Höstterminen rivstartades med bokfrukost om boken Dingo Dingo förra veckan. En bok som vi tidigare i sommar fick som ljudbok men som bara ett fåtal faktiskt lyssnade på. Några köpte boken, några lånade den på biblioteket. Själv läste jag den som e-bok.
Tyvärr var intresset för boken ganska svalt. Boken är totalt ospännande. Från början till slut är det en och samma linje och man förstår redan från början vartåt det bär hän. Vi vet att de kommer börja kramas och att de kommer komma till någon insikt. Storyn om den misshandlade mannen är det enda som griper tag lite. Det är fint skildrat om något man inte så ofta får läsa om.
Frukostklubben resonerade att författarna slarvar bort ett viktigt ämne, den ensamma och ledsna mannen som har svårt att uttrycka sina känslor. Det är en rätt allvarlig problematik som man istället för till ett jippo och lite förlöjligar. Varför? Vågade man inte skriva en allvarlig bok?
Dingo Dingo, Telegram bokförlag. Ljudbok från A nice noice.
Jag har som jag tidigare har skrivit lyssnat på Katarina Ewerlöfs inläsning av Högre än alla himlar. Och jag måste verkligen
erkänna- sällan har jag haft så lätt för att bege mig ut på promenad. Och långt har jag gått också, kanske inte lika fort som vanligt, men ändå. Romanen är verkligen som en tv-serie eller långfilm. Kompisgänget i början av 2000-talet, som driver åt olika håll, men älskar varandra för mycket för att ge upp varandra. Samtal om livet, världen och vardagen. Ibland känns det löjligt och tillgjort hur än den ena, än den andra, efter att ha umgåtts så tätt som de gör, måste fråga varandra saker som borde vara självklara. Det känns liksom som att de bästa vännerna egentligen är ytligt bekanta, och bara ihopsatta för att det ska vara ett intressant experiment för oss läsare. Och ibland blir är det riktigt intressant, ofta bara märkligt. I tre böcker ska vi få följa gänget, och hur negativ jag än låter nu kommer jag aldrig kunna hålla mig ifrån att läsa eller lyssna på de kommande två.
Jag tror att jag har fått mer ut av romanen för att ha lyssnat på den, istället för att läsa. Förmodligen för att Ewerlöf gör det briljant. För att glömma den dödstrista motionsslingan är den perfekt. Som att fördriva tiden med eftermiddagsrepriserna av Beverly Hills när man var sjuk och hemma från skolan på Högstadiet.
Blev plötsligt, på min lilla promenad, orolig att Katarina Ewerlöf ska ätas upp av ljudboksindustrin helt. För hur mycket jag än älskar hennes gestaltningar av varenda bok hon tar sig an, skulle det aldrig vara värt det om hon försvann som skådespelare. Och då får hon ändå inte några riktigt intressanta roller (tycker jag). Men OM hon skulle få det, skulle hon nog göra det bra.
..Fast, kanske inte, och då skulle hon kanske ha sitt allra mest upskattade gebit som ljudboksinläsare. Svårt det där.
Nåväl, just nu lyssnar jag på Louise Boije af Gennäs Högre än alla himlar.
Som älskare av både text och scenkonst är Radioteaterns spännande vårprogram som en dröm. Pia Gradvals dramatisering av Mig äger ingen (Åsa Linderborg) till exempel, med fantastiska Annika Hallin i en av rollerna.
Ja, jag lyssnar på ljudbok när jag promenerar, ni vet det nu, och kanske till och med önskar att jag någon enda gång ska låta bli att
ta upp det. Men nä, det går inte. Jag måste. Denna gång är det Strindbergs stjärna av Jan Wallentin (Albert Bonniers Förlag) jag måste prata lite om. Jag är SÅ besviken. Inläsningen av Johan Rabaeus funkar fint, men historien, nä, håller inte överhuvudtaget. Jag har kommit tio kapitel in i romanen och jag känner ingenting, har ingen lust att veta hur något går och blir allt slöare i stegen. Drivet är obefintligt. Karaktärerna är tråkigt uppdiktade och ännu en gång skildras allt utanför Stockholm som efterblivet. När ska vi sluta förlöljliga människor som bor utanför huvudstaden som handfallna och småpuckade? Ett så otroligt tröttsamt och förlegat grepp. Jag ska fortsätta lyssna, om den ger något i efterhand återkommer jag med recension. Men jag tvivlar.
Jag har haft Det fördolda som ljudbok när jag promenerat den senaste tiden. En deckare skriven av tv-seriemanusförfattarna
Hjort och Rosenfeldt, ljudboken inläst av skådespelaren Niklas Falk. Modern, helt ok trovärdig, skriven för att snabbt kunna bli film (påminner om Keplers två på det sättet) och inte så übertöntigt macho som svenska (och utländska) polisdeckare brukar vara. Den var väldigt bra att promenera till, spännande utan att vara övermatad med detaljer. Jag kunde lätt hamna på villospår i hjärnan, för att efter några sekunder enkelt ta plats i historien igen, utan att ha missat så mycket. Polisarbetet, politiken, samhället, personerna; allt kändes väldigt i tiden och jag kan mycket väl tänka mig att ha en uppföljare i lurarna. Falk får mer än gärna läsa även då.
Detta tjat, men jag måste. Nu släpper the Guardian julsagor som podcast, valda och lästa av brittiska författare. Jag älskar faktiskt hela grejen (som ni märker). Och julsagor också. Åh. Återkommer efter första med hyllning eller sågning.
Schemat är taget rakt av från sajten och berättelserna läggs ut klockan 07.00 svensk tid följande dagar.
Saturday 11 December: Philip Pullman reading The Beauties by Anton Chekhov
Sunday 12 December: William Boyd reading My Dream of Flying to Wake Island by JG Ballard
Monday 13 December: Anne Enright reading Fat by Raymond Carver
Tuesday 14 December: Colm Toibin reading Music at Annahullion by Eugene McCabe
Wednesday 15 December: Margaret Drabble reading The Doll’s House by Katherine Mansfield
Thursday 16 December: Jeanette Winterson reading The Night Driver by Italo Calvino
Friday 17 December: Rose Tremain reading Extra by Yiyun Li
Saturday 18 December: Julian Barnes reading Homage to Switzerland by Ernest Hemingway
Sunday 19 December: Tessa Hadley reading The Jungle by Elizabeth Bowen
Monday 20 December: Helen Dunmore reading My Oedipus Complex by Frank O’Connor
Tuesday 21 December: Ali Smith reading Conversation With My Father by Grace Paley
Wednesday 22 December: Helen Simpson reading The Kitchen Child by Angela Carter
Så här skriver The guardian idag:
Coming soon to iTunes and guardian.co.uk: The Guardian’s short stories podcast, in which leading authors – including Jonathan Franzen, Margaret Drabble, Julian Barnes and Helen Simpson – pick their favourite short story by another writer, from Raymond Carver to Angela Carter.
They talk to Lisa Allardice, editor of Guardian Review, about why they’ve chosen that particular story, and then read the story in full.
The series begins on 11 December 2010.
Jag har innan skrivit om Vanity Fairs liknande koncept, där författare läser delar av sina egna böcker, det här är ju nästan snäppet bättre. LÄNGTAR!
Idag börjar Sveriges Radio P1:s följetong av Robert Musils Mannen utan egenskaper (Der Mann ohne Eigenschaften). De tjugo avsnitten läses av skådespelaren Anders Ahlbom Rosendal, och finns att lyssna på när man vill på webben. Österrikiska Musil var på flykt under stora delar av sitt vuxna liv och dog 1942 i Schweiz. Där fann man tusentals sidor av en ofärdig fortsättning på Mannen utan egenskaper, som aldrig publicerats. Dock har det skrivits många avhandlingar om vad romanen egentligen säger om tiden och människan. Musils litteratur förbjöds av nazisterna, och idag ses han som en av de mest betydelsefulla författarna, relativt okänd för många.
Jag lyssnar nu på Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan när jag tar mina dagliga promenader. Och åh vad jag tycker om den. Hirdman läser själv historien om sin mormor, mamma och det olikfärgade Europa som familjen tagit sig igenom och präglats så av. Om det inte vore för att det redan är släktforskat på alla möjliga håll i min släkt skulle boken få mig att genast sätta tänderna i just det. Nu längtar jag istället till nästa promenad, till nästa stund med Hirdmans berättarsugna röst i lurarna.
