Stig Claesson

Jag lutar mig mot en vägg på Kulturhuset i Stockholm, läser de sista sidorna i Niklas Rådströms Stig. Här ställs ett urval av Stig Claessons – slas –  konstverk ut. Två kvinnor står bredvid mig och jag tjuvlyssnar på deras entusiasm. Jag blir alldeles uppfylld, säger en av dem och sveper med armen mot hela utställningen, att se det här är som att jag hittat igen en känsla från när jag var barn, något som jag glömt bort men längtat efter, och det gör mig alldeles varm.

Jag blir också varm när jag gör min konstrunda. Varm av fascination över det jag ser. Vilken bredd, tänker jag. Vilka bilder. Vilken konstnär! Resor, reportage, filmer, konstverk i teckningar, collageteknik och olja. Och böckerna. Nästan nittio romaner. Enastående. Jag har förstås bara läst en bråkdel.

Men åter till det porträtt av Stig Claesson som Rådström tecknar i sin bok. En vän som skriver till en vän. Boken är välskriven med respekt och glöd. En kärlekshandling, men med det salt som alltid ska finnas med i en minnesbok.

Ingen ska göra honom till vare sig en karikatyr eller en ikon. Han var en av dem som det var något med. Ibland var det alldeles för mycket av honom och ibland kunde det som var av honom bara vara larvigt och självupptaget. Men han var en av dem som det var något med. Det är inte många som det går att säga det om.

Boken handlar förstås också om skapande, såväl i text som bild. Ledorden för den den disciplinerade och hårt arbetande Claesson kan vara tystnad, flit, och frihet. På vägen ut från utställningen köper jag Blåbärsmaskinen, den bok som Claessons son Nils skrev strax efter pappans död. Här blir tystnad, flit och frihet något annat. För att all den produktion som ska komma ut ur konstnären, kräver stora insatser och offer vilket inkluderar familjen.

Två helt olika böcker, såväl till stil och innehåll. Man kan läsa dem båda om man vill få olika bilder av Stig Claesson. Eller också kan man strunta i konstnären och bara bry sig om konsten. Men oavsett: Missa inte utställningen om du är i Stockholm. Den lever sitt eget liv.

Titel: Stig.
Författare: Niklas Rådström
Förlag. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

Titel: Blåbärsmaskinen.
Författare. Nils Claesson.
Förlag: Ruin 2009. Min pocketupplaga kom 2010 och har ett nytt efterord.

Petra har skrivit om Prosa&Marmelad där Niklas Rådström presenterade sin bok.

Fest för Välkommen hem

Begåvade Johanna Lindbäck släppte loss sin femte (5!) roman ikväll. Välkommen hem heter den och har Luleåflickan Sara i huvudrollen.  Efter ett år på en skola i London kommer Sara nu hem. Och där är väl allt som vanligt, eller?

På bilden här bredvid berättar Johanna om sin bok och om sin skrivgrupp – sin salong! Trots att jag satt djupt nedsjunken i en soffa lyckades jag kravla mig upp för att köpa boken och få den signerad. Jag köpte två böcker förresten, en till mig själv och en till Agnes som snart också är en gymnasietjej. Sen jag kom hem från festen har jag  hunnit läsa dryga tio sidor och romanen verkar som vanligt välskriven, rapp i dialogen och med  fint gestaltade karaktärer. Bra jobbat, Johanna.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras

Jag såg framför mig hur jag skulle ligga i vilstolen. I  27 graders solsken, varm, loj och med hjärnan nedvarvad till ett lugnt tempo. Så ska nog den här långsamma berättelsen intas, tänkte jag i juni. Men boken hamnade underst i läshögen. I kylslagen augustikväll blir den något annat.

Romanen berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme. Men lojheten hos de semestrande människorna pressar mig nu stället mot långtråkighet. Jag tröttnar, märker att jag tappar taget om texten och får bläddra tillbaka.

Jag skyller inte på Marguerite Duras. Jag skyller på augustikvällens kyla.

Titel: De små hästarna i Tarquinia
Författare: . Marguerite Duras.
Förlag: Lind&co 2011.
Foto: Anders Bolling