Inlägg

Publicerat

Ankomsten av Shaun Tan

Eftersom jag åkte direkt till Berlin från Bokmässan 2011 bestämde jag mig för att inte köpa några böcker. Det gick  *harkel* sådär. Först var det Bibeln.  Sen gick jag på Kulturrådets presentation av årets mottagare av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Shaun Tan. Ulla Rhedin presenterade den grafiska romanen Ankomsten och dess magiska bilder, och jag tänkte: jag måste bara köpa den. För mig handlar bokköp nästan alltid om Nu eller Aldrig så jag stegade iväg till Kabusa och ordnade mig den 880 gram tunga boken.

Fantastisk läsning eller vad man nu ska kalla intagandet av bildberättelsen om mannen som måste lämna fru och barn därför att hemlandet inte längre har någon framtid. Han måste hitta en ny plats för dem. Shaun Tan blandar det fotografiskt realistiska med abstrakta delar i sina bilder och gestaltar därmed det totala främlingskap och förvirring som en immigrant måste känna i ett nytt land.

För många år sedan jobbade jag som lärare i alfabetisering för flyktingar som inte kunde läsa och skriva med det latinska alfabetet. De kunde i stället kyrilliska eller arabiska tecken. Vi gick igenom ljud och utseende om och om igen tills det fungerade. Jag var djupt imponerad av såväl motivation som kunskapsutveckling. Tänk er själva, några streck hit och dit kombineras till mönster du aldrig sett, ljud du sällan uttalat. Och du måste lära det snabbt eftersom det är nyckeln till ett integrerat samhällsliv. Tan illustrerar det så exakt i sina bilder.

Varje liten detalj i boken kan ägnas lång tid. För varje läsning blir det nya lager och delar att lägga märke till.  Inget är lämnat åt slumpen. Inte ens ISBN-märkningen. Rusa nu iväg och låna eller köp.

Ankomsten. Shaun Tan. Utgiven på svenska av Kabusa böcker 2010.

Publicerat

Det bästa från mässan….

Dags att summera, knyta ihop säcken och framför allt följa upp alla kontakter man skaffade sig på mässan.

Ann-Sofies bästa från Bokmässan i år var samtalet mellan Nils Uddenberg och Owe Wikström som diskuterade huruvida man kunde förstå människans psyke utan att också förstå hennes förhållande till existentiella frågor. Eller ett annat bästa men i en annan klass var förstås när DE, de älskande köade upp för att få tio sekunder med Ulf Lundell!

Mitt bästa (Petra) var diskussionen om kvinnlig rösträtt med Birgitta Ohlsson (fp) och Barbro Hedvall, författare till boken Vår rättmätiga plats. En mycket givande och trevlig diskussion om de pionjärer som såg till att även kvinnor fick börja rösta 1921. Jag har bloggat om det på makthavare.se; 90 år sen kvinnor fick rösträtt. Där har jag också skrivit lite om försöken att lansera e-boken på mässan; Vem driver e-boksutgivningen i Sverige idag?

Och tack fina fina bokmässan för bokbloggarrummet och den fria uppkopplingen. Rummet var en oas och linan räddningen för oss bokbloggare! Tack och tack!

PS: En annan bästa var ju också att Karin pratade om vår bok Konsten att bokblogga i radio hos Lotta Bromé och att boken blev utsedd till månadens boktips där och att vi sålde slut på alla ex vi hade med oss efter det seminarium vi höll om bokbloggande.

Publicerat

I minnesvärda poeters sällskap

Efter fyra dagar i detta enorma bokmyller fick jag, precis som Ann-Sofie, en oemotståndlig lust att ta ett varv förbi de litterära sällskapen. Det är något väldigt befriande med människor som är entusiastiskt inriktade på bara ett författarskap när man i flera dagars tid har mött en överväldigande mängd titlar och författare i varenda monter. Och man möts där i diskussioner om författarens gärning, det avtryck vederbörande har lämnat till eftervärlden, i stället för en mer krass jakt på senaste bästsäljaren.

Harry Martinson-sällskapet fick jag kontakt med under en morgonpromenad i somras, där en herre i 90-årsåldern brann av längtan att förmedla sin beundran för poeten. Han citerade flytande några rader ur Aniara, som kändes väldigt angelägna dagarna efter Utøya-dådet, med slutorden: ”Men det finns inget skydd mot människan.” Sedan ville han ge mig lite hopp genom Martinsons naturlyrik.

Denne man är naturligtvis en känd karaktär i sällskapet, och jag fick en lång och trevlig pratstund i montern med en av hans kolleger. Han hade en väldigt ödmjuk framtoning och sa först efter en lång stund: ”Men jag gillar dig och vill därför gärna ge dig ett merkantilt förslag.” Efter denna känsla av att bli positivt särbehandlad slog jag till. Diktsamlingen Tuvor från 1973, med träffsäkra iakttagelser om den alldeles vanliga naturen, var den sista Harry Martinson gav ut. Nu har nu kommit i en ny upplaga vilket sällskapet kände stor stolthet över.

Ser fram emot att läsa den på tåget hem, som en liten paus från den stora bokfloden, och drömma mig ut i den riktiga naturen en stund. Ni som är nyfikna på detta författarskap, ta en tur till Harry Martinson-Sällskapets hemsida.

Publicerat

De litterära sällskapen

På bokmässan finns alltid ett antal litterära sällskap på plats. Shakespeare-sällskapet, Strindberg-sällskapet. Sällskapen för Salje och Stig Dagerman finns där och liksaså Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren som Petra bloggat om tidigare. Man har också en egen scen med många intressanta program.

Ärligt talat går jag ibland hit för att få det lite lugnare på den galna bokmässan. Här finns stolar att sitta på, ofta en kopp kaffe och alltid någon intressant person att tala med, en som brinner för ett visst författarskap.

Jag går fram mot Saljesällskapet. Sven Edvin Salje. En författare jag faktiskt aldrig hört talas om. Vad gör de i sitt sällskap? Jo, tillexempel ger kunskap om Författaren till sådana som mig som inte känner till honom. Här i montern kan jag titta på den mängd böcker Salje skrivit. Han var också dramatiker får jag veta. I sällskapet finns dryga tusen medlemmar. Värvar man nya på bokmässan? Jodå, 5-10 stycken varje år brukar det bli.

De litterära sällskapen samarbetar genom en nämnd, DELS, som berättar att det finns närmare 200 sällskap i Sverige. De bidrar till att behålla och utveckla kunskapen om författaren, stöttar forskning och materialinsamling och sammanställer skrifter och filmer. En viktig del är förstås också de gemensamma aktiviteterna bland medlemmarna. Det handlar om föredrag, litterära vandringar och resor.

Så borde jag gå med? Ja, får jag till svar, det är väl klart. ”Om du inte känner till en av landsbygdens finaste skildrare skulle du ha stor glädje av det.” Jag nickar instämmande. Jo, det ligger säkert något i det.

Vad säger ni? Känner ni till Salje? Är det rätt litterärt sällskap för mig? Gå in på deras hemsida om Salje och se efter.