Nionde träffen: Bluffen av Unni Drougge

I torsdags var det dags för årets sista frukostträff. Sex deltagare var vi som masade oss upp för att diskutera Unni Drougges bok Bluffen. Från början var det meningen att Unni själv skulle vara med men ett litet missförstånd och bortkommet mail gjorde att fick klara oss själva.

Unni Drougge har dock varit så himla snäll och svarat på lite frågor via mail och förtydligat några saker för oss, frågor som kom upp under diskussionerna vid frukosten.

Boken handlar om skvallerjournalisten Berit Hård som råkar fotografera och filma Jan Guillou på bokmässan när han utsätts för ett mordförsök. Kaos och panik uppstår men bilderna kan hon sälja dyrt och på sätt och vis lite starta om sin karriär.

Samtidigt blir hon ganska snart kontaktad av Leif G W Persson som vill att hon ska börja gräva i historien än mer. Bland annat kommer hon i kontakt med Unni Drougge som liksom skrivit in sig själv i historien på ett roligt och väldigt självdistansierat sätt.

– Det var lite som en rättvisefråga”, skriver Unni Drougge till mig när jag frågar varför hon valt det greppet. Hade jag tagit mig fräckheten att sno andras “varumärken” fick jag bjussa på mitt eget. Det visade sig också fungera som ett reningsbad. Jag var trött på min persona, på hur jag skildrats i offentligheten. Jag känner mig faktiskt ganska befriad idag.

Berit Hård är en riktigt skön och oförutsägbar hjältinna. Långt från de diskbänksrealistiska kvinnliga deckarhjältinnor vi är vana att se, med småbarnsliv, trassliga förhållanden och stressade går på knäna. Berit Hård går loss på krogen, drar hem karlar, är yppig och frodig och jäkligt sexig, snackar grovt och har en pytonorm som husdjur.

Vi gillade verkligen Berit Hård men vi var överens om att det ibland blev förvirrat med både Berit Hård och romanfiguren Unni Drougge själv i historien eftersom vi emellanåt vid läsningen föll in i tanekn om Berit Hård som författarinnan Unni Drougges alter ego. Hur nära ligger Berit Hård dig själv frågar jag?
– Alla romankaraktärer är nog delaspekter av det egna jaget. I alla fall om man vill göra dem levande. Jag tror att jag skulle vilja vara som Berit, bara don’t give a shit liksom. Samtidigt ger jag ju en lite romantiserad syn på det här med att röka, kröka, äta onyttigheter, vräka i sig praliner och ragga hem olika snubbar varje kväll. Det gör sig kanske bäst i romanform.

Några tyckte det var lite svårt med det grova språket. En erkände att hon reagerade starkare eftersom det var en kvinna som skrivit det. Samtidigt tyckte alla att du har ett fantastiskt bra språk med många härliga metaforer och uttryck som ”högonbryn”, ”avståndsförälskelse” etc.

Andra reagerade på att vissa karaktärer är riktigt namngivna som t ex Jan Guillou, Leif GW och Ann-Marie Skarp medan andra fått andra namn, som t ex Amelia Adamo som förekommer i början och Piratförlaget är omskrivet som Gerillaförlaget. Varför inte konsekvens?
– Det ingick i själva idén, att låta gränserna flyta och ge läsaren lite huvudbry: vad är sant och vad är inte, typ, svarar Unni.

Hade du hela historien och slutet klart för dig när du började skriva?
– Ungefärligen. Men det händer ju alltid saker under resans gång. Boken fick fler gåtor och bottnar än jag hade tänkt mig.

– Boken är en drift med krimgenren, fortsätter Unni, där de flesta författare inte alls vet hur det går till i den undre världen. Jag känner ju några gangstrar som jag talade mycket med, och de retar sig skitmycket på att deckarförfattare är så illa insatta. Jag vet att slutet var ironiskt och att de som förväntar sig en traditionell kriminalhistoria kan ha blivit lite snopna. Men det var verkligen min avsikt: att göra slutet riktigt snöpligt. Så som det ibland går till.

Hela Breakfast Book Club ser fram emot nästa Berit Hård-roman och Unni Drougge avslöjar att hon redan skriver på nästa som ska heta Lyckan och avslutar med att hälsa till alla härliga läsare och tackar för engagemanget.
– Jag blev jätteglad, och beklagar att det blev så struligt med frukostträffen, avslutar hon.

Missa inte att också läsa Aase Bergs artikel om boken Bluffen i Expressen, Pösmunkarna.

Hittebarnet av Katerina Janouch

Äntligen dags att återuppta bekantsskapen med barnmorskan Cecilia Lund från böckerna Systerskap och Bedragen.

Så här skrev jag om en av de tidigare böckerna: ”Jag gillar också att boken tangerar att nästan bli en deckare trots att det inte finns något mord. Chic lit och spänning i en och samma genre. Mest av allt gillar jag dock historierna från förlossningsavdelningen som hon kryddar berättelsen med.” Och det följer med även i tredje boken som handlar om ett väldigt nyfödd bäbis som någon lägger utanför förlossningen och som Cecilia Lund hittar.

Boken går i precis samma stil som de andra två men kanske något lugnare. Tyckte det hände mer i de båda två tidiga och att den här historien blir lite mer som en passage. Jag har lite svårt att engagera mig i hittebarnet och i Cecilias liv där hon nyss upptäckt att hon själv är gravid. Trots det längtar jag redan efter fyran som är på gång.

Mario Vargas Llosa på nobelfesten

Alltså, lite mer kunde man väl ändå ha förväntat sig av nobelpristagaren i litteratur, när han höll sitt tal på nobelfesten.

Här har han hela kulturetablissemangets ögon på sig. Hela världen tittar och det enda han spottar ur sig är en, visserligen söt historia om en liten pojke som älskar att läsa och drömma sig bort så mycket att han själv väljer att bli författare och nu står han där med priset i hand från ett konstig land (obs, ofrivilligt rim) och vet inte om det är dikt eller verklighet? Jaha!

Jag hade förväntat mig lite engagemang, att han tagit tillfället i akt och sagt något viktigt om yttrandefrihet, litteraturens kraft över gränserna eller ja, vad fan som helst.

Vad tycker ni?