Haren med bärnstensögon

Vi ordnar våra bord och stolar. Brer våra smörgåsar. Skjuter undan kaffekopparna så att böckerna ska få plats och jag räknar till tolv romaner denna morgon. Eller romaner förresten. Haren med bärstensögon är en alldeles sann familje-memoar om författaren Edmund De Waals anförvanter, familjen Ephrussi. Med utgångspunkt från den netsuke-samling som släktingen Charles skaffar sig i slutet av 1800-talet följer vi familjens och Europas öden och utveckling. Slutligen hamnar de små japanska figurerna i författarens egna händer. Det här blir en bok som sammansmälter i historia, essä och skönlitteratur.

Släkten är stor och historierna många. Förr att inte irras bort finns till läsarens hjälp ett släktträd i början. I min bordsgrannes bok ser jag extra-dragna linjer och hon säger att de visar hur de små japanska figurerna vandrar mellan släktens medlemmar. Parisavsnitten är mer faktalikt berättade men när släkten flyttar till Wien lever berättelsen tydligare upp. Någon pekar på att författaren verkligen har hört sin uncle Iggie berätta om allt det här vilket gör att att det researchen inte behöver hämtas lika tungt från arkiven.

Startsträckan var seg menar flera. Men håll ut så exploderar boken i något fantastiskt säger så gott som samtliga frukostätare.  Och vi ställer tillbaka borden på dess exakt rätta platser.

Haren med bärnstensögon. Edmund de Waal. Utgiven 2010. På svenska av Albert Bonniers förlag 2012. Hela Netsuke-samlingen kan ses här. Boken är utgiven över hela världen med olika omslag. Jag valde den ungerska utgåvan.

____

Nästa frukost är den 18 december och då läser vi Mästaren och Margarita i nytt format. Mer info på vår facebook-sida.

Frukostintervjun: Katarina Gospic

Härommorgonen var jag på Klara frukost på Stockholms stadsteater. Med frukosten kom ett intressant samtal med hjärnforskaren Katarina Gospic. Hon har nyligen kommit med sin bok Välj rätt som handlar om hur man fattar bra beslut. Jag måste fråga om hennes frukostvanor, tänkte jag. Sagt och gjort!

Godmorgon Katarina! Vad äter du till frukost?
Bär&banan-smoothie och nötter.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgon-”tidningen” på iPad.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Tja roman vet jag inte om jag skulle kalla det men jag går alltid igång på en bra sammanfattnings-artikel från Trends in Cogntive Science – morgon som kväll!

Okej! Vad läser du just nu?
Eftersom jag är forskarfantast ända in i själen så är det alla spännande forskningsartiklar som jag kommer över. Om jag fick önska mig en vanlig bok att läsa just nu skulle det vara uppföljaren till Shantaram. Längtar tills den kommer ut! =)

Vad använder du som bokmärke?
Jag läser mest på paddan så jag får väl säga flärp. I pappersböcker gör jag hundöron eller använder en flygbiljett.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Först efter längd och sedan efter tjocklek. Jag är dock sugen på att införa färgvariabeln. Jag gillar när bokhyllor ser ut som regnbågar!

Fint! Jag önskar dig en fortsatt bra dag och kastar mig över Trends in Cogntive Science för vidgade vyer.

Söndagstankar om Helsingfors

En synnerligen bra helg i Helsingfors som därmed gjorde succé med dunder och brak i mitt liv. Jag var beredd att stanna hur länge som helst! Fotot är från Esplanaden och hela Helsingfors var ett enda stort ljusslingeexplosion! Här är några bokspaningar.

1. På flygplatsen finns en Book Swap. Idén är en vildare variant av byteshylla. Man kliver in och ”checkar in” en bok man just läst ut och låter den bli upp-plockad av någon annan resenär för vidare flygresor. Man kan också passa på att ta en bok från hyllan. Passagerarna uppmanas att skriva upp i pärmens insida var boken  åker. Jag fattar inte riktigt idén med att skriva på insidan av boken om det inte är så att man åker tur och retur Helsingfors förstås. Men kul idé och snygg plats.

2. Jag hade med mig boktips från Bokbabbel och gick till Akademiska bokhandeln för att klappa på böckerna. Själva inköpet skulle ske som idag. Vad hände? Tiden blev så knapp att vi fick springa till flygbussen. Heja nätbokhandeln:

Kaj Korkea-Aho – Gräset är mörkare på andra sidan

Matilda Södergrans dikter – Deliranten

Ulla-Lena Lundberg – Is

Ted Forsström – Teds nya ord

Christer Kihlman – Se upp salige

Philip Teir – Akta dig för att färdas alltför fort

3. Finska inbördeskriget. De vita och de röda kämpade man mot man. Men vänta… kvinnorna, vad gjorde de? Just nu ägnar sig min vän Anna sig åt ett stort kartläggningsprojekt som syftar till att synliggöra de kvinnorna. I avvaktan på boken kan ni läsa om projekt Ines här.

Stål – På helvetets bakgård

Gästbloggare idag är Katarina Bolling som läser otaliga böcker och som ofta tycker att boken blir bättre om man läser slutet först.

Jag har länge lockats av det snygga stilrena omslaget till Silvia Avallones debutroman Stål där två unga flickkroppar halvligger på grova stålbalkar. Är den så bra som alla säger? Ja, det är den!

Man kastas rakt in i hettan som står lodrät och brännande vit över Via Staligrados nedslitna betonghöghus i stålverksstaden Piombino, där 13-åriga Francescas brutala far i inledningsscenen står på balkongen med kikaren riktad mot den lika nerslitna stranden och tittar på sin dotters knoppande kropp och kokar av ilska över hennes ”horaktiga beteende”. Där leker hon i vattnet med sin bästa vän Anna och båda flickorna är påtagligt medvetna om att den manliga blicken är åtråvärd för kvinnor och att ungdomlig skönhet är ett kapital:

Anna och Francesca fyrade av leenden åt alla håll. Nino, som lät dem rida på hans axlar, kände deras varma kön i nacken. Massimo kittlade och bet dem innan han slängde dem i vattnet. Så att alla kunde se det. Och de lät förste bäste göra vad han ville med dem, utan att tveka, helt omedvetna. Så där bara, med världen inom räckhåll, rakt upp i ansiktet på den som tittade på. (- – -) Det låg en utmaning i sättet som Anna och Francesca sprang på, med bikiniöverdelarna halvt lossade, medan de stötte till armar, leenden och tennisbollar.  Och den som tittade på blev avundsjuk på de där brösten, den där häcken, det där skamlösa leendet som sa: jag finns.

Men den manliga blicken kan också vändas från en. På strandens ”Glitterscen” åldras man snabbt och förlorar i värde. Under parasollerna sitter de 18-åriga mammorna; överblommade och förbrukade och där sitter de gravida 16-åringarna som fick allas blickar för bara två somrar sedan då de fick uppvisningsspringa i bikini. Men även om Anna och Francesca njuter av uppmärksamheten, har de mest bara ögon för varandra och har till en början en fristad i sin tvåsamhet. Känslorna är starka och de drömmer om att kunna fly bort från pisset i portuppgångarna, bristen på pengar och de undergivna morsorna som står ut med misshandlande eller kriminella män. Man kan åtminstone drömma om att simma sig bort, till turistön Elba som glittrar så förföriskt nära, men ändå är så oåtkomlig för de som bor i stålverkets skugga allra närmast på fastlandet.

Stålverket Luccini är det glödande, mörka och dunkande hjärtat i romanen ur vilket människoödena slingrar sig. Men det är också en krets i helvetet där man bör låta hoppet fara, där männen sliter ut sina kroppar i förtid, blir bittra, tar amfetamin för att orka, röstar på Berlusconi och sedan länge har slutat hoppas på en bättre framtid. Här jobbar inte bara Francescas pappa, utan även Annas bror, Alessio. Det enda han hoppas på är att få råd med en ny Golf GT. Men under de här första åren på 2000-talet kan även den drömmen grusas, för stålverket har börjat säga upp anställda och vad gör man när masugnarna släcks?

Annas och Francesca är de lysande huvudpersonerna i romanen, men samtidigt finns ett kollektivt perspektiv gestaltat i fina och ömsinta personporträtt på hela kvarteret och staden. Flickornas relation utmanas av deras tilltagande kroppsliga kvinnlighet och kraven på de roller de då förväntas inta. Här finns mycket svärta och sorg, men författaren lämnar mig inte helt uppgiven; När jag lägger ifrån mig romanen finns ändå en sista gnutta hopp kvar och jag tror verkligen på att tjejerna är med på färjan när den i slutet sätter kurs ut mot Elba.

Stål. Silvia Avallone. Utgiven av Natur&Kultur 2012.