Att möta Elizabeth Gilbert…

…okej, nu var det inte jag som mötte henne men det kändes nästan så innan jag kom iväg till Skandiateatern och YourLifes inspirationskväll med författare och god mat.

Jag var ju heller inte direkt ensam bland alla hundratals kvinnor i publiken som också var där för Gilberts skull. Man kände sig inte direkt originell.

Jag hade förväntat mig en nästan andlig stämning. Lite religiöst och andaktsfullt. Ungefär som när jag lyssnade på Jung Chang på bokmässan för ett gäng år sen. Så blev det inte.

Liz Gilbert var dock alldeles förtjusande på scenen. Avslappnad, bjöd på sig själv och fick oss verkligen att inse att hon inte är någon spirituell ledare utan som vem som helst av oss. Skönt faktiskt.  På samma gång som hon sa den ena klokheten efter den andra så klädde så kändes det som hon var en gammal polare som satt vid köksbordet och snackade skit om ditten och datten.

Det gjorde mig lite mindre nervös när jag gick för att få min bok signerad och jag vågade faktiskt berätta för henne att hennes båda böcker förändrat mitt liv, i alla fall mitt förhållningssätt till saker och ting och hon lät uppriktigt glad och förvånad när jag sa det trots att alla måste säga det till henne hela dagarna.

Jag såg filmen baserad på boken Eat Pray Love efteråt och tyvärr var den extremt hollywoodfierad och jag tyckte inte Julia Roberts gjorde sin bästa roll och jag hatade slutet. Plusspoäng dock till Richard Jenkins som spelade Richard from Texas och Javier Bardem som spelade Felipe. Skulle inte förvåna mig om de får pris för sina insatser. De var riktigt bra båda två.

Här kan man se en film från kvällen.

Vinn Whisky Blues!

Författaren och journalisten Per Erik Tell har bråda dagar. Den senaste deckaren Whisky Blues, ett kriminaldrama i skotsk whiskymiljö, ska promotas och signeras runt om i landet, äldre verk kommer i nytryck och snart ligger senaste reseskildringen på bokdiskarna. Förutom att vi har fått en mailfrågestund med Tell, bjussar förlaget Bokpro också på tre exemplar av Whisky Blues att lotta ut. Först till kvarn, skriv namn och adress i kommentarsfältet, så kommer en bok på posten!

Du har jobbat som journalist i många år, hur kommer det sig att du började skriva romaner?

Det är en lång historia…:-) Jag drev tillsammans med min dåvarande sambo ett litet kafé med b&b i Vinslöv. Vi lade ut pocketböcker på rummen åt övernattarna. Pocketböckerna tog slut och jag bad min vän Kjell E Genberg (Sveriges meste författare!) att skriva en liten pocketdeckare om Vinslöv och där vårt kafé fanns med. Han gjorde det och boken (Eldgivning) blev en lokal succé. Så han fick göra en till (En liten detalj). När han kom med den tänkte jag: hm, är det inte svårare? Det kan nog jag också.Så jag valde en spännande historia jag fått höra från barndomen, lade in en del dagspolitik, som jag har klara åsikter om, och hittade på ett poliskollektiv.  En kväll läste jag ett stycke för en bekant som var bokförläggare och han tände på storyn. På den vägen är det. Jag hade redan börjat på uppföljaren då debuten Ljuva September kom ut. Sporrades sedan av fina recensioner.

Kändes steget stort att ta,  hade du någon du bollade dina idéer och texter med?

Nja, steget kändes inte så stort. Jag var själv med och bestämde det mesta kring utgivningen. Till exempel att vi skulle göra en originalpocket, för att kostnaderna inte skulle bli för stora för förlaget om det inte gick att sälja den. Jag hade precis varit förläggare själv för de båda Vinslövsdeckarna.

Du har pendlat mellan genrerna, hur kommer det sig, och känner du dig mer hemma i någon av dem?

När jag skrivit två deckare kände jag mig mogen för att ta upp ett projekt jag hållit på med hur länge som helst – att skriva boken om svenskarna i kung Leopolds terrorstyrka i Kongo 1880-1908. Jag hade genom de två böcker jag fått publicerat fått någon sorts känsla för hur det är att skriva bok. Så jag gav mig på detta med liv och lust. Det var dock så jobbigt att jag behövde skriva något annat emellanåt, en sorts pausarbete för att rensa huvudet, och det gav upphov till Lost Springs, som är berättelser från resor i USA.

Både Kongoboken och Lost Springs är en sorts personlig journalistik, som jag tycker är roligt att skriva, men även den rena fiktionen är ju kul. Den kan man dessutom skriva utan att behöva tänka på sanningen eller ta hänsyn till någon eller något. Man kan inte heller själv bli överraskad som man blir då man skriver fiktion. Fakta kräver en fast styrning. Kokböckerna var ren journalistik – och beställningsjobb.

Whisky Blues har du skrivit tillsammans med Börje Berglund. Hur kommer det sig och hur var det arbetet jämfört med när du skrivit dina tidigare deckare på egen hand?

Börje, som är en god vän, och praktiskt taget var granne, berättade en historia en gång och tyckte att vi skulle skriva den. Jag sade först nej, men storyn var så bra och rolig att den blev en utmaning. Det blev det också. Historien växte fram i en sorts triangeldrama mellan mig, Börje och bokens karaktärer.

Kan vi räkna med en uppföljare med nya fall för Angie Connors (huvudkaraktären i Whisky Blues)?

Hade du frågat för en vecka sedan hade vi sagt att Whisky Blues inte får någon uppföljare. Allt är sagt. Men hur det är så har både Börje och jag förstått att allt inte är sagt. Om det sedan blir en uppföljning eller ej, är för tidigt att sia om, men vi följer några spår just nu.

Kändes det som att du svek dina tidigare poliskaraktärer Cesar Amado Sin Fronteras och Spencer Albinsson, när du började umgås med Angie Connors?

Haha. Nej, inte alls. Cesar och Spencer fick tidigt reda på att de endast var med i en trilogi, men Cesar har fått ett problem på senare tid, som jag eventuellt får reda ut i en fjärde bok. Kan alltså bli en kvartett, men då pratar vi 2-3 år fram i tiden.

Vad skulle du säga är signifikativt för en Per Erik Tell-deckare?

Jag försöker lägga krutet på karaktärer och relationer i mina deckare. Det skulle aldrig falla mig in att sitta och försöka hitta på perversa mordmetoder eller stänka blod, karva ut hjärtan eller förgripa sig på kvinnor och barn i mina böcker. Dessutom tycker jag att det är mycket roligt att skriva små utvikningar i historien, och det måste vara roligt att skriva, annars kan det kvetta.

Mer om Whisky Blues här.


Läs och köp

Den poppar upp då och då, debatten om produktplacering i skönlitterära texter och annonser i litterära verk digitala som tryckta. För tio år sedan kändes det som en avlägsen dystopi, idag är det  ett verkligt faktum, skönlitteraturen är det senaste forumet att locka fram shoppingbegäret. Att Lisbeth Salander är Apple-älskare vet snart hela västvärlden, även vilka designers Miranda Priestly föredrar. Förlagen tipsar om andra titlar i samma genre på böckernas förstasidor och här och där börjar redan annonser för glasögon, läsplattor, organisationer och bokklubbar dyka upp.

Gör det något? Stör det läsupplevelsen och är det till och med så att detta ständiga name drop:ande tyder på författarens språkliga tillkortakommande? Kan det till och med vara så att vi utmanar vår fantasiutveckling så pass att vi om några generationer inte kan se saker för vårt inre utan att få varumärkesbeskrivning på dom?  Hur gick det förresten med oss som inte lekte med kottar och tandpetare/tändstickor i skogen, utan fick lite mer verklighetstrogna plastdjur att leka med som barn? Kanske är vi redan förlorade.

Hur som helst är debatten igång lite här och där. Det är bara att sätta igång att argumentera.

buy generic adderall online cheap can i buy phentermine online tramadol 50 online pharmacy buy viagra online usa