Fantomen, Fantomen och Fantômas

I lördags öppnade jag kulturdelen i dagstidningen och blev trött. Ja alltså tröttare änvanligt en lördagmorgon. En stor artikel om den världskända litterära karaktären Fantômas fyllde stora delar av bilagan. Han fyllde hundra år nämligen. Tröttheten var inte sprungen ur en djupare anledning än att jag helt på riktigt aldrig har hört talas om denna världskända gestalt. Fantomen vet jag däremot vem det är; Han i blå kroppsdräkt och mask, som bor i någon form av djungel. Jag vet även vem Fantomen är; Han som bär hög hatt, frackliknande klädsel, mask, som härjar på operan i Paris och är kär i Christine.

Men Fantômas? Aldrig hört talas om. Så, jag började så klart googla. Eller, jag bad Henke, min man göra det, för jag var morgonseg och kunskapstrött. Följande fick vi fram (i korthet).

Fantômas är skriven av fransmännen Marcel Allain och Pierre Souvestre. Första delen publicerades 1911. Fantômas är en seriemördande sociopat boende i Paris. Han har väldigt få vänner och han litar inte på någon. På det ena spektakulära sättet efter det andra fångar han sina offer och låter dem lida helvetets alla kval innan de slutligen får lämna jordelivet. Utseendemässigt klär sig Fantômas i hög hatt, frack och mask för ögonen. Han vill ju inte bli igenkänd.

Fantomen på operan däremot, han med fracken, höga hatten och masken för ögonen/ansiktet gavs ut 1910 och skrevs av fransmannen Gaston Leroux. Fantomen bor i hemlighet vid en sjö i Paris, nära L’Opéra Garnier. Han heter egentligen Erik, men kallas Fantomen av alla. På grund av sina sociopatiska drag har han problem att känna var gränserna går. Till exempel är han kär i en av operans sångerskor (en svenska faktiskt), vilken han till slut kidnappar eftersom han inte klarar av tanken på att hon blir sedd av andra än honom.

Fantomen som bor i djungeln (eller egentligen i landet Bengali någonstans på den afrikanska kontinenten) har till skillnad från Fantomen på operan och Fantômas ingen som helst tolerans för brott och våld, allra minst mord. Tvärt om är han själv brottsbekämpare som med enorm styrka och smidighet skyddar de boende i landet. Hans blå trikådräkt är hans kännetecken, så även hans ögonmask. Fantomen är skapad av amerikanen Lee Falk och kom ut första gången 1936.

Summan av det hela är att vi lätt kan känna skillnad på Fantomen i Bengali och övriga två. Lika lätt är det inte med Fantomen och Fantômas, som kom ut första gången med bara ett års mellanrum, båda skapade av fransmän, båda har psykiska sjukdomar som driver dem till handlingens kärna och båda ikläder sig hög hatt, mask och frack (tidens tecken förvisso). För mig är det en gåta hur det ens kan ha skett.

Jaja, man lär så länge man lever, som det heter.

Bloggträff inför bokmässan

I veckan bjöd Bokmässan in till inspirationsträff inför bokmässan för de utvalda bloggambassadörer som mässan valt ut inför höstens mässa. Vi var också inbjudna men hade svårt att delta. Jag med nyfödd bäbis och Johanna som befinner sig i Buenos Aires några veckor till, tyvärr var vi tvungna att tacka nej.

Bland annat diskuterade man blogganas roll på mässan och fick man lyssna på Bokmässans grundare Bertil Falck berätta om hur mässan kom till och så pratade man om hur man kan förbättra och utveckla bokmässans community.

Andra som bloggat om träffen är Enbokcirkelföralla, Lyrans noblesser, Fiktiviteter, Bokmania, Eli läser och skriver, A fraction of the web och Boktokig.

Lyran frågar också vilka våra tre favoritteman för bokmässan skulle vara och jag svarar Balkan, jämställdhet och barnlitteratur.

Ser jättemycket fram mot mässan i år. För en gång skull ska jag inte jobba utan bara vara där och njuta.

Läs också bokmässans eget inlägg om bloggträffen.

Brunchträff med akaporr-tema

Inom barn och ungdomslitteratur är böcker som utspelar sig på internatskolor så vanliga att de kan betecknas som en egen litterär genre. Men även vuxna fascineras av stilarten. Det har till och med skrivits avhandlingar i ämnet. Genren har i bloggkretsar fått namnet akaporr efter att de utspelar sig i akademiska miljöer. Typiska böcker är Curtis Sittenfelds I en klass för sig eller Den hemliga historien av Donna Tarrt.

Nu bjuder Breakfast Book Club och Enbokcirkelföralla in till en brunchträff där vi diskuterar akaporr och äter av Långbro Värdshus goda brunch.

Vi uppmanar alla att läsa Agnes Hellströms Ränderna går aldrig ur innan, en svensk akaporrbok som kom ut 2009. Vi diskuterar boken och varför är genren så spännande? Vad är det som tilltalar oss så? Vilka är våra favoriter?

VAR: Långbro Värdshus, Fruängen, Stockholm
NÄR: 27 mars kl 11.30.

Anmälan till petra@picha.se. Antalet platser är begränsat och först till kvarn gäller.

Brunchen på Långbro värdshus kostar 275 och innehåller allt från sillar, lax, ceasarsallad, kallskuret samt varmt såsom omelett, äggröra, lammkorv, revben, kycklingklubbor, pannkakor, soppa m.m till , ostar, småkakor, frukt och dessert. Kaffe och te ingår – annan dryck tillkommer.

Mer aka-porrlitteratur:
Curtis Sittenfeld – I en klass för sig
Donna Tarrt – Den hemliga historien
Jean Webster – Pappa Långben
Jean Webster – Patty
Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur
Carol Goodman – De döda språkens sjö
Jan Guillou – Ondskan
Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Ronna Jaffe – Klassträffen
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik
Matthew Pearl – Danteklubben

Om Ränderna går aldrig ur har det skrivits så här:
Ränderna går aldrig ur är en stark utvecklingsroman som vill nyansera bilden av överklassens och internatskolans slutna värld. Agnes Hellström vill med sin roman visa att alla människor oavsett bakgrund, innerst inne är väldigt lika. Alla drivs vi av en önskan att vara del av något och av rädslan att stå utanför.

”Hennes porträtt av Sigtuna internatskolas dubbelmoral är inte vackert, men inte heller pennalistiskt blåslaget som Guillous. … tillräcklig kittelpotential här för att Agnes Hellström ska kunna göra sig ett namn.”
Arbetarbladet.

Köp boken här.

Linda Olsson rekommenderas

I dagen kulturbilaga till dagstidningen Clarín rekommenderas Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger. I översättning har romanen fått titeln Astrid y Veronika, precis som i den engelska översättningen där den heter Astrid and Veronika. Nu har jag ännu inte läst den, men tycker ändå att det är synd att originaltiteln är helt försvunnen i båda översättningarna. Jaja, vi får se om Olsson kan komma att hamna på samma välpromote’ade bokbord som bl aÅsa Larsson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Åke Edwardson gör hos de argentinska bokhandlarna.

Och kul om detta innebär att argentinarna börjar förknippa svensk litteratur med annat än kriminalromaner.