Felicia försvann

I mitten av 80-talet började jag läsa Barnaboken. Den var tjock, tydlig och kärleksfull. Jag läste den och tyckte om vissa saker. Hur vi skulle ha fokus på att hjälpa barnet att bli självständigt och inte alltid låta det vara den axel kring vilken vår tillvaro snurrade. Andra saker irriterade mig eller gav mig dåligt samvete. Att vi skulle skura golven varje dag och att barn borde vara hemma istället för på dagis. Jag skrev ett brev till Anna W om saken och snart kom det ett svar tillbaka. Ett av de finaste brev jag har fått tror jag.

Barnaboken tog verkligen en stor plats i tillvaron för många. Alla med barn läste den, alla diskuterade den, alla hade åsikter om den och om Anna Wahlgren. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg tv-reportage där barnen prydligt medverkade. Hennes barn. Hon som visste hur man skulle göra det bra.

Så småningom tröttnade vi på handboken. Den kändes för handfast, närmast dikterande, tyckte. Men jag minns att vi sa att det skulle bli intressant att se om något av hennes barn skulle skriva en bok om sin uppväxt. Och nu är den här. Felicia försvann.

Jag har inte tänkt särskilt mycket på Anna W sedan mina barn var små. Ändå ser jag hur mycket intryck hon gjorde och hur mycket jag minns från Barnaboken när nu Felicia försvann berättar om samma saker men ur ett helt annat perspektiv. Det skuldbelagda barnets. Den skuldbelagda vuxna kvinnans,  som vid fyrtiofyra års ålder (!) skriver den här boken om upplevelser som fortfarande sliter i henne. Därför berör den så mycket.

Skaffade jag boken för att det var Anna Wahlgrens dotter som skrivit den? Ja. Hade jag behållning av den trots det? Mycket. Det fragmentariska okronologiska sättet att berätta gör den till en lättläst bok trots sitt tunga ämne. Den är välformulerad och intressant. Felicia försvann anklagar men som Dan Josefsson skriver i den läsvärda recensionen i Aftonbladet ska man passa sig för att vara domare. Här är en berättelse, ett perspektiv. Det finns andra. Men icke desto mindre sätter boken fokus på hur utsatta barn är.  Och vilka konsekvenser det kan ge.

 Felicia försvann. Felicia Feldt. Utgiven  på Weyler förlag 2011

Frukostträff med 3 noveller

Flera förlag specialiserar sig på att ge ut enstaka noveller och inte samlingar. En ensam novell är stark, säger de. Är det så undrade vi och börjar årets bokfrukostar med tre fristående noveller, tillfälligt sammansatta till en samling. På vägen till Vetekatten  funderar jag över hur resonemangen ska gå. Kommer vi att gradera: bra bättre bäst,  dålig sämre sämst? Eller bara se det som tre noveller tillfälligt sammansatta till ett morgonprat och inte relatera dem till varandra?

Arielles första kärlek av Monika Fagerholm handlar om den flyktiga flickan Arielle. Som ung träffar hon en pojke, han som står på stenen och tittar men vart tar han vägen? Berättelsen gör, trots sitt korta format, nedslag i tillfällen under många år. Den har Fagerholms typiska bildrika språk. ”Men vad är det här”, säger någon. Pretentiös och överarbetad. Snårig och obegriplig. Det är svårt att få ett sammanhang. Andra pekar på det intressanta upplägget när Fagerholm väljer ut tre personer och låter dem mötas vid olika tidpunkter i livet. Ett kammarspel som gör en spännande novell. ”Novell”, utbrister då någon. ”Det här är ingen novell, det är en kort text bara, en komprimerad roman.”

Sumpen av Veronica Malmgren gestaltar en ung kvinna mycket bra. Novellen är kort, men lyckas till och med fånga kvinnans hela bakgrund. Hon har något slags ätstörning förstår vi, när hon uppmärksammar, stundtals fixerat, omgivningens utseende och kroppar. Hon och pojkvännen John har gjort slut, men är det okej att hennes bästa vän blir tillsammans med honom? Stämningen, känslorna, allt väl fångat av Malmgren.

Snö av Måns Wadensjö är den tredje novellen vi läser, och den kortaste. Vad är det som händer i den insnöade miljön? Kanske ska vi se novellen som en gestaltning av en känsla. Vi är osäkra och pekar på det flyktiga i texten och det vackra språket.  Var är vändpunkten? undrar någon. Skönt att slippa en vändpunkt, menar någon annan. Men alla låter vi oss välvilligt charmas av att det utspelar sig i Stockholms-miljö.

Vi avslutar frukosten med att diskutera hur inne det egentligen är med enstaka noveller? Förlagen verkar tycka det eftersom flera förlag ger ut noveller på det viset. Vi velar fram och tillbaka. Somliga är tveksamma till novell-formatet överhuvudtaget och vill läsa längre romaner. Andra uppskattar verkligen en välskriven novell och då oavsett om det sker i en samling eller som en solitär.

Vad tycker du?

Som avslutning ska du få en fin länk till Anna Toss som satt samman en lista med noveller du kan läsa on-line.  Nästa bokfrukost sker under  vår bokresa  i februari. I mars träffas vi som vanligt på Vetekatten och då diskuterar vi Jorden de ärvde av Björn af Kleen.

– – – – –

Och hur var det med graderingen då? Jodå, vi graderar. Men på olika skalor och i olika ordning. Som vanligt!

Frukostintervjun: Pär Trehörning

Dagens frukostgäst är Pär Trehörning, flitig besökare på Breakfast Book Clubs bokfrukostar. Jag tror han missat max två stycken. Han är läser nästan allt och jobbar till vardags som ombudsman på fackförbund med fokus på yttrandefrihetsfrågor och facklig utbildning.

Godmorgon Pär.
Vad äter du till frukost?

Fil eller yoghurt med müsli och frukt, två mackor med ost och marmelad respektive sallad, tomat och ett köttpålägg. Dricker te och apelsinjuice

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?

Morgontidningarna. Både svenskan och DN.

Vad läser du för bok just nu?

Just nu läser jag Magnus Dahlströms Spådom.

Är det en typisk bok för dig?

Njae, inte riktigt, lite för omständlig i språket

En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?

Ibland ett visitkort, ibland ett från libris.

Tack Pär! Hoppas du får en fin dag!

En intervju med Åsa Anderberg Strollo

Foto: Ola Kjelbye

Under frukostträffen när vi pratade om Åsa Anderberg Strollos bok Hoppas väcktes många tankar och funderingar kring tillkomsten av boken och framför allt researchen kring den. Vi bestämde oss för att ställa frågorna direkt till Åsa. Hoppas är också en av de nominerade till Bokbloggarnas litteraturpris.

Hej Åsa! Hur kom du på idén att skriva om Jonna som rymmer hemifrån?
Idén kom, som det ofta är, från flera håll. Från privata minnen och känslor och som en slags fortsättning på min första bok, Bryta om, som också handlar om att växa upp i en familj som inte fungerar. I Bryta om stannar huvudpersonen och vägrar ge upp (med det pris som det innebär) och i Hoppas gör huvudpersonen tvärtom och sticker hemifrån (vilket också kostar på rejält.) Båda är utöver att vara skönlitterära romaner också en kritik mot det skyddsnät runt utsatta människor som jag inte tycker fungerar optimalt i Sverige.

Bokens skeenden i centrala Stockholm känns mycket trovärdiga och realistiska, hur mycket research gjorde du innan boken och på vilket sätt? Har du besökt alla platser? Träffat ungdomar som rymt hemifrån?
Jag har gjort oändligt mycket research inför skrivprocessen, det tog mycket tid. Jag läste all forskning som finns på området, t ex Rädda Barnens båda rapporter om hemlösa tonåringar och intervjuade unga som rymt hemifrån och socionomer på Stadsmissionens Enter som dagligen arbetar med dem. Och ja, platserna – förutom Kolsva och Ullvigymnasiet – har jag absolut besökt, bostadshotellet som finns med i boken bodde jag själv på under några år, det här är mina vardagskvarter.

Hur vanligt är det med uteliggande ugndomar?
Hemlöshet bland tonåringar skiljer sig från hemlöshet bland vuxna, det är t ex inte vanligt att man behöver sova just utomhus. Som tonårstjej flyttar man hem till en äldre kille (man byter sex mot tak över huvudet) eller runt bland kompisar eller bor kanske i ankomsthallen på Arlanda. Men otryggheten, rädslan och utsattheten är densamma – oavsett ålder. Vi har inte exakta siffror på hur många under 20 år som är hemlösa i Sverige men man ser en ökning i och med att de ekonomiska klyftorna i samhället ökar och barnfamiljer vräks på ett sätt som var tabu för bara tio år sedan. En del unga i hemlöshet hoppar av gymnasiet för att få hjälp från soc när de fyller 18 (den konstiga regeln som Alex beskriver i boken) och då har man ju en lång väg tillbaka. Ungdomarna kommer från stökiga hem och väljer hemlöshet i ett försök att rädda sig – men så blir det ofta precis tvärtom.

Hur vanligt är det att ungdomar stjäl och säljer saker till personer som sen säljer på Tradera?
Det har jag ingen aning om. Men det finns väldigt många oöppnade leksaksförpackningar till salu på Tradera, det skulle ju kunna vara en ung person (som Elina i boken) som på något sätt är inblandad.

Vad skriver du på just nu?
Jag ska gå en kurs på DI nu, så jag vet inte hur mycket jag kommer hinna skriva. Men jag har en idé till en bok som egentligen dök upp innan jag skrev Hoppas, en historia som börjar och slutar i Himalaya i Indien.

Tack Åsa för att du svarade på våra frågor!
Tack för att jag fick vara med! Ha det så bra!