Får författare aldrig höra att de är bra?

Funderar lite över hur mycket författare och andra kulturpersonligheter, musiker, skådisar etc får höra att det dom gör är bra. Med braksuccéer bakom sig kan man ju tänka sig att det är något som de får höra så många gånger att de blir blasé.

Särskilt en sån som Erica Jong tänker jag som förändrat kvinnors liv i över 30 år.  Men när jag efter att hon signerat två av mina böcker sa till henne något i stil med ”thank you, you’ve been a great inspiration” så såg hon så liten och förvånad och uppriktigt glad ut och tackade så hjärtligt att jag blev helt ställd. Jag menar, talar inte folk om detta för henne en gång i timman. Särskilt på ett sånt ställe som Bokmässan?

För några veckor sen fick jag min bok signerad av Elizabeth Gilbert. En annan kvinna som verkligen förändrade mitt liv, på sätt och vis.

Jag sa till henne: ”Thank you, I’ve red both your books and they changed my life”.
”Oh really?”, sa Elizabeth Gilbert och såg helt förskräckt ut och jag svarade snabbt, ”well, they changed my way of thinking and I want to thank you for that”. Och Elizabeth Gilbert sprack upp i ett stort leende och svarade ”Oh, thank YOU” och jag gick därifrån med en varm känsla i magen.
Där sitter hon på en PR-turné och gör inget än att prata om sina succé-böcker och hur uppskattad hon är och hur hon blivit kallad guru för kvinnor över hela världen.
Det fanns något gemensamt över de bådas reaktioner som nu har fått mig att bestämma att jag alltid ska tala om för människor om jag tycker att de gör något som jag tycker är bra. Jag tror kanske inte att det är så vanligt som man tror. Det är en sak att bli hyllad på topplistor, i intervjusammanhang, på scen med distans från läsarna eller lyssnarna men de där ögonblicken då någon tittar en i ögonen och uttrycker sitt gillande kanske är ovanligt. Har ni några erfarenheter av det här? Eller är det så att dom bara spelar teater för att göra oss glada!

För regniga eftermiddagar, eller när som helst

Smart, rolig, på riktigt och utan behov av att spela tuff är Emil Jensen en artist, poet och musiker utan dess like. Ödmjuk inför människor och världen. Emil Jensen är inte spetsig och ligger inte i framkant, han är inte heller provokativ eller kaxig. Det är det som är det fina. Ibland behövs det okomplicerade och sanna. Skönt, avslappnande, sorgligt och oerhört roligt tar han sig an ämnen vi alla känner igen, nära eller på avstånd. Det finns så mycket att lyssna till, men den platta jag ständigt återkommer till är Mellansnack, en skiva med just mellansnack. Själv lyssnar jag gärna på den när jag lagar mat av någon anledning, men den passar alldeles utmärkt en regnig eftermiddag på jobbet, eller när som helst egentligen.

Ps. Har ni möjlighet rekommenderar jag så klart att se honom live också. Ds.

Tiden

Söndagssnicksnack. Jag är nu inne på upploppet av Den amerikanska flickan (Monika Fagerholm). Åh vad jag älskar. Jag läser så sakta jag kan för att den aldrig ska ta slut. Hur kunde jag känna motstånd innan? tänker jag nu nästan provocerat. Galna värld. Jaja. För att hålla hjärnan och hjärtat vid gott mod trots att slutet på boken närmar sig har jag redan bestämt att jag ska läsa om Gustav Tegbys underbara pjäs Alla älskar Madoff (Combine teaterförlag). Gustav är en fantastiskt varm och fin person och en helt makalös dramatiker som i den allra mörkaste av livsdjup får läsaren att känna skrattet bubbla i tårarna. Få förunnat att ha den förmågan. Så nu känns det bättre. Och så visar på något sätt båda verken två olika sidor av samma tid, den som är vår, och så himla himla svår att förstå ibland. Så svår att vi låtsas att det är en lek där det är vi som bestämmer och inga andra.