Jag vill bara tipsa er som inte lyssnat på författaren Karl Ove Knausgårds sommarprat att göra det. Precis som i hans texter ger Knausgård även i sitt radioprogram oss tid för egna tankar. Nästan meditativt, trots att ämnet är allvarlig, personligt och livsviktigt. Och det är just det där livsviktiga som känns hela vägen genom huden, köttet, in i hjärtat. Väldigt väl värd en lyssning, eller rent av två.
I dagen kulturbilaga till dagstidningen Clarín rekommenderas Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger. I översättning
har romanen fått titeln Astrid y Veronika, precis som i den engelska översättningen där den heter Astrid and Veronika. Nu har jag ännu inte läst den, men tycker ändå att det är synd att originaltiteln är helt försvunnen i båda översättningarna. Jaja, vi får se om Olsson kan komma att hamna på samma välpromote’ade bokbord som bl aÅsa Larsson, Henning Mankell, Stieg Larsson och Åke Edwardson gör hos de argentinska bokhandlarna.
Och kul om detta innebär att argentinarna börjar förknippa svensk litteratur med annat än kriminalromaner.
En lärobok i hur det är att komma ut som journalistpraktikant, så kan man beskriva Carin Hjulströms bok Finns inte på kartan som handlar om journaliststudenten Frida som hamnar på en lokalredaktion mitt i Småland utan ordentliga instruktioner eller ens en vettig handledare. Exakt så kan det faktiskt gå till. Boken är engagerande och väldigt verklighetstrogen.och har ett bra driv men blir kanske lite för mycket. Det känns som författaren försöker få med alla aspekter av journalistyrket som finns och alla journalistutbildningar borde uppmuntra sina elever att läsa den för att se lite vad för verklighet de hamnar i.
Har precis läst ut uppföljaren Hitta vilse
. Frida är nu klar med skolan och letar jobb. Hon får drömjobbet på kvällstidningen men på grund av sparpaket tvingas hon lika snabbt sluta och måste söka andra vägar till försörjning.
Samma känsla av skolboksexempel finns med här. Här tas gränserna mellan information och journalistik upp, frilansens dilemma, etiken men också en rad andra bihistorier. Det blir rörigt och spretigt när Carin Hjulström dessutom försöker få in investeringsproblematik, frånvarande pappor, döende pappor, lägenhetsaffärer, dejtingsajter och dejtande, chefer som blir utbytta, en dansskola, städjobb vid sidan av, resor till Spanien, vikariesvängen, ett bröllop med mera med mera.
Boken hade definitivt vunnit på att några handlingar strykits men jag gillar ändå att den är verklighetstrogen journalistisk arbetsmiljö och tar upp viktiga frågor.
Det är något oemotståndligt med essäer. Kanske är det kärnfullheten. Som tidsdokument kan formen överträffa allt, öppet subjektiv men ändå beskrivande “sanningen”, en kombination som är spännande i sig. Och så är de korta, lätta att läsa, lägga ner, tänka på och sedan läsa om.
Min absoluta favoritessäist är Joan Didion, som är knivskarp i sina beskrivningar av perifera detaljer. Vi är hennes förtroliga som hon viskar till medan hon står i vardagsrummet hos LSD-trippade sk Diggers på Haight Street i San Fransisco. Vi står tysta bredvid och häpnar över att vi verkligen är där. På riktigt. Vi trängs med henne i sängen långa meningslösa dagar, fulla av sorg och längtan. Tillsammans väntar vi på att något i oss ska brista, gå sönder, lämna livet i den klump av gemensamma kroppar vi nu blivit. Som bästisar.
Truman Capote är en annan av mina favoriter. På ett helt annat sätt än Didion beskriver han med sitt så säregna sätt känslan i ett rum, som visar sig vara staden, kanske till och med världen. Hans ego är för stort för att ta oss med som vänner, vi får inte plats. Nog väl berättar han ändå om konversationerna runt bordet på the Four Seasons, Mae West ska hyllas, och folk talar i mun på varandra medan isen klirrar i drinkglasen. Han kan helt enkelt inte låta bli att snacka, hans mun är ständigt igång, överdriver och förlöjligar. Men så blir det dagen efter och nerverna kräver lugn. Han uttalar det inte, men han är nöjd över att vi fortfarande är kvar ,också vi i sviterna av den hårda natten som var och historierna vi fick ta del av.
En jury på sex barn i åldern 9-12 år utnämnde Lin Hallberg till vinnare av nyinstiftade Barnens romanpris. Priset får Hallberg för sin bok Adzerk – den vita hingsten. Sveriges Radio är initiativtagare till Barnens romanpris och vinnaren får 30 000 kronor.
Ja, bilden talar för sig själv. Även i Argentina är folk galna i Larssons millenniumböcker. Här är veckans försäljningslista publicerad i tidningen la Nacion. Och visst, nu trängs de nästan på bokborden, de svenska deckarna. Bara härom dagen gick jag förbi en vinglig bokhög av Åsa Larssons Det blod som spillts i entrén till en av de mer fashionabla butikerna. Bredvid stod Maradonas helfigur i kartong, boken om fotbolls-VM är på G.
På högstadiet hade jag en fantastiskt lärare som verkligen såg mina kvaliteter bakom allt rastlöst tjatter. Hon gav mig uppgifter som hon visste att jag skulle lära mig mer av än de traditionella, och då och då kom hon med böcker hon trodde att jag skulle gilla. En av dem var en reportagebok av världsreportern
Barbro “Bang” Alving.
Jag minns faktiskt inte vad den hette, men jag minns tydligt hur pirrig och inspirerad jag blev när jag läste den.
När jag nu, sexton år senare, snubblade över Ruffa Alvings bok om sin mamma Barbro, kunde jag inte låta bli att köpa den. Och precis som den jag en gång läste, ger denna mig en ny knuff i baken att ta tag i saker jag bara snackar om.
Ruffa inleder med att ge läsaren en personlig och för mig ny bild av människan Barbro Alving. Hon låter oss ta del av Bangs dagboksanteckningar från då hon ännu inte var Bang, utan Barbro nitton år och nybliven student 1928. Vi får följa henne brevledes under problematiska resor till bland annat Nordpolen, Kina och Ryssland, besöka OS i Berlin och uppleva hur det kändes att vara den enda nordiska personen att rapportera från Hiroshima. Hur hon tänkte, kände och kämpade mot orättvisor och respektlöshet i världen är starkt påtaglig i såväl brev, dagboksanteckningar och i de kommentarer Ruffa Alving har skrivit i anslutning till de personliga material vi får ta del av.
Visste ni till exempel att hon satt i fängelse för sin samhällskamps skull? Jo, så var det, och många är de strider hon tog, väldigt många.
För alla som är en gnutta intresserade av journalistik, äventyr, samhällskamp eller människoöden utöver de vanliga, unna er lite Bang om Bang.