Torsdagsänkorna

På mötet pågår diskussionen högt. Den ena falangen – de är få– vill att vi ska tydligt avgränsa våra hus och vår trädgård från omgivningen. Staket. Skyltar med Privat område. Den andra falangen – min – svarar: Kanske vi helt enkelt skulle flytta våra hus någon annanstans? Någonstans långt från Stockholm. Dit man måste ha bil för att komma och där vi kan omringa vårt hus med höga murar för att markera att vi är något annat än det som finns utanför? Mötet avslutas. Ingen konsensus uppnås.

Utanför Buenos Aires ligger ett sådant muromgärdat område. Inga likheter i övrigt med mina bostadshus. Här, i La Cascada som området i Argentina heter, bor de mer lyckade, de mer exklusiva, de som har behov av att skydda sig mot  fattigdom och våld. I husen lever kanske inte de lyckligaste familjerna, de sliter med sina problem som alla andra. Men det är i alla fall skönt att bo ombonat och tryggt. Eller som vakten säger när det är bråk utanför staden.

Ni behöver inte oroa er, vi är rustade, i La Cascada kommer de inte in.

Om torsdagarna träffas några av männen för en middag med kortspel hos Tano Scaglia. Den här torsdagen är som vilken torsdag som helst.  Bortsett från att tre av dem kommer att hittas döda i botten av Scaglias pool.

Det är inte dödandet som är centralt i den här berättelsen. Det är det som pågår bakom de stängda dörrarna i husen. Det välordnade samhället: Enade vi stå, söndrade vi falla. Högst intressant och spännande. Romanen har dessutom det där språket jag tycker om. Detaljrikt utan att bli bildspråkligt och pladdrigt. Exakthet utan att bli torftigt och fattigt. Om Claudia Piñeiro kan jag läsa att hon har skrivit många böcker på spanska. Jag är glad över översättningen. Hon kommer till bokmässan, förresten och jag ska försöka komma förbi och lyssna. Jag tror att hon är lika intressant som sin bok.

Torsdagsänkorna. Claudia Piñeiro. Utgiven 2005. På svenska av Leopard förlag 2012.

Vad jag läser just nu

Häromlördagen läste jag Fråga bibliotekarien i DN om boken Wakening. Den handlar om en kvinnas liv genom att berätta om sju uppvaknanden. Intressant tänkte jag och började jaga. Nu framgick rätt tydligt att boken var svår att få tag på. Jag fann en dansk översättning – Vågen – på ett antikvariat och har just börjat läsa.

Lys. Glødende gult. Det strømmer ind i værelset med de flakkende skygger og danner en lille dam på gulvet.

Söndagstankar om bokmässan – före

Snart är det bokmässa. Den pågår på sätt och vis året om numera med sida på facebook och aktiviteter på webbplatsen. Men i gruppen bokbloggare på facebook surrar det förstås extra mycket veckorna före. Knappar, visitkort, vilka seminarier ska besökas och på vilka mingel ska träffarna ske.

Bokbloggaren Enligt O, tillika pristagare för Formas bokbloggspris, ger bokmässepepp där hon intervjuar olika personer om bokmässeplaner. En bokcirkel för alla har också kollat upp hur författare och andra tänker.

Det är min tolfte mässa. Jag citerar mig själv om min bokmässehistoria:

Första året: mässkatalogen i ett fast handgrepp och många många seminarier inringade. Jag var mycket duktig och gick på tunga föreläsningar. Å andra sidan drack jag enastående många drinkar i Heaven 23.

Jag bläddrar  i katalogen numera också, ja visst, men ringar ingenting. Skriver upp på en lapp vad som inte får missas men jag kommer att välja bort det ändå. För när jag är därnere i Göteborg träffar jag så många trevliga människor som säger: Jag ska gå och lyssna på den och det. Trevligt, svarar jag då. Det följer jag med på.

Min plan är också, som alltid, gå alla mässans gångar A B C metodiskt, titta i alla montrar. Håller aldrig. Bokmässans irrvägar är många och härliga. Man vet aldrig var man hamnar och får vara med om.  Jag hoppas också på mycket kaffe och muffins i montrarna. Och en pall att sjunka ner på. Och en och annan fin kasse.  Jag köper vilka böcker jag vill, det hör till. Mycket cash och bra skor. Det är min bästa packning.

Vi ses!