En sista semester

1933 fanns det omkring 175 campingplatser i Sverige. Enkla ställen där man kunde slå ner sina tältpinnar och vara ute i friska luften. När semesterlagen om 2 veckors semester kom några år senare ökade intresset rejält för att ta sig ut och campa, för att inte tala om när allt fler fick bil på 50-talet. Med bilen kom också husvagnen och tänk vilken komfort att ha sitt hem med sig utan att behöva rassla runt med pinnar och tältduk. Nu dominerar husbilen på sommarvägarna. Jag räknar 1 husvagn på 3 husbilar. Bara en iakttagelse alltså, ingen statistik.

Det finns tillfällen när jag kan se frihetskänslan i att sätta sig i en husbil och bara dra. Men jag ska erkänna att det är väldigt sällan. Trots det är det för husbilens skull som jag ville läsa En sista semester. Här är det två rutinerade husbilsåkare som gör en resa. Ella och John. För deras del är det betydligt mer laddat än att bara känna frihetskänslan. De är gamla numera, precis som deras saggiga farkost. John har demens men är ännu en god förare. Ella har en långtgående cancer och inte så lång tid kvar att leva. De plockar ihop sina saker och drar iväg. De vuxna barnen blir förstås galna.

Med sig har Ella alla de diabilder de samlat på sig under åren. De riggar upp den gamla projektorn och projicerar bilderna på husbilens vägg. Kväll efter kväll. När barnen var små, skolavslutningar, födelsedagar, semesterresor med goda vänner som numera är döda. De återser hela sitt liv därute om kvällarna.

Jag blir rörd av den här road trip-berättelsen, över diabilderna som blir ett återseende av det liv paret haft tillsammans, över Route 66, vägen de följer, som också är gammal och förbi. Det kunde vara sorgligt men det är det faktiskt inte. Det är rätt charmigt och stundtals roligt till och med. Och slutet är, hur ska jag säga, rimligt.

Även om jag inte övertygas av husbils-romantiken ens efter den här boken håller jag med Ella när hon säger:

”Det är det jag tycker om med att åka på semester”, säger jag och ser ut genom rutan på de brunaktiga tuvor som väser fläckvis invid vägkanten. […] Att allt saktar ner. Man får en massa upplevelser på kort tid. Man minns inte vilken dag det är. Tiden går långsammare, som i en dröm”

En sista semester. Michael Sadoorian. Utgiven 2009.  På svenska av HarperCollins Nordic 2017, översättning av Gunilla Mattsson

Händig man sökes av Jöns Hellsing

 Det är 80-tal och i Margaret Thatchers Storbritannien är arbetslösheten utbredd. Romanens hjälte John Bruford är både bostadslös och arbetslös när han får syn på en annons i The Sun; Händig man sökes.  Mot modest betalning och gratis boende ska ”den händige” renovera en fyrvaktarstuga på ön Isle of Dochas, (Hope Island), i Skottland. John som har författardrömmar ser sin chans, med lite tur kommer renoveringen vara lätt avklarad och han kan ägna sig åt sitt skrivande utan att behöva oroa sig för pengar. Med hjälp av förfalskade referenser får John jobbet och ger sig omedelbart av norrut i en stulen Volvo.

På den karga skotska ön lever Lady Anna Winsley, gift med öns ägare Lord Hector Winsley som till vardags är politiker i London. Deras äktenskap är barnlöst och i stort sett slut, Hector är dock inte villig att betala det underhåll som en skilsmässa skulle innebära utan har planer på att låta Anna falla offer för en olycka. Anna har också planer, men de går i en annan riktning. Hon ska förverkliga sina sexuella fantasier och hennes blickar faller snart på John.

Romanen är underhållande och skickligt uppbyggd med flera oväntade vändningar. Jag gillar miljöskildringarna framförallt när väder och vind smyger sig in i handlingen och blir som ytterligare en karaktär. Jag tror att romanen, som är den första i en serie på tre, kommer att bli populär. De ofta uppskattade underhållande ingredienserna finns, att det sedan antyds att vissa delar av boken är självupplevda tror jag går hem hos många läsare.

Fast – inom mig skaver något. Boken är välskriven utan tvekan, dock upplever jag att det finns något dåtida över skildringen. Jag tänker att det känns som om jag läst en roman skriven på 80-talet, en roman som inte riktigt klarat av tidens tand. Förvisso är handlingen förlagd till detta decennium, men jag kan inte komma ifrån att boken känns som en bedagad feelgood. Jag skulle kunna utveckla mitt resonemang, men om jag gör det spoilar jag för er som inte läst. Jag föreslår därför, (som alltid när jag inte gillar en bok), att ni struntar i mig, läser och bildar er en egen uppfattning.

Utgiven på HarperCollins Nordic 2017.

PS. Det här med att äga en ö är faktiskt möjligt, läs reportaget i DN om ön i Skottland som ägs av Jöns Hellsings familj och som inspirerat till boken.

De vackraste av Karin Slaugther

9789164099174[1]Klaustrofobisk och djupsvart thriller om en familj vars äldsta dotter varit spårlöst försvunnen i 25 år. Nu mördas den yngsta dottern Claires man och misstanken om att det kan finnas ett samband väcks då Claire hittar en kompromenterande fil på sin makes dator.

Jag är kluven till De vackraste. Den bottenlösa sorgen efter den försvunna dottern är skickligt skildrad, familjemedlemmarnas olika sätt att förhålla sig till sorgen och ovissheten likaså. Jag fäster mig vid mellandottern Lydias historia, men skildringarna av våld mot kvinnor blir aningen för magstarka för mig. De är naturligtvis skrivna för att väcka avsky hos läsaren, men enligt mitt förmenande saknar Slaugther den elegans som krävs för att kunna skriva om kvinnovåld på ett så detaljerat sätt.

Annars är boken en genuint läskig psykologisk thriller med kvinnliga hjältinnor. Under läsning en tidig sömnlös morgon kom jag på mig själv med att intensivt längta efter dagsljuset och fundera på om det egentligen inte var en skräckroman jag läste. Jag funderade också på om hennes efternamn ”Slaughter” kanske är en pseudonym?

Tro mig, De vackraste kommer att filmas om den inte redan är filmad förstås. Jag lyssnade till boken som är inläst av Lo Kauppi, en av mina favoritinläsare.

Översatt av Villemo Linngård Oksanen och utgiven av HarperCollins Nordic 2015. Ljudboken är producerad av Storyside.