Författare

Ser Erica Jong som är helt ljuvlig på Skavlan. Skavlan ställer bara de mest märkliga frågor. I samtalet finns också Robert Aschberg och Mona Sahlin. Båda männen blir helt nervösa av Erica Jongs självklara sätt att ta plats och så fort diskussionen tenderar ett visst allvar så måste de skojja bort det. Pinsamt.

Därför är det intressant att Erica Jong i samma stund tar upp och menar att det finns en slags dold sexism. Frigjorda kvinnor i kulturen måste dö (Madame Bovary, Fröken Julie etc). Och så drar hon ett modernt exempel, att den mest promiskuösa i Sex and the city får bröstcancer. Det finns ett undermedvetet straffande av sexuella kvinnor fortfarande.

Jag vill verkligen se hennes seminarium imorgon på bokmässan men jag står i montern just precis då. Undrar med vad jag kan muta mina kollegor att ta mitt pass!

{ 0 comments }

Breakfast Book Club har premiärcirklat på annan ort, Göteborg och Bokmässan. Vi träffades på Drivhuset som lånade ut lokal och stod för kaffet och vi fick besök av Morgan Larsson som skrivit Radhusdisco. Alla var rörande eniga om att det är en mycket varm och härlig barndomsskildring som alla kunde känna igen sig i oavsett generation. Dock är det också en härlig beskrivning över stämningar, trender och tendenser på 80-talet.
Bara all nostalgi kring movieboxar, radhusdiscon, hångel, hierarkier, tonårsfylla och bara känslan av att alltid gå runt med en oro i kroppen är ren njutning för oss 70-talister.

Morgan Larsson var med på träffen berättade hur han i princip skrev klart hela boken innan han vågade låta någon läsa, hur läskigt det är när mormor och mamma ska läsa ens hela barndomsskildring och beskrivningar av pubertet etc och också om hans kärlek till att skriva.

Ett finfint och nära morgonmöte. Fler bilder finns här till höger eller här.

{ 0 comments }

Audrey Niffenegger Foto: Petra Jankov Picha

I våras besökte Audrey Niffenegger Sverige för att marknadsföra sin nya bok Her fearful symmetry, eller på svenska Själens osaliga längtan, uppföljaren till den fantastiska succén Tidsresenärens hustru som har översatts till hur många språk som helst, filmatiserats med mera. Vi fick en chans att träffa henne en solig morgon på hennes hotell där vårt samtal kom att handla om varför det övernaturliga blivit hennes plattform för skrivande och vilken betydelse en plats kan ha för historien.

Själens osaliga längtan (som är en usel titel på svenska faktiskt Her fearful symmetry är bättre), handlar om tvillingarna Julia och Valentina som ärver sin mors tvillingsysters lägenhet i London och flyttar dit på ett år från USA. De är identiska tvillingar men totalt diametralt symetriska ansikten. Efter ett tag upptäcker de att mammans syster inte har lämnat lägenheten utan hennes ande finns kvar. De börjar utforska andevärlden vilket leder till oanade konsekvenser.

Hur ska vi övertyga våra bokklubbsmedlemmar att läsa hennes bok frågar jag henne. På första frukostträffen svarade majoriteten att de bara gillar realistiska böcker och Själens osaliga längtan leker med det övernaturliga.
- I mina böcker är mina spöken lika realistisk som vanliga människor. Du måste skapa karaktärer som är möjliga och som vi tror på och det gör man genom att ge dem riktiga mänskliga egenskaper. Att använda spöken och övernaturliga inslag gör att man kan tänka och fundera över världen på ett annat sätt.

Varför döden?
- Vi vet inte något om den. Människor med näradöden-uppelvelser kommer tillbaka och säger att det var så fantastiskt. Jag ville inte stanna där. För mig är det fascinerande för att vi inte har någon kunskap om vad som händer efter döden. Döden är oåterkallelig.

Audrey Niffenegger fortsätter med att berätta om hur den amerikanska kulturen har en sån begränsad relation med det förflutna, trots att det mesta i film- och populärkulturväg från USA handlar dom döden på sätt och vis med alla tv-deckare, skjutande och dödande i filmer etc.

Highgate Cemetary Foto: Petra Jankov Picha

Hur stor betydelse har det att boken utspelar sig just vid Highgate Cemetary i London?
- I början tänkte jag att det kunde ha blivit vilken kyrkogård som helst. Jag funderade på att använda mig av Graceland i Chicago (inte att förväxla med Elvis Presleys hem) men jag hade redan varit på Highgate och visste att den bara var öppen vissa tider för allmänheten och att den styrdes av gäng vänner och jag ville att en av karaktärerna i boken skulle vara guide där.

Audrey Niffenegger praktiserade och följde människorna bakom Highgate Cemetary som research inför boken och guidade också själv på kyrkogården.
- T ex hade jag inte kunnat förlägga handlingen i Paris. Jag talar inte franska och varje gång känner jag mig som en idiot där.

Andra delar av boken utspelar sig i Chicago liksom även Tidsresenärens hustru gör. Vad betyder Chicago för henne?
– Chicago är ordning och reda. Stadens motto är ”The city that works”. Det här blir en konstrast till det extraordinära som utspelar sig i mina böcker.

Och samtidigt även i andra böcker och filmer som Revolutionary road och Good Will Hunting?
- Jo, Chicago får ofta den rollen av att vara det normala. På kusterna i USA händer det spännande saker, det görs filmer, saker exploderar, bohemer lever i New York, Regeringen finns där men i mitten får vi bara saker gjorda och är ordningsamma. Många polisserier utspelar sig också ofta i Chicago.

Och boken då?
Jo, den är svår att släppa ifrån sig och även för en ovan läsare av övernaturligheter som jag är så fastar jag direkt och sträckläser i princip hela. Att den utspelar sig vid Highgate Cemetary är bara en bonus för en gravespotter som jag. Har nämligen varit där och sett den fantastiska kyrkogården med egna ögon. Det går inte att avslöja för mycket av handlingen utan att också avslöja spoilers så läs den

{ 2 comments }


Paret Kepler var så otroligt fina och inspirerande på Yourlifekvällen i veckan. De avbryter varandra, fyller i varandras meningar och verkar helt nykära efter arton år tillsammans.

De avslöjar faktiskt att förhållandet fått en nykick efter att de börjat skriva tillsammans som Lars Kepler och skämtar om att de ska skriva en bok om relationer och parterapi som ska heta “Skaffa er en pseudonym”.

Alexander Ahndhoril och Alexandra Coeljo Ahndoril har försökt skriva romaner tillsammans förrut men aldrig lyckats. Det var när dom bestämde sig för att bli någon annan som de först lyckades. Lars Kepler hette egentligen Lotta Kepler från början men det var inte förrän de bytte kön och namn som det lossnade ordentligt.

Nu är dom aktuella med andra boken som Lars Kepler, Paganinikontraktet, som min bloggkollega Johanna läst och tyckte var sådär. Jag, som tyckte Hypnotisören var sådär också, kommer nog inte läsa så mycket mer av paret Kepler men tycker de känns oerhört inspirerande som författarpar.

Och faktiskt, ibland kändes de nästan generade över deras framgångar som Lars Kepler. Det faktum att de båda har individuella författarkarriärer som på varsitt håll inte varit lika framgångsrika men kanske betraktade som mer “fina författare” verkade störa dem lite grann. Lite som om de måste ursäkta sig med översvallande kommentarer om hur mycket det betyder för dom att de blir lästa av en stor massa.

Ekonomiskt kunde de inte sticka under stol med att det blivit lättare för dom efter framgångarna. Framförallt berättade Alexandra Coelho Ahndoril att det gett henne möjlighet att leva ut som jul-älskare och att julen börjar efter 7 oktober hemma hos familjen Ahndoril!

{ 1 comment }

Nu kan du också se YourLifes event med Elizabeth Gilbert ikväll. YourLife livesänder hela kvällen. Kolla in det här.

{ 0 comments }

Kort och gott

by Johanna Broman on 2010/08/31

in övrigt

Det är något oemotståndligt med essäer. Kanske är det kärnfullheten. Som tidsdokument kan formen överträffa allt, öppet subjektiv men ändå beskrivande “sanningen”, en kombination  som är spännande i sig. Och så är de korta, lätta att läsa, lägga ner, tänka på och sedan läsa om.

Min absoluta favoritessäist är Joan Didion, som är knivskarp i sina beskrivningar av perifera detaljer. Vi är hennes förtroliga som hon viskar till medan hon står i vardagsrummet hos LSD-trippade sk Diggers på Haight Street i San Fransisco. Vi står tysta bredvid och häpnar över att vi verkligen är där. På riktigt.  Vi trängs med henne i sängen långa meningslösa dagar, fulla av sorg och längtan. Tillsammans väntar vi på att något i oss ska brista, gå sönder, lämna livet i den klump av gemensamma kroppar vi nu blivit. Som bästisar.

Truman Capote är en annan av mina favoriter. På ett helt annat sätt än Didion beskriver han med sitt så säregna sätt känslan i ett rum, som visar sig vara staden, kanske till och med världen. Hans ego är för stort för att ta oss med som vänner, vi får inte plats. Nog väl berättar han ändå om konversationerna runt bordet på the Four Seasons, Mae West ska hyllas, och folk talar i mun på varandra medan isen klirrar i drinkglasen. Han kan helt enkelt inte låta bli att snacka, hans mun är ständigt igång, överdriver och förlöjligar. Men så blir det dagen efter och nerverna kräver lugn. Han uttalar det inte, men han är nöjd över att vi fortfarande är kvar ,också vi i sviterna av den hårda natten som var och historierna vi fick ta del av.

{ 0 comments }

Vet ni att författaren Daniel Åberg har stått timtals i sitt källarförråd, isolerat med mattor på väggarna, och läst in hela sin bok Vi har redan sagt hejdå till ljudbok. Jag är imponerad. Vilket flit.

Det hela har tagit lång tid men nu är den äntligen klar och finns att ladda ner eller lyssna på gratis på Daniels hemsida. Kolla här.

{ 0 comments }

En jury på sex barn i åldern 9-12 år utnämnde Lin Hallberg till vinnare av  nyinstiftade Barnens romanpris. Priset får Hallberg för sin bok Adzerk – den vita hingsten. Sveriges Radio är initiativtagare till Barnens romanpris och vinnaren får 30 000 kronor.

{ 2 comments }

Ja, bilden talar för sig själv. Även i Argentina är folk galna i Larssons millenniumböcker. Här är veckans försäljningslista publicerad i tidningen la Nacion. Och visst, nu trängs de nästan på bokborden, de svenska deckarna. Bara härom dagen gick jag förbi en vinglig bokhög av Åsa Larssons Det blod som spillts i entrén till en av de mer fashionabla butikerna. Bredvid stod Maradonas helfigur i kartong, boken om fotbolls-VM är på G.

{ 0 comments }

På högstadiet hade jag en fantastiskt lärare som verkligen såg mina kvaliteter bakom allt rastlöst tjatter.  Hon gav mig uppgifter som hon visste att jag skulle lära mig mer av än de traditionella, och då och då kom hon med böcker hon trodde att jag skulle gilla. En av dem var en reportagebok av världsreportern Barbro “Bang” Alving.
Jag minns faktiskt inte vad den hette, men jag minns tydligt hur pirrig och inspirerad jag blev när jag läste den.
När jag nu, sexton år senare, snubblade över Ruffa Alvings bok om sin mamma Barbro, kunde jag inte låta bli att köpa den. Och precis som den jag en gång läste, ger denna mig en ny knuff i baken att ta tag i saker jag bara snackar om.
Ruffa inleder med att ge läsaren en personlig och för mig ny bild av människan Barbro Alving. Hon låter oss  ta del av Bangs dagboksanteckningar från då hon ännu inte var Bang, utan Barbro nitton år och nybliven student 1928. Vi får följa henne brevledes under problematiska resor till bland annat Nordpolen, Kina och Ryssland, besöka OS i Berlin och uppleva hur det kändes att vara den enda nordiska personen att rapportera från Hiroshima. Hur hon tänkte, kände och kämpade mot orättvisor och respektlöshet  i världen är starkt påtaglig i såväl brev, dagboksanteckningar och i de kommentarer Ruffa Alving har skrivit i anslutning till de personliga material vi får ta del av.
Visste ni till exempel att hon satt i fängelse för sin samhällskamps skull? Jo, så var det, och många är de strider hon tog, väldigt många.
För alla som är en gnutta intresserade av journalistik, äventyr, samhällskamp eller människoöden utöver de vanliga, unna er lite Bang om Bang.

{ 0 comments }