det är på morgonen det händer!
Det är mycket igenkänning i Lotta Sjöbergs fina bok Bebisbekännelser: Guide för nybörjarföräldrar. Garvar jättemycket. Boken kom redan 2005. Hittade den på biblioteket idag. Gillar.
Boken är aboslut i samma klass som Johanna Rubin Drangers bok Alltid redo att dö för mitt barn.
Det var verkligen kontrasternas kväll ikväll när Bonniers bjöd in till Prosa & marmelad. Vi skulle diskutera Stockholm Rosé, en helt ny genre som ser dagens ljus i boken med samma namn av Sophia Wolf Lösnitz.
Vi samlades ungefär 15-20 bokbloggare i Bonniers gamla styrelserum. Vi bara kvinnor, på väggarna bara män. Porträtt efter porträtt med tillbakalutade cigarrökande män som varit viktiga för Bonniers förlag (Its a literary thing beskriver styrelserummet här) . Vi blir bjudna på bubbel och en jättehärlig afternoon tea-buffe från Brunkebergs bageri och vi ska prata om boken som ingen riktigt vet hur vi ska kategoriserar.
– Måste vi kategorisera, säger förläggaren och vi tycker väl inte det. Vi funderar dock på varför man är så ovillig att kalla den för chic lit. Vi pratar rätt mycket om att chic lit är ett sånt begrepp som verkligen fått en stämpel av att vara dåligt. Vår tids Allersroman. Något som nästan blivit ett skällsord.
Kvinnorna i boken är ytliga, tragiska och ledsamma figuerer som nästan är parodier på sig själva. De irrar kring Stureplan som yra höns och lägger ner all sin energi på rätt skor, limousiner och bröstoperationer. Handlingen i boken är, handen på hjärtat, rätt så usel. Blasé och tråkig. Men språket är ju bra. Sophia Wolf Lösnitz kan verkligen skriva. Hon är rolig och låter sina karaktärer få fyndiga och smarta kommentarer. Varför slösade hon bort det på den här ytliga storyn.
Några säger det är satir, jag tycker hon i så fall skulle skruvat på det ändå mer. Jag jämför med t ex Helen Fieldings Olivia Joules äventyr eller Sparkle Hayters böcker. Något sånt hade jag önskat. Ändå mer skruvat för att satiren skulle gått fram. Andra håller inte alls med.
Så byter vi ämne. Nu kliver Nikas Rådström in och ska berätta om sin bok om Slas, hans goda vän som gick bort för ett par år sedan vars konst och litteratur inte fått det erkännande det förtjänar enligt Rådström. Jag inser att ända sen jag sett den fantastiska Bröderna Mozart som han manusförfattat och läst boken Månen vet inte har jag tänkt mig sonen Rådström som en ung man. Men han tar plats i rummet på ett sånt där sätt som bara manliga 40-talister kan (Niklas Rådström är född 1953). Han har en naturlig pondus som inte är inlärd utan som han fått från födslen. Nästan alla manliga 40-talister har den, eftersom de blivit omhuldade och haft människor (kvinnor) som sopat för dom hela tiden och för att de nästan aldrig blivit ifrågasatta.
Han läser ur sin bok Stig och vi sitter likt skolflickor andaktsfullt och lyssnar på hur farbror Rådström som läser om en annann farbrors basturitualer. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så ointressant! De bastade flera timmar varje dag på Hotell Reissen. Hur har dom tid att basta så länge? Vem tog hand om hans barn? Vem lagade hans mat? Vilken ynnest och lyx att kunna gå på spa flera timmar varje eftermiddag! Inser dom det? Boken Stig släpps 10 juni i samband med en konstutställning av Slas på Kulturhuset.
Så från knarkande, festande, ytliga kvinnor på Stureplan till alkoholiserad konstnärsfarbror som bastar på Södermalm. Och över oss dessa cigarrökande farbröder som stirrar ner från väggarna. Är dom egentligen så långt ifrån varandra?
Som vanligt var det också fantastiskt trevligt att träffa alla fina bokbloggar som var där var Bokbiten, En och annan bok, Kulturbloggen, Översättarbloggen, Dilemma, Mina boktips, Evaemma.se, Its a literary thing, Inreda med böcker, Ooof bok, Bokhora med flera.
Idag fick jag seminarieprogrammet i brevlådan och där finns vi med. Breakfast Book Club arrangerar tillsammans med Enbokcirkelföralla en bokbloggsskola. Är du på mässan? Kom dit och säg hej. Söndag 15.20.
Vid en lägereld möts en grävling och en räv. Grävlingen säger: För sexton år sedan gav du och jag ut en bok med några vänner. Vägen, om det i konsten som är betydelsefullt. Jag har sedan dess grubblat och insett att vi egentligen bara talade om hälften av konsten; om själva efterklangen av den konstnärliga processen som manifesteras i verket. Räven svarar att han också funderat på detta, och att vägen till verket faktiskt fortfarande ligger outforskad. Och så håller de på, de båda djuren, bollar idéer och behov mot varandra i skenet av glöden.
Och så blev det en andra bok om just konstnärskap och ”om att bygga luftslott, samt de ögonblick då det faktiskt händer”. Ernst Billgren och Jan Åman, en räv och en grävling, har ännu en gång samlat konstnärsbekanta (kuratorer, konstnärer, journalister) som fritt och personligt beskriver processer och infall som i vissa fall lett till färdiga verk, men i de flesta bara blir ett minne av något de en gång tänkte. Konstnärerna som deltar i antologin är bland andra Helene Billgren, Dan Wolgers, Sara Arrhenius, Miriam Bäckström och Jan Håfström. De har alla olika sätt att ta sig an beskrivningen av sina konstnärliga erfarenheter om hur ett verk blir till. Någon skriver i dagboksform, kortfattat och sakligt, en annan om en känsla från en sorglig period som aldrig vill lämna. En tredje beskriver leken som avgörande i den konstnärliga utvecklingen.
Jag har bara hunnit läsa fem av nitton texter ännu, och så här långt leder Susanna Slöör. Jag gillar verkligen att få ta del i hur folk tänker kring dessa så abstrakta frågor och ser mycket fram emot att sluka varenda en av texterna, även om långt ifrån alla är superintressanta.