Dingo dingo

Höstterminen rivstartades med bokfrukost om boken Dingo Dingo förra veckan. En bok som vi tidigare i sommar fick som ljudbok men som bara ett fåtal faktiskt lyssnade på. Några köpte boken, några lånade den på biblioteket. Själv läste jag den som e-bok.

Tyvärr var intresset för boken ganska svalt. Boken är totalt ospännande. Från början till slut är det en och samma linje och man förstår redan från början vartåt det bär hän. Vi vet att de kommer börja kramas och att de kommer komma till någon insikt. Storyn om den misshandlade mannen är det enda som griper tag lite. Det är fint skildrat om något man inte så ofta får läsa om.

Frukostklubben resonerade att författarna slarvar bort ett viktigt ämne, den ensamma och ledsna mannen som har svårt att uttrycka sina känslor. Det är en rätt allvarlig problematik som man istället för till ett jippo och lite förlöjligar. Varför? Vågade man inte skriva en allvarlig bok?

Dingo Dingo, Telegram bokförlag. Ljudbok från A nice noice.

Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs

Jag har som jag tidigare har skrivit lyssnat på Katarina Ewerlöfs inläsning av Högre än alla himlar. Och jag måste verkligenerkänna- sällan har jag haft så lätt för att bege mig ut på promenad. Och långt har jag gått också, kanske inte lika fort som vanligt, men ändå. Romanen är verkligen som en tv-serie eller långfilm. Kompisgänget i början av 2000-talet, som driver åt olika håll, men älskar varandra för mycket för att ge upp varandra. Samtal om livet, världen och vardagen. Ibland känns det löjligt och tillgjort hur än den ena, än den andra, efter att ha umgåtts så tätt som de gör, måste fråga varandra saker som borde vara självklara. Det känns liksom som att de bästa vännerna egentligen är ytligt bekanta, och bara ihopsatta för att det ska vara ett intressant experiment för oss läsare. Och ibland blir är det riktigt intressant, ofta bara märkligt. I tre böcker ska vi få följa gänget, och hur negativ jag än låter nu kommer jag aldrig kunna hålla mig ifrån att läsa eller lyssna på de kommande två.

Jag tror att jag har fått mer ut av romanen för att ha lyssnat på den, istället för att läsa. Förmodligen för att Ewerlöf gör det briljant. För att glömma den dödstrista motionsslingan är den perfekt. Som att fördriva tiden med eftermiddagsrepriserna av  Beverly Hills när man var sjuk och hemma från skolan på Högstadiet.

I-landsoro

Blev plötsligt, på min lilla promenad, orolig att Katarina Ewerlöf ska ätas upp av ljudboksindustrin helt. För hur mycket jag än älskar hennes gestaltningar av varenda bok hon tar sig an, skulle det aldrig vara värt det om hon försvann som skådespelare. Och då får hon ändå inte några riktigt intressanta roller (tycker jag). Men OM hon skulle få det, skulle hon nog göra det bra.

..Fast, kanske inte, och då skulle hon kanske ha sitt allra mest upskattade gebit som ljudboksinläsare. Svårt det där.

Nåväl, just nu lyssnar jag på Louise Boije af Gennäs Högre än alla himlar.