Vi är nominerade!

Breakfast Book Club har blivit nominerad till Årets boktipsare!  Hör här

Litteraturbloggen och bokklubben Breakfast Book Club är nominerad till Årets Boktipsare. Här är ett urval av motiveringarna:

”…för deras genuina engagemang och energi, det finns alltid något nytt att läsa.”

”För att de alltid tipsar om ett bra urval av böcker på ett inspirerande och kunnigt sätt! ”

”…ständigt tipsar om nya och gamla böcker på ett passionerat sätt i sin blogg.”

”Jätteskönt initiativ med bokfrulle varje månad. De skriver en jättebra litteraturblogg också. Kunniga och inspirerande människor!”

”De skriver sin generösa, fantasifulla, inspirationsrika litteraturblogg med äkta bokkärlek och bjuder in till frukost och boksamtal varje månad.”

Vi är så stolta så att vi nästan spricker. Tack till er som nominerat oss! Femton boktipsare är nominerade och presenteras under den kommande veckan. Därefter följer en allmän röstning till finalplatserna…

Mirakel av Renate Nedregård

Jag fick chansen att förhandsläsa fina Renate Nedregårds ungdomsroman Mirakel som handlar om den kristna tjejen Rakel som sjunger i kyrkokören Ten Sing, en slags nationell ungdomskör vida känd i Norge där boken utspelar sig. Mirakel är lite småförälskad i körledaren Johannes och beundrar kompisen Stine som sjunger så bra solon i kören.

När idoljuryn kommer till Rakels stad ska Stine självklart ställa upp men vad Rakel inte vet är att någon har tipsat idoljuryn om henne själv och som en överraskning kommer hela tv-teamet till körträningen och kidnappar Rakel. Hon kör om Stine och går vidare rakt till finalen.

Rakel blir så småningom riksskändis med en strålande utlandskarriär. Från att ha varit den lite osäkra kristna tjejen med en plats av många i kören blir hon nu stjärnan. Boken beskriver mycket fint och trovärdigt hur svårt det är att tackla de tvära kasten mellan att vara ingen till att vara den som alla hyllar och älskar.

Historien är snyggt berättat i nutid efter att  Mirakels karriär gått spikrakt uppåt och hur hon har förändrats som person och de problem det innebär att förhålla sig till sitt gamla liv. Boken ger tillbakablickar till det som hände då för fyra år sen då allting hände med kören och idoluttagningarna. Trots att man redan från början förstår att det ska gå blir det ändå spännande och historien griper verkligen tag.

Jag är så glad att det har börjat komma riktigt riktigt bra ungdomsromaner med kvinnliga huvudrollsinnehavare. Det här är en riktig pärla som har allt. Spänning, vänskap, musik och inte minst tro, hopp och kärlek!

Min enda invänding är att hoppen mellen nutid och dåtid några gånger blir väldigt tvära. Ibland vet man inte riktigt vad som är vad och boken har ett fint och hoppfullt slut – men kanske något abrupt. Hade önskat mig ett mer avrundande slut.

Jag rekommenderar boken varmt till alla. Både gammal och ung.

Otäckt? Nej tack, inte så farligt

Åtta små bokläsare ville äta brunch, en sa ”Jag reser nu!”,  sen var vi bara sju
Sju små bokläsare ville äta brunch, en sa; ”För komplex!”, sen var vi bara sex
Sex små bokläsare ville äta brunch, en får hosta med slem, sen var vi bara fem
Fem små bokläsare ville äta brunch, en fick bli arbetsmyra, sen var vi bara fyra
Fyra små bokläsare ville äta brunch, en fick en tand på sne, sen var vi bara tre
Tre små bokläsare ville äta brunch,  en sa ”min rygg, alltså” sen var vi bara två

spöklik cava

Så kan det gå! Men vi dricker cava och äter mat så det räcker för åtta.

Marie har läst halva Santa Psyko och tycker att romanen skiljer sig markant från Theorins tidigare böcker. Men jag kom bara till sidan tre. Då hade jag jagat upp mig själv så förtvivlat att jag inte tordes läsa vidare. Vad jag förväntat mig är ologiskt och oklart.

Det här med att välja otäcka böcker kommer från ett samtal vid den förra brunchen. Då föreslogs temat ”äckliga böcker” med inslag av varbölder, snorkråkor, avslitna tarmar och ögonblödningar. Men eftersom bruncher innehåller mat fanns risk för att kräsmagade skulle spy så det fick bli ”otäcka böcker” istället. Otäckt som i gastkramande, spännande, blodigt och äckligt för att citera Mattias Lindeblad och hans skräck-bok.

Helena Dahlgren har sagt att “en bra skräckroman är ju per automatik en som skrämmer skiten ur en.” Vi diskuterar om skräckböcker också måste innehålla övernaturliga inslag för att bli något annat än en thriller och vi blir efter visst dividerande överens om att jo, det måste nog till.  Har vi rätt?

Sammantaget är brunchen trevlig, god, full av solsken och inte särskilt otäck alls. Marie uppmanar mig nu att läsa tre (mer eller mindre) otäcka böcker:

Barnflickan av Hanna von Corswant

Styggelsen av Amanda Hellberg

Evig natt av Michelle Paver

Men vad ska hon läsa för otäckt? Hjälp mig!

Brixton Beach

Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som nu. Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag  just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.

Alice heter kvinnan som är huvudperson  i Brixton Beach och jag följer henne i dryga trettio år. Bombningarna i London 2005 ramar in berättelsen men Sri Lanka är själva utgångspunkten, pulsen, själen i berättelsen. Här föds Alice och bor tillsammans med föräldrarna när det ännu är Ceylon och inbördeskriget växer, när människor plågas och dör i allt snabbare takt. Alice mamma Sita blir gravid när Alice är nio år och när Sita felbehandlas av en rasistisk läkare så att förlossningen blir ofattbart svår beslutar familjen sig för att lämna ön för en annan. England.

Kvar på Sri Lanka finns Alice morfar Bee. En underbart skildrad man. En konstnär vars röst bärs vidare i såväl Alice som i romanen långt efter att han är död. Alice längtan efter hemlandet, efter morfar, efter det som skulle bli, efter havet, med vågorna som rullar ut och alltid kommer tillbaka, fyller alla hennes konstverk i huset Brixton Beach i London. Men det finns inte sentimentalitet just, snarare allvar och kanske hopp. Alice är ett allvarligt barn och likafullt en allvarlig kvinna och jag vänder blad efter blad, hela tiden på spänn. Och jag önskar henne att stråk av Brixton Love ändå ska dra in. Måtte hon nu… och ska hon ändå inte … och skulle hon…

Och hon skulle.

Brixton Beach av Roma Tearne. Utgiven av Ordfront 2011.