Jag vill bara tipsa er som inte lyssnat på författaren Karl Ove Knausgårds sommarprat att göra det. Precis som i hans texter ger Knausgård även i sitt radioprogram oss tid för egna tankar. Nästan meditativt, trots att ämnet är allvarlig, personligt och livsviktigt. Och det är just det där livsviktiga som känns hela vägen genom huden, köttet, in i hjärtat. Väldigt väl värd en lyssning, eller rent av två.
{ 0 comments }
Idag började science fiction-kongressen Eurocon 2011 i Kårhuset på KTH i Stockholm. Det är första gången Sverige får vara värdland för ett Eurocon, så det är en stor händelse för svenska sf-fans! Det var också mitt första Eurocon, och jag cyklade glad i hågen dit i dag, trots regn och krånglande cykelkedja.
Kongressen är tre dagar lång, med ett späckat program. Jag hade prickat för några favoriter och började med In the Beginning, en paneldiskussion om hur man bäst inleder en bok. “What is the difference between a good and a bad beginning in a fantastic story? What kind of beginning causes positive expectations and what kind discourages you from further reading? Examples? Is fantastic literature different from mainstream in this respect?”
Författarna Dan Hörning och Stefan Ingstrand berättade om sina bästa och sämsta första meningar, och det blev en intressant diskussion med publiken. Många höll med om att William Gibsons inledning till Neuromancer: “The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel” är en mening som försätter läsaren i rätt stämning omedelbart. Någon hade hört att en av Tysklands bestsellerförfattare alltid börjar sina manus med meningen “En man gick runt hörnet, iförd en grön hatt” (fast på tyska då) för att komma igång – sedan går han tillbaka och ändrar meningen, när allt annat är klart. Stefan Ingstrand förklarade att han aldrig har fått en första mening som inspiration från ovan, men att han däremot har lätt för att tänka ut bra slut. (Vilket verkar mer användbart egentligen, när man tänker efter.)
Nästa programpunkt var ännu en panel: What Science Fiction Novels are the Most Important and Influential of the Last Decade? med Jukka Halme, Kristina Hård, Marianna Leikomaa och Niels Dalgaard. Tyvärr blev jag inte så mycket klokare av diskussionen på scenen, deltagarna mumlade och pratade om så många olika författare, titlar och trender att det var svårt att hänga med. (För att vara helt ärlig var jag inte hundra procent koncentrerad, eftersom jag satt och funderade på varför science fiction-läsare ofta ogillar modern teknik. Man skulle kunna tro att en sån här kongress är lågbudget för att det inte finns så mycket pengar i branschen, men i själva verket tror jag att många av besökarna vill ha det så. Själv hade jag gärna sett att man använde åtminstone en projektor för lite bakgrundsfakta, inkommande tweets och sammanfattningar av det som sas på scenerna. Men istället blev det mummel och halvmörker. Håhå jaja.)
Sen var det dags för gruppdiskussion: Book Clubs and Book Circles. “How do you organize a book discussion? How do you choose what to read? What works and what doesn’t work? How often do you meet? How do you make the discussion work in the best way?” Jag berättade om Breakfast Book Club och hur jag var den enda sf-läsaren där, och alla kände stort medlidande med mig, fast sen pratade vi om att det faktiskt är roligt ibland att läsa böcker som man aldrig hade valt annars. Jag fick många bra tips på hur man kan lägga upp bokcirklandet. Bland annat var det flera som hade kombinerat att läsa en bok med att se filmen eller pjäsen som bygger på boken och diskutera även den, det lät kul! Kanske I, Robot kan vara något för BBC? 
Med undantag för öppningsceremonin var de här diskussionerna de enda jag hann med idag, för tyvärr sammanfaller Eurocon med att min familj flyttar på måndag och jag var helt enkelt tvungen att åka hem och packa kartonger. Därför missade jag bland annat ett seminarium om hur man undviker långa omständliga textsjok med bakgrundsinformation när man ska beskriva en helt främmande värld. Tydligen hade ett av tipsen från författarna varit att stoppa in texten mitt i en sexscen – på det sättet har läsaren lättare att ta till sig informationen!
I morgon åker jag dit igen, hoppas kunna rapportera i morgon kväll. Följ gärna taggen #eurocon2011 på Twitter, det är lättare att twittra än att blogga när man sitter hopklämd i halvmörkret.
PS Hanna Fahl skrev om Eurocon i DN i morse – typiskt nog tyckte många av deltagarna idag att hon hade fått allt om bakfoten för att hon beskrev det mer som en köpmässa än en litterär sammankomst. Men man kan inte göra alla nöjda hela tiden, särskilt inte sf-fans
{ 0 comments }
Det är härligt att se hur det bubblar ute hos förlagen just nu. Jag vet i alla fall tre förlag som har träffar på gång med läsare och som vill bjuda in bloggare att träffa förlag och författare. Det blir en spännande vår som vi ska skriva om!
I veckan var det premiär för Wahlström&Widstrands bokcirkel Prosa & marmelad, en bokcirkel med after noon tea. Man hade bjudit in ett gäng bokbloggare och andra som fick varsitt ex av boken Repetitionen av Eleanor Catton. En suggestiv och annorlunda roman som utspelar sig på en teaterskola där man inte riktigt vet vad som är pjäs eller vad som är verklighet. Målgruppen är alla som vill känna sig lite smarta, sa bokens redaktör som också var på plats.
Bokcirkeldiskussionerna blev spännande och trots att varken jag eller Johanna hade hunnit läsa boken så var det kul att lyssna och jag blev jättesugen på att läsa boken.Det var väl uppstyrt. Man hade till och med skickat ut diskussionsfrågor inför träffen. Många kommenterade spåket, detaljer och klockrena metaforer.
Först fick vi ett glas bubbel och mingla i förlagets foajé och möjlighet att snacka lite med de andra bloggarna. Fick ansikten på ett par som jag har i flödet, jättekul! Hej It’s a literary thing och hej Dagens bok och hej Nattens bibliotek, hej The Book Pond till exempel. Andra kända ansikten som var där var Bokbiten och En och annan bok.
Det hela avslutades med en överaskningsgäst, Claes de Fair som berättade om ångesten inför recensionsdagen och sin nya bok Alla lyckliga familjer liknar varandra. Han var mycket rolig och inspirerande att lyssna på. Han berättade t ex om kopplingen av titeln till Tolstojs Ana Karenina och att han efter lanseringen av boken fått minst tre ex av boken i present av olika människor.
Boken handlar om en överklassfamilj där alla är djupt olyckliga och om hur det blivit viktigare att framstå som framgångsrik och lycklig snarare än att vara det på riktigt. Recension av boken kommer snart för det här vill vi självklart hinna med och läsa.
Jag tycker det är fantastiskt kul att förlagen och övriga bokbranschen vaknat och börjat se bokbloggarna som en kraft att räkna med. Det verkar ändå som att det vi skriver når ut till en bred grupp läsare och förlagen har insett goodwillen i att hålla sig vän med oss! Ta bara bokmässan som exempel där Bokbloggarna får en unik ställning i år genom att vara ambassadörer för mässan. Det är en win-win för alla parter.
Dessutom väcker det här sättet att bjuda in bloggare till läslust för oss. Jag hade nog varken läst Repetitionen eller Alla lyckliga familjer... om det inte vore för den här kvällen hos W&W. Nu blev jag jättesugen på båda. Tyvärr är det så att genom att skicka recensionsex med ett säljpapper till oss gör att det mesta hamnar oläst. I alla fall hos mig. Eftersom vi inte får betalt för att skriva Breakfast Book Club utan gör det här av lust och intresse och vi har familjer, heltidsjobb och andra åttagande, så läser vi också bara det som vi verkligen vill läsa.
En tidnings kulturredaktion kan recensera och välja på ett annat sätt eftersom deras skribenter gör detta på arbetstid och man kan också hålla en viss bredd. Jag vet att Bokhora också skrivit om det här för ett tag sen.
Det visar att vi ligger helt rätt i tiden. Bokcirklar och träffar IRL är det nya svarta!
Här är lite bilder tagna av Leo Ahlgren på Skugge&co som arrangerade tillställningen.
Andra bloggare på plats var: Dilemma, Bokhyllan, Boktokig, Sladdertackans bokhörna med flera.
{ 0 comments }
Inom barn och ungdomslitteratur är böcker som utspelar sig på internatskolor så vanliga att de kan betecknas som en egen litterär genre. Men även vuxna fascineras av stilarten. Det har till och med skrivits avhandlingar i ämnet. Genren har i bloggkretsar fått namnet akaporr efter att de utspelar sig i akademiska miljöer. Typiska böcker är Curtis Sittenfelds I en klass för sig eller Den hemliga historien av Donna Tarrt.
Nu bjuder Breakfast Book Club och Enbokcirkelföralla in till en brunchträff där vi diskuterar akaporr och äter av Långbro Värdshus goda brunch.
Vi uppmanar alla att läsa Agnes Hellströms Ränderna går aldrig ur innan, en svensk akaporrbok som kom ut 2009. Vi diskuterar boken och varför är genren så spännande? Vad är det som tilltalar oss så? Vilka är våra favoriter?
VAR: Långbro Värdshus, Fruängen, Stockholm
NÄR: 27 mars kl 11.30.
Anmälan till petra@picha.se. Antalet platser är begränsat och först till kvarn gäller.
Brunchen på Långbro värdshus kostar 275 och innehåller allt från sillar, lax, ceasarsallad, kallskuret samt varmt såsom omelett, äggröra, lammkorv, revben, kycklingklubbor, pannkakor, soppa m.m till , ostar, småkakor, frukt och dessert. Kaffe och te ingår – annan dryck tillkommer.
Mer aka-porrlitteratur:
Curtis Sittenfeld – I en klass för sig
Donna Tarrt – Den hemliga historien
Jean Webster – Pappa Långben
Jean Webster – Patty
Agnes Hellström – Ränderna går aldrig ur
Carol Goodman – De döda språkens sjö
Jan Guillou – Ondskan
Amanda Hellberg – Döden på en blek häst
Ronna Jaffe – Klassträffen
Marisha Pessl – Fördjupade studier i katastroffysik
Matthew Pearl – Danteklubben
Om Ränderna går aldrig ur har det skrivits så här:
Ränderna går aldrig ur är en stark utvecklingsroman som vill nyansera bilden av överklassens och internatskolans slutna värld. Agnes Hellström vill med sin roman visa att alla människor oavsett bakgrund, innerst inne är väldigt lika. Alla drivs vi av en önskan att vara del av något och av rädslan att stå utanför.
“Hennes porträtt av Sigtuna internatskolas dubbelmoral är inte vackert, men inte heller pennalistiskt blåslaget som Guillous. … tillräcklig kittelpotential här för att Agnes Hellström ska kunna göra sig ett namn.”
Arbetarbladet.
{ 0 comments }
I dagen kulturbilaga till dagstidningen Clarín rekommenderas Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger. I översättning
har romanen fått titeln Astrid y Veronika, precis som i den engelska översättningen där den heter Astrid and Veronika. Nu har jag ännu inte läst den, men tycker ändå att det är synd att originaltiteln är helt försvunnen i båda översättningarna. Jaja, vi får se om Olsson kan komma att hamna på samma välpromote’ade bokbord som bl aÅsa Larsson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Åke Edwardson gör hos de argentinska bokhandlarna.
Och kul om detta innebär att argentinarna börjar förknippa svensk litteratur med annat än kriminalromaner.
{ 0 comments }
En lärobok i hur det är att komma ut som journalistpraktikant, så kan man beskriva Carin Hjulströms bok Finns inte på kartan som handlar om journaliststudenten Frida som hamnar på en lokalredaktion mitt i Småland utan ordentliga instruktioner eller ens en vettig handledare. Exakt så kan det faktiskt gå till. Boken är engagerande och väldigt verklighetstrogen.och har ett bra driv men blir kanske lite för mycket. Det känns som författaren försöker få med alla aspekter av journalistyrket som finns och alla journalistutbildningar borde uppmuntra sina elever att läsa den för att se lite vad för verklighet de hamnar i.
Har precis läst ut uppföljaren Hitta vilse
. Frida är nu klar med skolan och letar jobb. Hon får drömjobbet på kvällstidningen men på grund av sparpaket tvingas hon lika snabbt sluta och måste söka andra vägar till försörjning.
Samma känsla av skolboksexempel finns med här. Här tas gränserna mellan information och journalistik upp, frilansens dilemma, etiken men också en rad andra bihistorier. Det blir rörigt och spretigt när Carin Hjulström dessutom försöker få in investeringsproblematik, frånvarande pappor, döende pappor, lägenhetsaffärer, dejtingsajter och dejtande, chefer som blir utbytta, en dansskola, städjobb vid sidan av, resor till Spanien, vikariesvängen, ett bröllop med mera med mera.
Boken hade definitivt vunnit på att några handlingar strykits men jag gillar ändå att den är verklighetstrogen journalistisk arbetsmiljö och tar upp viktiga frågor.
{ 0 comments }
Igår såg jag en fantastiskt dokumentär om Patti Smith, gjort av Steven Sebring. Dream of life följer Smiths liv genom privata
filmklipp, intervjuer, videos, möten med familj och många av de litterära referenser som legat som grund för hennes långa konstnärskap. Filmen är oerhört välgjord och supersuperfin. Patti Smith är hela tiden med i “nutid” (2008) och ger oss bakgrund till alla inblickar från ”förr” som vävs in bland vackra bilder och poetiska brandtal om världen vi lever i.
Verkligen hörni, se den!
{ 0 comments }
För ganska länge sedan nu fick vi en fin utmärkelse av Böcker böcker böcker. Det innebar att vi skulle lista tre favoritförfattare och rekommendera en bok av varje. Eftersom vi är två stycken här på Breakfast Book Club, som dessutom läser olika typer av böcker har vi enats om en författare, och sedan valt en var.
Det gemensamma valet: Joyce Carol Oates är en av de författare vi båda läser och gillar. Oates som är en av världens mest produktiva författare lockar med sina relationsuppbyggnader och samtidsbeskrivningar. Vi enas om att rekommendera Blonde (2001). Oates berättelse om Marilyn Monroe är liksom allt hon skrivit, mycket dokumentärt i känslan, men nu på ett mer uppenbart sätt eftersom personen faktiskt existerat på riktigt. Försiktigt öppnas dörren till Monroes liv, från barnsben, då hon var Norma Jean, genom drömmar, tankar, förhoppningar, tonår, relationer; Hela förvandlingen till världens egna blondin, den ensammaste av dem alla. Allt är beskrivet med stor närhet och detaljrikedom, klart underbyggd av många timmars reseach, men utan att för den skull utge sig för att vara biografisk alls. Och kanske är det där vi har kärnan till romanens storhet, Oates mod att beskriva en av vår tids största fenomen, och göra henne till människa.
Petras val: En av mina favoritförfattare är Sparkle Hayter. Fantastist namn eller hur? Hon har skrivit de underbara böckerna om Robin Hudson som jag skrivit om förrut. Robin jobbar som tv-journalist på ett program som kan liknas vid TV3:s Insider. Hon har en helt galen chef och tvingas hela tiden in i omöjliga uppdrag och ska lösa fall på de mest kontroversiella sätt som dolda kameror och wallraffning. De är superbra och jätteroliga och inte alls några tråkiga mossiga deckare utan man garvar hela tiden. Tre av hennes böcker är översatta till svenska: Hårda bullar, Snälla flickor och Riktiga karlar.
Johannas val: Jäkligt svårt faktiskt, men jag väljer ändå att lyfta fram Joan Didion än en gång. Inte för att hon egentligen behöver det, utan för att jag vill. Denna nordamerikanska sanningssägare som i essä efter essä, reportage, efter reportage beskriver hur hon ser samhället utvecklas, avvecklas eller rent av stå helt still. Med skönlitterärt språk lockar hon läsaren att fara med på äventyr i verkligheten, som tydligt är alltid överträffar dikten. På svenska ( det finns ett flertal magnifika samlingar på engelska för den som får mersmak) finns strålande samlingen Att lära sig själv att leva, kanske så långt ifrån en klassisk självhjälpsbok man kan komma. Hjälper, det gör den dock, i princip mot allt.
{ 0 comments }
Som en del av er säkert vet vid det här laget närmast avgudar jag Joan Didion. Härom dagen var det en liten, men fin intervju med henne om de nya medierna, på bloggen A guest of a guest. Bland annat säger Didion:
Well, I don’t really understand blogging. It seems like writing, except quicker. I mean, I’m not actually looking for that instant feedback.
[...]
It makes me uncomfortable. It’s an entirely different impulse, I guess. It’s like talking.
{ 0 comments }
Funderar lite över hur mycket författare och andra kulturpersonligheter, musiker, skådisar etc får höra att det dom gör är bra. Med braksuccéer bakom sig kan man ju tänka sig att det är något som de får höra så många gånger att de blir blasé.
Särskilt en sån som Erica Jong tänker jag som förändrat kvinnors liv i över 30 år. Men när jag efter att hon signerat två av mina böcker sa till henne något i stil med “thank you, you’ve been a great inspiration” så såg hon så liten och förvånad och uppriktigt glad ut och tackade så hjärtligt att jag blev helt ställd. Jag menar, talar inte folk om detta för henne en gång i timman. Särskilt på ett sånt ställe som Bokmässan?
För några veckor sen fick jag min bok signerad av Elizabeth Gilbert. En annan kvinna som verkligen förändrade mitt liv, på sätt och vis.
Jag sa till henne: “Thank you, I’ve red both your books and they changed my life”.
“Oh really?”, sa Elizabeth Gilbert och såg helt förskräckt ut och jag svarade snabbt, “well, they changed my way of thinking and I want to thank you for that”. Och Elizabeth Gilbert sprack upp i ett stort leende och svarade “Oh, thank YOU” och jag gick därifrån med en varm känsla i magen.
Där sitter hon på en PR-turné och gör inget än att prata om sina succé-böcker och hur uppskattad hon är och hur hon blivit kallad guru för kvinnor över hela världen.
Det fanns något gemensamt över de bådas reaktioner som nu har fått mig att bestämma att jag alltid ska tala om för människor om jag tycker att de gör något som jag tycker är bra. Jag tror kanske inte att det är så vanligt som man tror. Det är en sak att bli hyllad på topplistor, i intervjusammanhang, på scen med distans från läsarna eller lyssnarna men de där ögonblicken då någon tittar en i ögonen och uttrycker sitt gillande kanske är ovanligt. Har ni några erfarenheter av det här? Eller är det så att dom bara spelar teater för att göra oss glada!
{ 6 comments }
