Etikett: Wahlström & Widstrand

Publicerat

Se på oss nu av Geir Gulliksen

Det svider, det är omåttligt pinsamt och ibland vill jag bara kasta boken i väggen i ren frustration! Har annars lätt att avmätt betrakta icke älskansvärda romankaraktärer på avstånd, men inte i denna roman. För alla fantaster av feelbad-böcker är Se på oss nu ett guldkorn. Gulliksen skriver med en skalpells vassa skärpa och saknar helt pardon med sina karaktärer.

Hans och Ingunn har varit gifta i över 30 år när Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet på en bröllopsfest. Här utspelas en av bokens huvudscener som är så skruvat märklig att den helt enkelt blir trovärdig. Personligen fylls jag av både häpnad och avsmak inför de inblandade och jag tycker inte att jag brukar vara speciellt känslig.

Jag funderar över alla de starka nordiska litterära relationsromaner om familjer som kommit under de senaste åren. Starka skildringar med självupptagna, bekräftelsesökande karaktärer. Skruvat flera varv men jag kan ändå inte fundera över sanningshalten. Är vi sådana i här Norden? Vi prioriterar oss själva och struntar totalt i hur våra handlingar och val påverkar andra, framförallt då våra barn. Har vi  ingen som helst självinsikt?

Gulliksen och hans landsmän är ena jäklar på dessa romaner som också har det gemensamt att de är lysande bokcirkelböcker. Diskussionens vågor går skyhöga efter inmundigande av en moderna norsk relationsroman. Kan också rekommendera Gulliksens förra bok Berättelse om ett äktenskap, som nog också kan betraktas som en roman om bekräftelsesökande fullvuxna människor, men där jag gillade karaktärerna och kände sympati. Recension kan du läsa här.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018, översatt av Urban Andersson.

Publicerat

Analfabeten av Agota Kristof

53 sidor lång är Analfabeten ett mästerverk i sin utsökta och vackra enkelhet. Gripande och hudlöst delger Agota Kristof läsaren essensen av sitt liv och tveklöst måste den lilla korta boken klassificeras som en självbiografi. Kristof växer upp i det sovjetstyrda Ungern, flyr till väst tillsammans med sin man och lilla dotter. Livet igenom grubblar hon över om beslutet att lämna var det rätta.

Jag kan inte sluta tänka på hur hon genialiskt hon förmedlar den livserfarenhet som hon delar med miljoner människor jorden runt. Jag förstår helt enkelt inte hur det är möjligt att skriva så kort, mångomfattande och storslaget om ett livsöde som genom alla tider varit skrämmande aktuellt.

Ni måste helt enkelt ta del av denna fantastiska läsupplevelse och naturligtvis är Analfabeten en fantastisk bokcirkelbok. Icke att förglömma är att den lilla fysiska boken är förtjusande vacker i sitt nätta utförande. Kan inte se mig mätt.

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättning av Marianne Tufvesson.

Publicerat

Ett samtal om Välsignelser av Caroline Albertine Minor

Välsignelser är sju noveller som slingrar sig om varandra och blir som en roman, trots olika berättelser. En mamma, en dotter, en far och en älskade. Vi hittar dem alla här i samlingen skriven av danska Caroline Albertine Minor. Vad säger vi om den? Läslyssna här:

Ann-Sofie: Minor skrev inte novellerna i ordning men har förstås placerat dem på ett bra sätt, att vissa personer inte skulle behandlas i två texter efter varandra. Jag läste inte i hennes ordning faktiskt, eller jag läste första novellen eftersom den utspelar sig i Frankrike. Sedan hoppade jag runt. Tror du att det spelar någon roll?

Maggan: Ja, i just Välsignelser tror jag det spelar roll. Bitarna i Minors universum byggs upp novell för novell. Därmed inte sagt att läsupplevelsen blir bättre eller sämre, den blir helt enkelt bara annorlunda.

Ann-Sofie: Jag ville ha berättelserna fristående tror jag. Gick efter novellnamnet och valde efter hur de intresserade mig.Många säger att texterna handlar om sorg, Maria Såthe, den svenska förläggaren till boken, såg inte det utan menar att det gemensamma ”temat” snarare är relationer. Själv tänkte jag bara på förlust när jag läste.

Maggan: Temat är kanske sorg genom förlust? Novellerna skildrar ju den akuta känslan av förlust, inte sorgen över förlusten som kommer senare. I Village du Frances varseblir huvudkaraktären sin förlust först när hennes far blir sjuk. Hon förlorar honom inte då, hon har förlorat honom långt tidigare när hon insåg att det ända sättet för henne att få sin fars uppmärksamhet var att få en ovanlig infektion. ( Fadern är läkare och specialist på tropiska sjukdomar).

Ann-Sofie. Den novellen tyckte jag mycket om. Hur hon åker till pappan och han ändå inte är närvarande. Dubbel förlust. Dubbel sorg, ja.

Maggan: Jag greps djupt av Sorgens trädgård, den unga kvinnan vars man råkar ut för en bilolycka och tappar minnet. Senare när jag fick reda på att novellen är självbiografisk tyckte jag ännu mer om den, det avskalade i texten, inte minst den inledande meningen.

Ann-Sofie: Ja, den novellen tyckte jag också allra mest om. Vackert språk. Så otroligt sorglig berättelse. Jag tycker också att det är intressant att se alla bipersoner, hur det mycket ordentligt nämns vid namn trots att de inte har något egentlig roll. Vad var det Minor sa om det?

Maggan: Jag minns inte exakt vad hon sa, men hon skriver ju texter som är skildrar exakta ögonblick, vad som sker i just i den stunden. Och i stunden finns det ju alltid bifigurer? Men du, Caroline Albertine Minor är född så sent som 1988! Vilken mognad som författare hon ger prov på redan nu. Jag vill minnas att hon sa att hon skrev på en roman, längtar!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2019. Översättare: Johanne Lykke Holm

    Publicerat

    Ett samtal om Syskonen av Tessa Hadley

    Nu tänker vi prata om en riktigt bra bok vi läst i sommar:
    Syskonen.  Vi är så nöjda med läsningen!  Kort handlar den om fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvde efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

    Maggan:  Vilken gestaltning! Älskade hur hon mejslade fram deras olika personligheter. Snacka om att INTE skriva läsaren på näsan.

    Ann-Sofie:  Jag tycker om samspelet mellan de olika personerna. Egentligen avskyr jag när perspektivet flyttas mellan personerna, gillar bättre en subjektiv tredjepersonssynvinkel som stannar hos en och samma karaktär. Men hon löser det så elegant, Hadley, att det blir helt lysande. Allra bäst tycker jag nog om när hon låter barnen komma till tals. Det är otroligt inkännande. Det var oväntat när tiden förflyttades till en dåtid. Så glad jag blev. Det föll saker på plats.

    Maggan:  Barnen skildras med fantastisk insikt, älskar när Ivy och Arthur hittar hunden i det öde huset och deras lekar och fantasier efteråt. Dialogen dem emellan känns totalt äkta. Vad tycker du om titeln Syskonen? Tycker att  originalspråkstiteln, The Past är genialisk,  inte helt lätt att översätta till svenska naturligtvis, och andra delen i boken heter ju ”dåtid”.

    Ann-Sofie: Jag tycker Syskonen i sig är ett passande namn. Men det är också så allmängiltigt och som du säger är originaltiteln annorlunda , dock blir en rak översättning konstigt intetsägande. Däremot gillar jag det här omslaget bättre

    Det är nog för att jag ogillar omslag med människor, högst subjektiv och inte så analyserad uppfattning. Nå, men boken är oerhört välskriven, en begåvad författare låter lite futtigt men det är vad hon är, eller hur! Att, som jag sa nyss, kunna röra sig mellan karaktärer med ett sömlöst flyt, att snyggt förflytta oss till andra tider , att skriva så perfekt inkännande dialog. Jag läser förstås gärna mer av Hadley. Kanske det kommer fler översättningar till svenska nu när den här titeln fått ett sådant genomslag.

    Maggan:  Vill absolut läsa mer och vill helst göra det på svenska. Jag är helt enkelt rädd att missa nyansrikedomen i texten om jag läser på originalspråk. Amanda Svensson har gjort ett fantastiskt översättningsjobb!

    Utgiven på Wahlström & Widstrand 2018. Översättning Amanda Svensson.