollskaraktär med tydlig invandrarbakgrund.

Boken är rikligt illustrerad med många människor med olika kläder, utseende och bakgrund. Här finns till exempel en dagisfröken i niquab, en helt täckande slöja som också täcker ansiktet. Ganska kontroversiellt men kan skapa spännande diskussioner.

Boken handlar om rädslor och dottern som är fyra och ett halvt ville direkt läsa den igen och igen.

Melvin är en jättebra förebild och jag hoppas det kommer ännu fler svenska barnböcker med huvudrollskaraktärer med olika bakgrunder och etniciteter som visar på vår mångfald i Sverige på ett så här positivt sätt och inte ständigt den svenska kärnfamiljen med en blond flicka och en blond pojke.

Boken ges ut av Avaltea förlag.

Den 7 augusti 1974, strax efter sju på morgonen kliver Philippe Petit ut på linan han spänt upp mellan de två tvillingtornen i New York.

En fot på linan. Hans bästa. Balansfoten. Först lät han tårna glida ut, därefter sulan, sist hälen. Linan lade sig tillrätta i fattningen mellan stortå och pektå.

Han är avspänd och taggad i en lyckad kombination och går under en timme fram och tillbaka mellan de höga husen.

Han var inuti och utanför sin kropp på en och samma gång, i stånd att njuta av att höra till luften, att ha lösgjort sig från både framtid och förflutet och det ingav honom det obesvärade övermodet i hans gång.

Det är vad Philippe Petit gör den där dan. Men vad gör alla andra?

I sin roman Världens väldighet låter Colum McCann oss möta de andra. De är huvudpersoner i sina egna kapitel men får perspektiv och nyanser när de dyker upp i de andras. Claire vars son nyss dog i kriget, domare Soderbergh som tappat sin idealism. Jazlyn och hororna uppe i Bronx, Lara som inte längre förstår sin konst. Grabbarna som hackar sig in på telefonnätet. Snutarna.

Varje värld har en axel att snurra kring och i den här romanen heter han Corrigan, en katolsk munk som altruistisk upplåter sitt hem och sitt liv till vem som helst. NewYork-världens medborgare. In och ut glider de i varandras liv och det som kan tyckas vara en isolerad händelse påverkar alla.

Romanen är så bra! Den är skickligt sammansatt med alla människor som växer allt mer i de vindlingar romanen tar. Den blir ett tidsdokument från sjuttiotalets New York. Den är trovärdig och välberättad. Så att den inte fått mer uppmärksamhet i Sverige förstår jag inte. Jag hittar ingen recension på svb.se. Bland bokbloggarna hittar jag några få kommentarer, där till exempel Bokbabbel och A fraction of the web har skrivit om den engelska originalromanen.

Så hörni på Lindqvist Publishing. Det här måste ni göra något åt. Romanen borde vara en snackis och utgiven i pocket! Skicka McCunns singelbok Så sjunger jag för dig till alla bokbloggare och peppa dem att fortsätta med Världens väldighet därefter. Att inte låta den här romanen vindla ett varv till, nej det går inte an.

Världens väldighet. Colum McCann. Utgiven 2009, den svenska översättningen av Lindqvist publishing 2010.

Då och då kommer trevliga mejl från Casia Bromberg där hon berättar om bra böcker. Hon är ansvarig för sociala medier på det finfina förlaget Brombergs och vi är i vanlig ordning nyfikna på frukostvanorna.

Godmorgon Casia! Vad äter du till frukost?
Starkt kaffe (helst espresso), mörkt bröd med ost och kokt ägg.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Till frukost läser jag helst morgontidningen eller ser över vad som ska göras under dagen. Så fort jag fått i mig
kaffet brukar jag mer eller mindre vara på språng, så ofta blir det en snabb bläddring genom DN innan jag satt tänderna i jobbet.
Jag är alldeles för ivrig på morgonen för att läsa romaner.

Vad läser du just nu?
Jag är kvar i en bok som jag fick som tips när jag skulle åka till Sarajevo. Boken heter “Timglaset” och är skriven av Danilo Kis. Jag tycker om att läsa en författare som kommer från landet som jag är på väg till när jag reser bort. Kis var jugoslav och föddes i nuvarande Serbien.

Är det en typisk bok för dig?
Ja, det kan man säga. Boken är självbiografisk. Den handlar om författarens egen familj och är en tidsskildring. Den handlar också om en judisk familj.  Alla dessa saker kan man säga kännetecknar en typisk bok för mig. Jag tycker väl skildrade personporträtt, berättelser om människor, livsöden och familjehistorier. Jag slukar också allt som handlar om andra världskriget och judarnas historia. Men framför allt är Kis en otroligt bra berättare. Det är viktigast.

Åh, jag vill genast skaffa boken!  Vad använder du som bokmärke?
Bokmärken tappar jag bort hela tiden så det brukar vara en pappersbit jag hittar längst ned i väskan eller en riven bit från metrotidningen på tunnelbanan.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en hylla bara för poesi och självbiografier, framför allt för att dessa är sådana jag oftast läser och behöver något ifrån.
Sen har jag en hylla för konstböcker och en liten hylla för böcker jag vill ge bort till personer som jag haft i åtanke under läsningen.

Så smart och bra! Tack Casia, ha en fortsatt fin dag.

Jag läser en tunn svart bok. Sioma Zubickys skildringar från deporteringen och vistelsen i Auschwitz och andra läger är lika obegripliga som andras berättelser. Här kontrasteras det mot det glada, arbetssamma cirkusliv han lever. Länge klarar sig familjen undan genom att vara underhållning för krigsherrarna.

I en stor lägenhet mitt i Cherbourg satt de under bombanfallen med öppet fönster och ljuset på,på alla sätt utmanade ödet. Där satt vi, min far och jag, bland dessa galningar. Min far spelade gitarr och sjöng ryska zigenarromanser [...] Vi var inkapslade i något slags förtrollade kammare där döden inte tycktes nå oss.

Men till sist går det inte att komma undan. De trycks in i en av de många boskapsvagnar som rullar mot lägren.

Boken är tunn och svart. Tunn i format, svart till innehåll. Och genom att placera det svarta i ett färgglatt sammanhang tror jag att Zubicky kan nå de ungdomar boken han vänder sig till. Se upp, säger han. Gränsen mellan den glada cirkusen och lägrets galenskap är hårfin.

Med förintelsen i bagaget. Sioma Zubicky. Utgiven första gången 1997, min utgåva av Bonnier Carlsen 2002

Läs också om Per Agne Erkelius Hotel Galicja.

Jag har inte läst särskilt mycket grafiska noveller men fastnade direkt i Posy Simmonds berättelse om Tamara Drewe. Kanske var det för att Posy Simmonds faktiskt blandar serieformatet med längre texter som gör att man dras in i berättelsen snabbt. Jag gillar att läsa serier men ibland kan jag tycka att det går lite för fort och att serier saknar djup men inte här.

Berättelsen om Tamara Drewe gick från början som serie i tidningen The Guardian i 100 avsnitt. Jag fick möjlighet att träffa Posy Simmonds på en middag häromdagen och hon berättade att hon började teckna serier för The Guardian redan på 70-talet men då på kvinnosidorna och ritade serier för medvetna jämställda kvinnor som enligt Simmonds strävade efter att “be perfect mothers, save whales and the environment”.

Så småningom började hon även teckna för kultursidorna och blev uppmanad att införa något litterärt i sina serier och så föddes populära Tamara Drewe.

Den utspelar sig utanför London på landet på en gård dit författare kan åka på skriv-retreat. Stället drivs av kända författaren Nicholas Hardiment och hans fru Beth. Nästgårds flyttar Tamara Drewe in och blir katalysator för en rad händelser och påverkar folket i byn på olika sätt. I serien finns något för alla åldrar och det gör den verkligen unik. Det finns djup i karaktärerna och språket är underbart. Teckningarna går i dova, mörka färger och mycket skuggor vilket också speglar handlingen. Jag blev fast i storyn på en gång.

Posy Simmonds säger själv att hon gillar seriens format för att man kan berätta en historia i tystnad och karaktärerna blir tredimensionella. Hon visar även tidiga bilder och skisser. Både från Tamara Drewe och från hennes tidigare bok Gemma Bovary.

Tamara Drew ges ut i Sverige av Wibom Books.

Igår var jag bjuden på exklusiv middag med serietecknarna Posy Simmonds och Julieen Neel. Den förstnämnda var helt ny för mig men efter att ha läst hennes grafiska roman Tamara Drew är jag ett fan. Hon visade sig också vara alldeles bedårande  rolig och trevlig och svängde sig med brittiska uttryck som “jolly good” och citerade 14-åriga londontonåringar på Londonslang.

Julien Neel var en väldigt fransk person i svart baskerliknande keps och som dessutom rökte pipa konstant inomhus. Hans serie Lou har jag och dottern med glädje sett på barnkanalen flera gånger.

Middagen hölls på Bistro Barbro med utsökt mat och vin. Rekommenderar ett besök och ät deras biff sashimi. Så gott.

Ett längre inlägg med recension av böckerna kommer så småningom.

På bilden ses Posy Simmonds signera min bok och jag står bredvid och ser spexig ut.