Dan före dan, August

Och så ska vi gissa rätt på vinnaren skrev vi för en månad sedan. Nu är alla böcker lästa och omskrivna och i morgon är den stora dagen då Augustpriset ska delas ut.

Ann-Sofie: När vi nu gått igenom de sex välskrivna och bra böckerna som nominerats i kategorin Skönlitteratur är jag fortfarande förvånad över att Den svavelgula himlen av Kjell Westö inte finns med. Det är det första jag vill säga. Det andra är att jag tror och hoppas att Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen ska kamma hem priset. Historien är berörande och viktig, de olika tidsplanen och perspektiven är  så väl sammanhållna och romanen har ett språk som är vackert och unikt.

Maggan: Enligt mig är de bästa böckerna oftast de som man läser helt förutsättningslöst. Som av en slump hittar till ens läshög. Så var det med Jörgen Gassilewskis Hastigheten som nog är min favorit tätt följd av diktsamlingen Rosor Skador av Jenny Tunedal. Fast jag måste ju säga att jag gillar samtliga nominerade, alla är bra, men de två ovan nämnda var de som rörde vid mitt hjärta. Jag tror dock inte att någon av dem vinner, jag tror på Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Bidragen till lilla Augustpriset var underbara allihop, jag kunde inte välja någon favorit. Det slutade med att jag röstade på samtliga! Håller helt med dig angående Westö. Hur gick det till när han inte nominerades? Men förstås, i Mellon vinner ju aldrig rätt låt eftersom det är omöjligt att tävla i musik, lika lite som man kan tävla i litteratur.

Läs mer om Augustpriset här.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?

Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.

Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.

Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.

Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:

”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.

Utgiven på Norstedts 2017.

Rosor Skador av Jenny Tunedal, en diktsamling om demens, nominerad till Augustpriset 2017

Att fundera och undersöka demens och Alzheimers sjukdom genom lyrik är faktiskt genialiskt. Ordet demens går inte att förstå fullt ut som ett faktum, tillståndet är alltför skrämmande. I diktens form blir det förvisso inte mindre skrämmande men känslorna i orden förmedlar förståelse. En av dikterna heter, Demens betyder utan själ, och under läsningen förnimmer jag den bottenlösa förtvivlan som Jenny Tunedal kände då hennes mammas själ, hennes jag, försvann medan hennes kropp levde vidare.

Kan du föreställa dig att gå förlorad
Kan du föreställa dig att sakna
All betydelse Betydelsen av dig själv
Kan du föreställa dig vreden

Kan du föreställa dig rädslan
I deras ögon I dina
Kan du föreställa dig gränsen’

Är det en avgrund
Ja

Jag har aldrig försökt mig på att recensera en hel diktsamling förut och jag känner tydligt att jag inte är uppgiften mogen. Kanske för att Tunedals dikter förmedlar känslor jag inte kan ta på eller sätta ord på, när jag försöker blir det bara alldeles platt och denna fina diktsamling är värd mycket mer än så. Ni får helt enkelt läsa själva! Om Rosor skador vinner på måndag är det mycket välförtjänt och visst vore det roligt om en diktsamling vann?

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2017. Det vackra omslaget är skapat av Johanne Hjorthol/Bokform

Sidonie & Nathalie

Vi läser den i min lilla bokcirkel. Några dagar innan vi träffas säger en av medlemmarna att det här är bland det bästa hon läst på länge. Då är jag på sidan 22 och oroas genast att det ska bli platt fall därför att mina förväntningar stiger till skyarna.

Det blir inte platt fall.

Sidonie och Nathalie slår sig ihop under kriget och med hjälp av varandra tar de sig bort från kriget och upp mot Sverige. Två kvinnor med vitt skilda bakgrunder och som inte tycker de om varandra. Men utan varann? Ingenting. När de når Sverige och en, som det verkar ordningsam tillvaro med arbete och bostad, skiljs de omedelbart åt. Sidonie är strax en del av samhället. Lär sig språket på nolltid, som alla språk. Blir tjenis med Gunsan och de andra på gården, ordnar sig ett liv. Adapt. Improvise. Overcome. Nathalie:

såg länge på henne och beslöt att aldrig mer inreda ett hem åt sig själv.

Hon tänker inte anpassa sig, bli en del av det här. Så snart kriget är slut så. Men än en gång måste de ge sig av, än en gång blir de beroende av varandra för två är bättre än en. Till slut hamnar de på Koster. Vad som sedan händer? Genom hela romanen finns  en nutida historia om den åldrade Nathalie som tagit sig till det yttersta uppe i Lofoten.

Det är en roman om rörelse, inte bara för att den handlar om flykt och sökande. Den rör sig fram och tillbaka i tiden, i perspektiven hos Nathalie och Sidonie. Språket är nytt och jag läser sakta. I lager på lager får jag veta alltmer om hur kvinnorna klarat livhanken hela vägen upp till Koster och vidare. Utan varandra. Ingenting. Ända till slutet.

Vilken roman, jag säger bara det! Jag hoppas innerligt att den kammar hem Augustpriset.

Sidonie & Nathalie. Sigrid Combüchen. Utgiven av Norstedts 2017.