Unga kvinnor av Louisa May Alcott

Jag har haft Unga kvinnor på min ”att läsa lista” under många år, att jag äntligen kom till skott är Elena Ferrantes förtjänst. Unga kvinnor spelar en betydelsefull roll i Min fantastiska väninna och jag älskar scenen i filmatiseringen där Lenu och Lila sitter tätt ihop och läser i sitt tummade exemplar. I bakgrunden skymtar det fattiga gråa bostadsområdet i Neapel där flickorna växer upp.

Little Woman, som boken heter på originalspråk handlar om fyra systrar i inbördeskrigets USA. Fadern är inkallad och familjen har förlorat en del av sin förmögenhet. Flickorna är rara, glada och käcka som så ofta i äldre böcker om flickor för flickor. Med moderna ögon sett är kanske boken aningen moraliserande, men jag gillar systrarna March och bokens andra karaktärer. Det finns glädje i det lilla och människorna är vänliga och omtänksamma med varandra. Helt tvärtemot den kalla råa verklighet som Lenu och Lila levde i. Jag känner mig löjligt glad över att Neapeltjejerna fick läsa Unga kvinnor och kunde uppleva en helt annan verklighet. (Jo, jag vet att Lenu och Lila är romankaraktärer och inte finns på riktigt).

Om ni ännu inte läst Neapelkvartetten så rekommenderar jag er att göra det! Efter att ni läst första delen Min fantastiska väninna, sticker ni emellan med Unga kvinnor. Ger Ferrantes fantastiska kvartett ytterligare en dimension.

Utgiven av Bonnier Carlsen 2016, översättning Sonja Bergvall.

Katherine-teorin

Hur kommer det sig, undrar Colin, att varje tjej han träffar heter Katherine? Och hur kommer det sig att hon alltid dumpar honom, som nu den nittonde Katherine? Alla livets svåra gåtor kan lösas med hjälp av matematiska formler och snart är Katherine-teorin skapad. Men hjälper det? Hans bästis Hassan vill få Colin ur självömkans sinnestillstånd och de åker ut på en roadtrip för att skingra tankarna. När Colin möter Lindsey är det förstås helt riskfritt. Hon heter ju Lindsey.

Jag gillar Greens smarta romaner, där den humoristiska tonen hela tiden ställs mot den svartare undertonen. Colin är smart och nördig. Inledningsvis har han placerat strålkastaren på sig och sina P-R-O-B-L-E-M. Jag gillar honom. Och jag gillar ungdomarnas relationer till de vuxna. Det blir inget ”vi och dom” på något konstruerat sätt. De vuxna finns där i ungdomarnas liv. Boken skildrar vänskap så fint mellan alla.

Sen är det dialogerna. Jag hakar alltid upp mig på ungdomsböcker som inte har tillräckligt autentisk dialog. Jag vill förstås inte att amerikanska ungdomar ska låta som svenska ungdomar. Men det får inte översättas styltigt och det tyckte jag i början eftersom jag klottrat ner det min ”medan-jag-läser”-postit. Jag tror det var övergående för när jag nu ska backa tillbaka hittar jag inget träffande exempel. Jo, men så här: ”vad sa du, kompis?” Hur vill jag ha det? Vet inte.

Som vanligt i Greens böcker finns intertextualiteten. Colin berättar om hur Hassan använder ordet jädra som en homage till Norman Mailer och hans De nakna och de döda.

I vilket fall som helst är boken 872 sidor lång och den använder ordet jädra, jädrar eller jädrans eller vad du vill ungefär trettiosjutusen gånger. Typ vartannat ord är ett jädra, i stort sett.

Jag kollar. Fastnar och är på sidan 156 nu. Många svordomar. Ännu inget jädra. Men ett bra boktips!

Katherine-teorin. John Green. Utgiven 2006. På svenska av Bonnier Carlsen 2015.

 

 

När vi talar om Oceanen vid vägens slut

Vi samtalar om Oceanen vid vägens slut. Jag är tveksam. Eller ännu tydligare: Vid ett tillfälle i boken tog det bara tvärstopp och jag tappade alldeles lusten att läsa vidare. (Men jag gör det)

Berättelsen börjar med att en man begravt någon kär. Istället för att ta raka vägen hem åker han till de områden där han bodde som barn. Väl där väcks minnen om några dagar när han var sju då vuxenvärlden var en främmande och rätt otäck plats. Under dessa dagar träffar pojken Lettie som bor på en gård med sin mamma och mormor. Lettie och hennes familj har alltid bott där,  ända sedan de kom över oceanen, ankdammen på baksidan av gården, och de besitter någon typ av magiska krafter. När pojken följer med Lettie ut i naturen bakom gården börjar en kedja av konstiga saker inträffa.

Du: Det som är intressant med boken är hur pojken reagerar på det som sker. Han accepterar att det händer otäcka, egentligen både magiska och ”normala”, saker kring honom. Inte så att han blir apatisk utan mer att han tänker att så här fungerar världen och jag måste bara lösa problemet ofta utan att blanda in vuxna, i alla fall inte föräldrarna för man vet aldrig hur de kommer reagera.

Jag: Jag tycker just det blir så otäckt. Den lilla pojken ska klara sig och klara sig undan till exempel Ursula och han kan inte lita på sin syster och mamman skulle inte tro honom.

Du: Att världen som allt sker i är ganska liten, ungefär så stor som världen är för en sjuårig pojke, och att allt sker under relativt kort tid tycker jag är en styrka då den världen samtidigt kan sträcka ut sig både i rum och tid tack vare det magiska. Boken i sig är inte särskilt lång, 218sidor, och den gick fort att ta sig igenom då den hade ett bra driv i sig.

Jag: Min läsning tvärstannar när naturfenomen är onda. När dimman är något annat än dimman. Hjärnan kan inte ta in det.*  Men det var här på sidan 54 som jag var på väg att ge upp.

Dess ansikte var trasigt och ögonen var stora hål i väven. Där bakom fanns inget alls, bara en grå mask av tältduk, större än det gick att föreställa sig, sliten och sönderriven ett rov för stormens kast och byar.

Så jag ändrade  förhållningssätt. Läste boken som en barndomsskildring. Då gick det bättre!

Du: Man kan säkert tolka de magiska händelserna som hur en liten pojken upplever och minns dessa dagar, för vem kan säga vad som egentligen hände. Men jag tycker bättre om att tänka att det som han minns faktiskt hände. Att magiska saker kan ske, att det man väljer att göra kan få konsekvenser men att det samtidigt inte måste vara de onaturliga sakerna som är de mest otäcka som kan ske ett litet barn.

Jag: Det låter så fint när du beskriver det. Kan jag publicera det?

Oceanen vid vägens slut. Neil Gaiman. Utgiven 2013. På svenska av Bonnier Carlsen 2013.

—–

* Jag läser Neverwhere nu, av samma författare. Dimman är inte alltid dimma. Men jag och min hjärna älskar det! #förändring

Pappersstäder

Swooosch säger det när jag sugs in i romanen Pappersstäder. Quentin, Q, var bästis med Margo när de var små, men även om hon fortsatte att bo granne med honom slutade de hänga. Tills nu. Tills inatt. När Margo står utanför hans fönster och ber honom vara chaufför för en rad äventyr och uppdrag som måste utföras. Till exempel att avslöja Margos pojkväns otrohet. Det går undan, det är bladvändning, det är sträckläsning.

Trots denna aktiva natt med sitt swooosch, försöker jag ändå sätta ner foten. Pappersstad, vad tusan är det? Inledningsvis Margos uppfattning om Orlando.

För att allt är falskt och bräckligt.

Men nu är natten är över. Och Margo är borta. Hennes föräldrar: ”Hon gör så där. Vi tänker inte stressa runt och leta efter henne när hon är så besvärligt”. Polisen: ”Hon är 18 år, och vår erfarenhet är att hon snart dyker upp igen”. Ok. I en bisats får Q veta att när Margo försvinner ger hon ledtrådar för att bli hittad. Hon vill bli hittad! Och ! ska hitta henne. Knäcka de där diffusa ledtrådar. Som att försöka förstå vad understrykningarna i Walt Whitmans dikt kan innebära.

Och jag. AHA!  I dikten Leaves of Grass står det hela tiden Vill du träffa mig igen, titta då under dina skosulor och jag tänker: men Q, kolla under skorna, kolla under skorna! Det gör han inte, och det var väl bra eftersom det inte spelar någon roll (alternativt så fattar jag inte budskapet). Jakten (eller det något i  tiden utdragna letandet) efter Margo, är också spännande som gåtor kan vara. Vem är Margo och vad betyder alla de där spåren efter henne?  Pappersstäder blir nu något helt annat.

Jag gillar Q mycket. En sån där vanlig kille. Hans föräldrar är engagerade och intresserade. Psykologer är de, väldigt rolig detalj förresten. Till sist kommer stunden då Q begriper var Margo kan vara. Det är den sista och lysande förklaringen till vad pappersstäder kan vara. Under några (många!) extremt sega boksidor beskrivs det sista letandet. Jag spoilar inte upplösningen här. Läser runt på bloggarna och ser attt nästan alla gillar slutet. Men inte jag. Säger bara att: eeeh, jaha? Sammanfattningsvis: Stora delar bra bok. Men letar man en lika berörande som The fault in our stars, som ju fick bokbloggarnas litteraturpris,  då ska man nog läsa något annat.

Pappersstäder. John Green. Utgiven 2008. På svenska av Bonnier Carlsen 2014.

– – – –

Bloggyn är en del av bloggstafetten hos Bonnier Carlsen. Nästa blogg i raden är kattugglan.