tidskrifter

Jag fick en Vi läser av en besökande kompis. Oerhört glad och peppad längtade jag till tid skulle infinna sig så att jag kunde börja läsa. Igår kom den. Chefredaktörens ord, ledaren, Nina Solomins välkomnande text inleds med rubriken Vad gör det om hundra år? Myten om det stora konstnärsgeniet håller på att luckras upp. Tja, lite uttjatad rubrik tänkte jag, men kände ändå att det kunde komma något spännande och välformulerat ur den. Men nä, frågeställingen, dilemmat, det så otroligt ofta påtalade fenomenet återgavs ännu en gång. Det konstnärliga geniet tappar kredibilitet, yngre generationer tappar i vördnad inför de män som tidigare i det närmaste blev tillbedda, och inga vet vad nästa steg är i utvecklingen. Samma samma samma. Jag tänker mig ändå att en journalist med den erfarenhet och kapacitet som Solomin har, borde kunna göra en djupare analys, i nytt ljus än att det rätt och slätt är en förändring på gång. Och en så redan omskriven och debatterad förändring dessutom. Jag förstår att det i en välkomsttext måste strykas medhårs, alla läsare ska känna sig just välkomna och inte sätta kaffet (eller té är väl vad de flesta bokälskare dricker, har jag lärt mig) i vrångstrupen. Men jag blir ändå besviken. Jag fortsätter läsa, fortfarande med gott mod och förhoppning om att jag kommer att ramla över något spännande. Och visst tar tidningen upp massor av inspirerande och aktuella ämnen, men inte på det tidskrävande och djuplodande sätt jag önskat. Kunskapen, kollen och utrymmet finns, men det är som att det även på denna punkt är ett val att möta så många som möjligt på enklast möjliga sätt som legat som grund för hur det blev.  Jag hade kanske felriktade förväntningar, för jag saknar analys, nya vinklar, funna skatter och frågeställningar som ger mersmak. Just nu känns det som att Vi läser lika gärna skulle kunna vara en bokbilaga till vilken kvällstidning som helst.

Men så har jag ju bara läst ett nummer också, så jag ska ge minst ett till chansen innan jag fortsätter gnälla.

{ 0 comments }