Brev från Europa: Bryssel, Gent och Paris

Jag vill resa lätt. 10 dagar resa, men inte checka in något bagage. Ett litet urval kläder som kan tvättas i ett handfat. Ett block för de uppgifter jag ska genomföra. Inga böcker i pappersform, helst.  Då sätter ångesten in: Räcker det med att ta med bara läsplattan? Tänk om den går sönder! (Lugnande ord: det finns väldigt många ställen att handla böcker i Europa) Tänk om den går sönder på flygplanet! (Lugnande ord: du kan läsa tidningen, eller på mobilen).

Jag slutläser den Blå tråden på planet ner till Bryssel. Anne Tyler är en författare jag uppskattar mycket. Någon gång har jag försökt läsa hennes allra tidigaste böcker, men är det inte lite för ofta väl skruvade karaktärer och lite putslustigt? Men nu är det bara bra. En dramatisk vanlig vardag utan den dramaturgiska kurvan. Man läser på ändå. Här är det en familj i fokus, där den näst yngsta – men vuxna – sonen alltid tenderar att inte komma att inte vara tillgänglig. Hans frånvaro präglar de andra och när han kommer blir det stort hallå. Men berättelsen tar helt andra vägar, vi får kliva tillbaka i historien och får andra berättelser som kanske kan förklara varför en familj blir det den blir. Jag noterar att romanen har mycket dialog, är det därför det känns som jag är en del av den här familjen?

I Gent skiner solen nästan varje dag och jag hittar nya stråk och intressanta områden att besöka, Inte minst biblioteket det gamla och det nya, men det får bli en egen bloggy. Jag jobbar mycket och huvudet är upptaget av arbete. Läsningen får bli anpassad till det. En liten lättläst karamell om en biograf i Paris. DEN följer den dramaturgiska kurvan exakt. Förhoppningen är att boken ska ge mig några nya gator att besöka i Paris. Men så är det inte.

hostJag fortsätter med Jenny Colgans Det lilla bageriet vid strandpromenaden. Jag älskar Jenny Colgan. Stundtals också hennes böcker. Den här får mig att vilja flytta dit tidvattnet är avgörande och längtan efter lunnefåglar blir stark. Här är det Polly som, efter att hennes företag kraschat och relationen med pojkvännen likaså, flyttar ut till Cornwall någonstans för att slicka sina spår. Det visar sig att hon är helt grym på att baka. En rar bok, trots död och skilsmässor, tänker jag när jag lördagsledigt sitter i Jardin Luxembourg i strålande solsken. Allt ordnar sig.

Jag avslutar med Jojo Moyes Sista brevet från min älskade. En sträckläsningsbok (som de övriga i den här bloggyn) om Jennifer som träffar sin stora kärlek. Genom en serie händelser, som jag brukar sammanfatta 2000 år i föreläsningar om religion, kommer de ifrån varandra. Ramberättelsen är journalisten som av en slump råkar hitta deras kärleksbrev och blir en viktig länk i kedjan. Om de träffar varandra? Men läs nu boken. Det är den sannerligen värd.

Läsplattan har 69 % batteri när jag landar på Arlanda. Puh.

Bokfrukost: Fyren mellan haven av M.L. Stedman

Några röster från diskussionen:

  • Jag gillar fyrar men jag gillade ändå inte boken! Men jag är ingen hård människa för det!
  • Helt tagen av hur boken byggts upp, välgjort och vackert.
  • En extremt begåvad människa som skrivit.
  • Många dimensioner.
  • Bästa bok jag läst i Breakfast, kriget, moraliska dilemman, djupen, den underbara storyn.
  • Jag är adopterad och jag grät floder.
  • Helt osentimental, ön där fyren låg hette Janus Rock och Janus har som bekant två ansikten precis som boken.
  • Författaren kändes som en gammaldags berättare.
  • Var skeptisk till en början men kapitulerade inför det osentimentala.
  • Tyckte inte alls om boken, gillade inte översättningen, gillade inte språket, trälig.
  • Deprimerande slut, hade velat ha något mer saftigt.
  • Kan vara bra att läsa på engelska.
  • Gestaltningen är jättefin.
  • Genialiskt att förlägga en del av handlingen på en fyr eftersom du där är helt ensam med dina problem.
  • Tom var en praktkarl, det var det yttersta kärleksbeviset att han gick med på det Isabel begärde.
  • Imponerande debut, gavs ut 2012.

Så här tyckte jag när jag recenserade Fyren mellan haven . 

Ingenting är glömt av Adam Sarafis

adam_srfiscmyk_11878[1] - kopiaBiblioteksbiträdet Brent Taylor festar på en hamburgare för att fira att han just färdigställt en roman. Hans första bok och som det ska visa sig hans enda bok. En bok som kanske vid första genomläsning ter sig som en kärleksroman men som egentligen är politiskt sprängstoff.
Polisen avskriver Brents död som självmord, men hans vän Jade tvivlar och tar kontakt med Sam Hallberg, bokens (anti)hjälte. Sam jobbar många timmar om dygnet som bilmekaniker och  timmarna han är ledig ägnar han åt att läsa William Shakespeares samlade verk i ett försök att undkomma sina plågade tankar om sin hustrus död.

Sam, som har ett förflutet som utredare, går efter övertalning med på att börja nysta i Brents död och snart framkommer uppgifter av politisk och ekonomisk art som leder fram till att han kontaktar sin goda vän Lynette Church, ekonomijournalist på en av de stora dagstidningarna på Nya Zeeland.

Adam Sarafis är en pseudonym för svenska Linda Olsson, (som skrev den underbara Nu vill jag sjunga dig milda sånger), och den nyzeeländske filmmanusförfattaren Tomas Sainsbury. Ingenting är glömt är deras första bok i en planerad thrillertrilogi om Sam och Lynette. Denna första del är välskriven, har ett mångskiftande persongalleri, hyfsad trovärdighet, ett visst driv och inte minst en snygg inledning.

Men, enligt mitt förmenande är Ingenting är glömt ingen thriller! Den är helt enkelt inte tillräckligt spännande. Jag läser förvisso intresserat vidare för jag vill gärna veta hur saker ting ligger till, men någon thrillerkänsla får jag dessvärre inte.
Fast – om man går igång på konspirationsteorier ska man definitivt läsa och om man brukar tycka thrillers är för magstarka men ändå gillar spännande böcker är denna bok utmärkt.
För er med klena nerver gäller det att ta sig förbi prologen för den är faktiskt riktigt obehaglig, lite mer av den varan i nästa bok!

Översatt av Ylva Mörk, utgiven på Massolit Förlag 2015.

Livet enligt Hildy Good

Jag läser Livet enligt Hildy Good.

Som handlar om Hildy (!) vars efternamn inte särskilt väl överensstämmer med hennes liv. Eller? Hennes  karriär som fastighetsmäklare går knackigt trots att hon är riktigt riktigt bra. Men objekten är få i den lilla landsortshålan staden hon lever i. Konkurrensen hårdnar.  Andra mer snofsiga firmor är gärna där och snor åt sig husen som Hildy så mycket bättre skulle kunna sälja.

Tonläget är högt. Språket tufft. Äktenskapet är avslutat sedan länge. Relationen med döttrarna begriper jag mig inte helt på. De är tuffa, krävande och moraliserande. Så (åter-)uppstår en fling med ortens alltiallo-entreprenör och kanske skulle det kunna bli ha blivit något. Om det är för att hon faktiskt inte är kär eller om hon är förstörd av sitt drickande, vem vet.

För det var just det. Spriten. Den har Hildy visserligen lagt ner.  Nuförtiden dricker hon bara vin. I mängd. Och fyllorna ökar dramatiskt inklusive minnesluckorna. Hon resonerar:

Är en blackout verkligen blackout om ingen finns där som kan bekräfta den? Inte ens man själv? Nej, anser jag. Det är som med trädet som faller i skogen. Vem bryr sig? Men de flesta kvällar dricker jag bara ett par glas. Jag har kommit att älska mina enpersonsfester på kvällarna.

Ofta blir jag irriterad på romanfigurer som inte ”gör något åt sitt liv”. Men så tycker jag inte om Hildy Good. Jag gillar henne. Romanen är sannerligen inget romantiserande gulligull men heller ingen bottenlös nattsvart skildring av drickande kvinna. En berättelse rakt av helt enkelt. Så här är livet. Enligt Hildy Good.

Livet enligt Hildy Good. Ann Leary. Utgiven 2013. På svenska (i översättning av Yvonne Hjelm) 2015 av Massolit förlag.